Alltså, ett arbete om litteraturens och dess utveckling under 1800-talet. F.ö. så är jag "bra nöjd" med den snygga bild jag har lyckats rota fram i mitt inte allt för digra bildbibliotek.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. Försättsblad

3. Förord

4. Inledning/prolog

5. Romantiken

6. Lord Byron

7. Axel Karlfeldt

8. Charles Dickens

10. Realismen/Naturalismen

11. Fjodor Dostojevskij

12. Émile Zola

13. Symbolismen

14. August Strindberg

15. Avslutningsord

Förord Den uppgift som har ålagts mig och mina klasskamrater (så mycket till kamrater är de väl inte men ngn annan definition på dessa finner jag ej :-) är som ni säkert förstår omöjlig att utföra på ett adekvat sätt utan att läsa ett tusental böcker och skriva oändliga hyllmeter om ämnet i fråga. Jag skall dock försöka lösa denna uppgif på ett för er men även för mig tillfredställande sätt. Hur detta skall gå till vet jag tyvärr inte än, men jag skulle tro att jag försöker dela upp mitt arbete i delar om litterär riktning, detta måste dock göras kronlogiskt då naturalismen inte hade uppstått utan realismens intåg i literaturen o.s.v. Jag skall även redogöra för de författare jag själv anser har spelat en stor roll under denna period. Detta urval kommer givetvis att bli mycket subjektivt och detta vill jag i detta, mitt förord be om ursäkt för. Jag kommer heller inte att koncentrera mig på fakta om olika författare, deras levnadshistoria, när de föddess och när de dog. Nej, vad jag i detta arbeta strävar mot är att reflektera över vad som orsakade den litterära utvecklingen under ovan nämnda period och givetvis dess förlopp men även hur den har påverkat vårt moderna samhälle och även en beklagansvärt nog inte alltför djupgående analys av det ödelämneö jag i texten för tillfället behandlar. För att inleda detta arbete känner jag mig ötvingadö att skriva någon form av inledning eller prolog som beskriver 1800-tals samhället i stora drag. En prolog som bör innehålla en viss information om den indutriella revolutionen, dåtidens klasser/klassmotsättningar. Detta anser jag vara nödvändigt då man för att fösrtå den litterära utveckligen under 1800-talet och uppkomsterna av den s.k. öIsmernas paradö och hur den senare utvecklades och vilka utryck den tog sig.

