"Dagen svalnar..." är först och främst en dikt om relationen mellan man och kvinna, men om man känner till en del om författarinnan och hennes leverne får dikten ännu ett plan och blir en användbar nyckel för litteraturhistorikern till ett liv som tack vare Edith Södergrans eget ihärdiga förstörande av material ligger höljt i dunkel.

Dikten är uppdelad i fyra tydliga strofer; stycken skulle de nästan kunna bli kallade eftersom de är numrerade av diktaren själv, och även skiljer sig i karaktär sinsemellan - allra tydligast förstås slutstrofen ("Du sökte en blomma...") från de övriga.
  Den inledande strofen börjar närmast idylliskt med: "Dagen svalnar mot kvällen.../Drick värmen ur min hand" - där kvinnan redan från början möter mannen med detta urkvinnliga: omhändertagandet. Men det finns en tvetydighet i denna vers som förvisso är upptakten till resten av dikten, nämligen självuppoffringen; bortskänkandet av värmen utan att hon till synes får något tillbaka.
  I den följande versen berättar hon att handen "har samma blod som våren"; uppföljt i fjärde och femte versen av hennes "vita arm" och hennes "smala axlars längtan". Dessa bilder ger alla tydliga indikationer till ungdomen och oskuldsfullheten - och dess förgänglighet kan anas både i de smala axlarna, våren som försvinner så snabbt och den lätt befläckade vita färgen. Detta i kombination med mannens "tunga huvud" ger ett dunkelt, suggestivt skimmer över denna första strof som vid en första anblick ter sig så idyllisk i sin beskrivning av den unga, spirande kärleken.
  I den andra strofen fullbordas så kärleken, och oskulden förloras därmed med den tydliga expressionistiska bilden: "Du kastade din kärleks röda ros/ i mitt vita sköte". Redan i denna tidiga dikt återfinns alltså färgkombinationen som skulle komma att karakterisera den kanske viktigaste delen av Södergrans diktning; nämligen den röda sensualismen och den vita oskuldsfullheten (se till exempel på inledningen av "Den speglande brunnen", också den från 1916, som börjar: "Ödet sade: vit skall du leva eller röd skall du dö" - en vers som ger ännu ett djup åt bilderna i "Dagen svalnar..."). Även de attribut som ges kvinnan respektive mannen i den här strofen kan vara värda att noteras: märk hur kvinnans "heta händer" åter nämns samt mannens "kalla ögon". Förutom den uppenbara nyanseringen i det "heta" och det "kalla" har vi även här händerna som är mäktiga att ge och ögonen som bara kan betrakta och ta emot.
  Ändå får kvinnan ta emot något i strofens slutskede - "den krona som du räcker mig,/som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta". I dessa två verser sammanfattas de indikativa tvetydigheter som byggts upp i första och andra strofen: mannens kärlek är samtidigt något stort och värdefullt och något nedtyngande, som hon måste böja sig inför - detta uppfattas kanske ännu starkare av läsaren när det sedan ställs i kontrast till tredje strofens femte vers där hon nu frågar efter sin "kvinnofrihet med högburet huvud".
  Som redan antytts är alltså andra strofens slutskede en upptakt till den tredje strofen där kärleksidyllen slutgiltigt får vika för "verklighetens hårda klang". Här inleder Södergran med: "Jag såg min herre för första gången idag" - och antyder därmed att kvinnans ställning i relationen är den underlydande. Detta understryks av adjektiven "darrande" och "skälvande" som används om kvinnan samt mannens "tunga hand" och "fasta grepp" (först nu kommer alltså mannens händer in - men inte som kvinnans milt givande utan som fängslande och nedtryckande).
  Något intressant och kanske lite kuriosa kring dikten är den avslutande versens "skära, skära drömmar". Dessa har i olika upplagor och antologier tolkats omväxlande som "sköra" eller "skära". Detta är intressant eftersom de "skära" drömmarna ger associationer till verklighetsfrämmande småflicksdrömmar (till exempel prinsen som kommer och räddar prinsessan och sedan lever de lyckliga i alla sina dagar) vilket ger ännu ett djup åt de "sköra" glasdrömmarna som verkligheten klingar mot.
  Så kommer vi då till fjärde och sista strofen som skiljer sig från de andra genom att anta en mer konventionell "list"-form; genom upprepningarna "du sökte"/"och fann" tonar den ner den djärva expressionismen vilket är väldigt passande för strofens ton av stilla accepterande och uppgivenhet, och det avslutande: "Du sökte en kvinna/ och fann en själ -/ du är besviken" är väl närmast ett klassiskt citat som kan fällas om den sortens män som primärt ser till en kvinnas kropp och sekundärt (eller kanske inte alls) till hennes personlighet.

Denna dikt som det alltså har visats handlar om relationen mellan man och kvinna och är i högsta grad applicerbar på Edith Södergrans eget förhållande med en man i trakten kring Raivola (Karelen, Finland) där hon bodde med sin mor. Det finns tyvärr bara vaga uppgifter kvar kring detta, men sant är i alla fall att han övergav henne och genom dikter som "Dagen svalnar..." och många andra både i Dikter, 1916 och Landet som icke är kan man komma närmare Södergrans egna känslor kring händelsen och även närmare svaret på varför hon ofta upphöjer jungfrun i sina dikter men ofta, om än subtilt, förkastar mannen.
  Edith Södergrans starka kvinnodikter har och kommer antagligen också i framtiden att skrämma bort ömhudade manliga läsare från hennes verk. Men genom att lära sig mer om författarinnan kan man kanske också lära sig att se de djupare budskapen i många av hennes dikter. Detta är åtminstone min förhoppning för enligt min mening har Edith Södergran som modernismens stora föregångare i Norden, något att säga oss alla.

Gabriella Jönsson, 1999
 

Kommentarer i efterhand:
Det som är så spännande med lyrikläsning är att man ständigt upptäcker nya aspekter varje gång man läser en dikt. Och varje gång man läser en analys, om den så bara är några månader gammal (den här skrevs i januari), förvånar man sig över allt man missat att peka på. Men jag vill inte analysera sönder dikten och därmed förstöra nöjet att läsa den och upptäcka saker och ting själv. Den här analysen är ingen pekpinne. Snarare en hjälp på traven att själv upptäcka saker som analysen inte täckt upp och kanske ge inspiration att själv "upptäcka" lyriken som uttrycksmedel.