Inledning/Prolog

Som ni säkert är väl medveten om är 1800-talet industrialismen århundrade och det århundrade som har präglat vår världsuppfattning. Anledningen till detta är bl.a. övergången från ett agrarsamhälle till ett ömodernt ö industrisamhälle. Industrialismens betydelse kan man bl.a. uttyda ur begreppen I-land och U-land då ett industrialiserat samhälle anses var det utvecklade och det högre stående gentemot ett samhälle i utveckling mot det "industrialiserade idealet". Vad jag genom detta resonemang vill komma fram till är att litteraturens präglas av den aktuella tidpunktens anda. Jag tror därmed att litteraturen i framtiden kommer att präglas av vår nu pågående över gång från ett Industrisamhälle till ett Informationssamhälle. Vår tids omvälvningar är dock inte lika stora då maktförhållanden o liknande. Inte ändras speciellt mycket. Alltså: Litteraturen präglas av samhället. Den litteratur som skrivs idag kommer givetvis att påverka vår framtid men denna litteratur kommer dock att ersättas av ny o.s.v. Man kan alltså tala om en litterär evolution. Denna evolution var speciellt tydlig på 1800-talet då samhället under denna tid genomgick så pass radikala förändringar. I och med detta så uppkommer alla dessa ismer under en såpass begränsad tidsperiod och det är denna "galopperande" litterära utveckling som jag i detta arbete skall försöka skildra på ett någorlunda korrekt sätt. Man måste när man försöker beskriva och analysera denna tid ur vilken synvinkel som hels, var sig det är ur ett litterärt perspektiv eller rent samhällsvetenskapligt vara införstådd med att vårt samhälle av idag uppvisar många skillnader gentemot 1800-talets samhälle. Ur en litterär synvinkel måste man bl.a. vara medveten om att man tidigare knappast kunde leva på ett författarskap och att de böcker som trots allt skrevs kom ut i en mycket begränsad upplaga p.g.a. att för inte alltför lång tid innan 1800-talets inledning var tvungen att skriva allt för hand. Litteraturens fröjder var alltså endast förunnad överklassen (adeln) som hade råd att köpa böcker. Detta ändrades under 1800-talet då man i och med industrialiseringen skapade nya klasser. Man behövde helt plötsligt inte tillhöra adeln för att vara välbärgad. Detta i kombination med den drastiska prissänkningen på böcker, den ständigt minskande alfabetismen samt att man faktiskt kunde leva på de pengar min tjänade genom att skriva böcker och annan litteratur. Men vilka var då de nya klasser som fick tillgång till den tidigare så svåråtkomliga litteratur som nu började produceras i allt större kvantiteter? Det var först och främst borgar klassen som nu fick chansen att njuta av litteraturens fröjder. Man tillverkade givetvis inte bara inbundna böcker utan även häften, innehållande följetonger och noveller av olika slag. Det var främst i dessa former böcker spred sig till folkets breda lager. I och med förenklingen av produktionen av litteratur, den växande potentiella kundkretsen och de minskade kostnaderna för tryckproduktion innebar att tidningarna fick ett ordentlig uppsving under denna period. Man uppfann bl.a. prenumerationssystemet som vi känner det i dag. Tidningarna blev framför allt ett medium för författare att få ut sina verk utan att förlora en stor del av vinsten till pirat tryckare och profit törstande förlag. Man införde följetongen och novellen som viktiga avdelningar i tidningarna. Detta ledde till ett uppsving både för tidningarna och för författarna. Tidningarna hade alltså en viktig roll att spela i utvecklingen och spridningen av litteratur under 1800-talet. Efter denna alldeles för otillräckliga förhistoria skall jag börja huvuddelen av mitt arbete med att i stora drag försöka beskriva den mest komplexa, intressanta och helt klart mest inflytelserika ismen under 1800-talet, Romantiken.

Romantiken

Denna litterära strömning som uppstod under 1700-talets sista årtionden och vars förekomst avtog under 1830-talet anser jag vara den mest betydelsefulla "ismen" som skapats någonsin. De romantiska idealen går igenom i de flesta litterära som vi kallar betydelsefull. Men hur skall man då definiera romantiken? Denna fråga tyvärr alltför komplex och mångfacetterad för att jag skall besvara den på ett tillfredsställande sätt. Men ett försök måste jag likväl prestera. Detta fåfänga försök till svar på den ovan ställda frågan följer nedan: Jag skulle för att generalisera ngt vilja påstå att den romantiska stilen inom litteraturen kom till som en reaktion mot upplysningen och allt som följde med denna. När omvärlden blev för komplex och reglerna för strikta satte sig litteraturen på tvären och gick istället tillbaka till de gamla idealen, den enkel berättelsen, den passionerade kärleken och skapandet av stereotyper för att skydda sig mot människans allt för komplicerade och i många fall obegripliga natur. Man förenklade och förskönade, man gick kort sagt tillbaka till de gamla berättaridealen där det onda kämpade mot det onda. Därmed är det dock inte sagt att ett romantiskt verk saknar överraskningar, djup eller en god intrig. Nej absolut inte då romantiken även var en reaktion mot tidigare dominerande litterära strömmingar såsom fransklassicismen vars regler för hur ett verk skall utformas är mycket strikta i alla avseenden. Man hade ju till och med regler för under hur lång tid, i vilket rum historien skulle utspelas men vilka personligheter som fick förekomma. Detta strikta regelverk bröt man nu med för att göra de historier man ämnade berätta mer frigjorda och därmed mer konstnärliga. Man skulle alltså kunna säga att det var under romantikens födelse som dagens konstnärsideal skapades. Konstnärsidealet idag är ju en konstnär som oavsett om han målar, skriver eller komponerar musik spränger gränser och bryter mot tabun. Konstnärer som gjorde detta tidigare bestraffades genom att ingen läste men det förekom även rent juridiska bestraffningar då yttrandefrihet tidigare inte var ngt existerande begrepp. Romantikens författarstil skall dock inte idealiseras för mycket då man ju fortfarande var tvungen att överleva som författare och därmed var tvungen att berätta historier som den stora massan skulle vilja läsa. Men att uppbrotten mot dåtidens regler har främjat litteraturens fortsatta utveckling på ett ofattbart sätt. Vilka särdrag har då romantikens författarskap förutom de som jag vagt har nämnt tidigare? Detta är givetvis min mening att redogöra för i form av en punkterad lista som jag ämnar skriva nedan. Denna list innehåller givetvis förklaringar till de olika punkterna.

1. Ursprunglighet och naturlighet

Man har under denna tid en tendens att idealisera äldre och enligt många mindre komplexa epoker i människans historia. Man framställde seder och bruk som något vackert och ursprungligt. Denna framställning av gamla seder och bruk stred mot upplysningslärarn där den praktiska nyttan sattes i första rummet och känslomässiga värderingar ofta undertrycktes. Detta kallar man i vår lärobok "Litteraturen" en "dyrkan av folksjälen". Man romantiserade även naturen och såg denna som det ursprungliga och naturliga. Detta ledde till en förskönad bild av livet på landet, där man levde närmare källan till allt liv och därmed också till de eviga sanningarna.

2. Idealiserade av författare

Man upphöjde ofta författaren till en slags siare och allvetande orakel. Författaren var den som stod över vardagen och levde genom sitt överjag på ett sant platonisk maner. Denna tendens har i vissa fall övergå till ett förnufts förakt som givetvis är lika illa som förnuftsdyrkan. Man skulle kunna säga att poesin fick en större betydelse i litteraturen under 1800-talet.

3. Status höjning för litteraturen

Liksom man upphöjde författaren upphöjdes också hans produktion. Man såg producerandet av litteratur och då främst poesi som den högsta sysselsättningen för en människa. Man utbytte alltså sin dyrkan av vetenskapen mot en dyrkan av litteraturen. I detta nya normsystem var vetenskap och logik ytligt och ointressant medan litteraturenen och konsten var djup, vacker och konstruktiv.

4. Längtan till något bättre

Man återgick till Platons idéer om överjaget och det själsliga livet. Man såg kroppen som en cell i det världsliga samhälle där vi genomlider vår fångenskap. Detta tog sig uttryck i en längtan mot en annan existens. EN högre sådan där kärleken och skönheten skulle dominera totalt. Denna längtan tog sig dock inte religiösa uttryck utan snarare känslomässiga. Man såg kort sagt känslor som det viktiga i vår existens och såg ned på världsliga ting.

5. Individkoncentration

Man framställde individen som den primära enheten i samhället. Man såg en händelse ur en eller flera individers perspektiv i stället för att se på en situation objektivt och beskriva vad som hänt rakt upp och ned. Man lade alltså till känslomässiga perspektiv till händelserna och därmed ändrades givetvis innebörden av de händelser som utspelade sig efter vem eller vilka det var som upplevde/betraktade dem.

7. Ambivalens

Man började i och med känslornas intåg i litteraturen utforska själens djup och då även dess mörka sidor. Man ser på människan men även på naturen som ambivalenta väsen. Man upptäckte att människan kunde vara en ljuvlig varelse men att det i våra sinnens djup vilar primitiva instinkter och ren ondska. Man såg på naturen på ett likartat sätt. Man den kunde vara lika skrämmande som den var vacker. Man kanske tycker att detta strider mot det romantiska idealet men det är snarare tvärtom då man började intressera sig för det själsliga livet med alla dess känslor. Människan eller naturen skildrades dock inte som ambivalenta i ordets rätta bemärkelse utan människan/naturen var till naturen antingen ond eller god.

Nu när jag har försökt beskriva romantikens hoppas jag att ni har fått en viss insikt i dess natur. Jag ämnar nu välja ett litet antal författare och verk att redogöra för mer i detalj för att exemplifiera de påståenden som jag ovan satt på pränt. Jag kommer även att analysera ett antal dikter som ja anser vara relevanta och tidstypiska. De av de författare jag kommer att ta upp är en av dem känd över hela världen (Lord Byron) medan den andre av de rent klart romantiska författarna är mer utav en svensk nationalskald (Erik Axel Karlfeldt):

Lord Byron:

Det är svårt för att inte säga omöjligt att behandla romantikens författare utan att nämna Lord Byron och hans minst sagt legendarisk person. Vad var då Byron så känd för utöver sin romantiska prosa och dikt? Han var framför allt känd som kvinnojägaren och den radikala ideologen. Kort sagt för sitt utsvävande leverne. Detta hans extrema leverne har med all säkerhet bidragit ill hans berömmelse, han var en stor "kändis" under 1800-taelt och hans kärlekshistoria med Mary Shelly (författaren till Frankenstein). Hur skrev han då denne skandalpressens estrader? Han är kanske mest känd för att ha skapat ett nytt hjälteideal. Hjälten vars tillvaro är ångestfylld då han anser sig ha kastat bort sitt liv på "vin, kvinnor och sång". Denna "demoniska förförare" (citat: "Litteraturen") uppvisar många likheter med Lord Byron själv. Det mest klassiska exemplet på dessa likheter är hans hjältetyps oförmåga att kontrollera sina lägre drifter. Denna hjältetyp ser dagens ljus i boken "Childe Harold pilgrimsfärd" men är mest känd i gestalten "Don Juan de Marco" som figurerar i den 500 sidor långa boken som bär hans förnamn "Don Juan". Här visar han även sin diktkonst i de 16 sånger som boken innehåller. Don Juan är garanterat hans mest kända verk och dess blotta namn har kommit igen i begreppet "Don Juan" som ju betyder kvinnotjusare. Detta hans praktverk är skrivet på ett slags italiensk rimmönster som kallas "ottave rime" vad detta innebär måste jag tyvärr erkänna att jag inte känner till då jag inte har läst boken utan bara (jag skäms för att erkänna det) har sett den patetiska filmversionen med Richard Chamberlin i huvudrollen. Han skriver sina böcker med blodig ironi blandat med det djupaste allvar. Han är ju som jag ovan nämnt känd för sina vänsterradikala uppfattningar och han ironiserar blodigt över den adelsklass där han själv hör hemma. Jag måste dock tillägga att de vänster radikala idéer han påstod ha snarare var demokratiska än socialistiska.

Erik Axel Karlfeldt: Denne författare är en av de sista svenska romantikerna och enligt mig den bäste av dem. Han anses även vara den siste av de 90-talistiska författarna på 1800-talet. Han räknas som Frödings lärjunge men överträffar i sin diktning denne men han blev tvivelsutan influerad av honom. Karlfeldt var uppvuxen på landet men kom att leva hela sitt vuxna liv i storstads miljö. Detta reflexteras i Karlfeldts dikter. I många finner vi en längtan och önskan att återvända till barndomens trygghet. När man läser hans dikter får man lätt en känsla av rastlöshet och rotlöshet vilket stämmer bra överens på Karlfeldt. Han sökte hela sitt liv efter att finna ro i sitt liv på olika sätt. Karlfeldts mor var en starkt religiös kvinna och Karlfeldt själv strävade efter att stilla sin rastlöshet med religionen men den gav honom aldrig det han sökte efter. Karlfeldts dikter är mycket gåtfulla och svåra att till fullo förstå. Efter att ha läst dikter av honom infinner sig en känsla av ensamhet och sorg. I de kärleksdikter han skrev känns det som om han var en iakttagare och inte en som själv fått uppleva den stora kärleken. Karlfeldt är en sann romantiker i sin diktning. Hans skrivsätt är mycket brett och innehåller det mesta; glädje, sorg, vrede, känslighet, kraft, allvar, lek o.s.v. Han har en otrolig förmåga att använda färger, dofter och former för att uttrycka sig. Karfeldts känsla för rim är enastående vilket visar sig i de flesta dikterna.

Karlfeldt var en beläst och lärd man vilket speglas i hans dikter. Något av hans stora intresse var naturen som han gärna skrev om, en mycket högaktad inspirationskälla för honom. Naturen var ett sätt att uttrycka sig på och genom för Karlfeldt. Han skrev om naturen som en musiker spelar på sitt instrument. Karlfeldt lät blommor och andra växter symbolisera vad han ville säga och smekte därigenom fram diktens budskap. Karlfeldt strävade efter att med sina dikter stilla sitt samvete angående sina förfäder som han tyckte att han brutit med. När han var student fick till sin fasa uppleva hur släktgården såldes och hur hans far kastades i fängelse. Detta kom att sätta djupa spår inom honom. Karlfeldt har högaktats för sin förmåga att uttrycka sig, för de starka känslorna hans dikter förmedlar och framför allt för sin mångsidighet och variation inom diktningens genre. Många efterkommande författare har påverkats av Karlfeldts verk.

Diktanalyser

Intet är som väntanstider Intet är som väntanstider, vårflods veckor, knoppningstider, ingen maj en dager sprider som den klarnande april. Kom på stigens sista halka, skogen ger sin dävna svalka och sitt djupa sus därtill. Sommarens vällust vill jag skänka för de första strån, som blänka i en dunkel furusänka och den första trastens drill.

Intet är som längtans tider, väntansår, trolovnings tider. Ingen vår ett skimmer sprider som en hemlig hjärtanskär. Sällan mötas, skiljas snarlikt, drömma om allt ljuvt och farligt livet i sitt sköte bär! Gyllne frukt må andra skaka; jag vill dröja och försaka, i min lustgård vill jag vaka, medan träden knoppas där.

I dikten uttrycker Karlfeldt att inget går upp mot själva väntan. Det är den som skänker livet mening och spänning. Att nå det man längtar efter går att avstå om man bara får trakta efter det. Våren beskrivs i dikten som den främsta väntanstiden. Det är årstiden för frodande kärlek och det finns mycket att längta efter, till exempel sommaren.

Avskedssång

Och kyssen, kyssen med trogna munnar, som viska kärlek och andas glöd, ty mörkret svämmar ur djupets brunnar, och skyn är dunstfylld och sjukligt röd.

Här understryks att man ska ta till vara på lycka och vänner för man närmar sig hela tiden slutet och vill man bli ihågkommen måste man väcka starka känslor så att minnena blir tydliga

Lätt är att minnas och svårt att glömma! Men sjunken sol du ej återser - i skilda nejder vi skola drömma om allt som aldrig blir lika mer. och inte lika lätt bleknar med tiden.

Även här hämtar Karlfeldt styrka ur släkt och religion. För dem som förlitar sig till gud väntar lyckan i hans rike efter döden.

Jag skulle gärna förkovra mig i romantiska författare men av tidsbrist tvingas att enbart ta upp dessa två. Men jag anser samtidigt att de mkt väl representerar de typiska romantikerna. Jag har valt dessa två med omsorg men jag led som ni säkert förstår en viss material brist i Byrons fall vilket jag inte gjorde i Fallet Karlfeldt så min far av ngn anledning har ett flertal böcker om denne samt ett lika stort antal diktsamlingar av denne. Jag skall nu istället lämna en lite länge beskrivning av en av 1800-talets utan tvekan största litterära giganter. Denne man som litterärt ligger mellan realismen och den tidigare romantiken lyckas på bästa sätt ta ut det bästa ur både dessa litterära stilar. Kort sagt ett geni. Jag kanske inte måste tillgägga att jag har läst ett antal av hans verk, bl.a. Pickwick klubben och den minst lika klassiska Oliver Twist samt sett stadsteaterns åtta timmars uppsättnig av Nicholas Nickleby. Nedan följer en beskrivning av honom själv och hans författarskap.

Charles Dickens

Dickens föddes 1812 och flyttade omkring som barn. Dessa minnen har satt sina spår i hans författarskap och har även givit honom inspiration. Hans far var en lägre tjänsteman och en mycket pratglad och charmfull sådan. Han saknade dock ekonomiskt sinne och levde ofta över sina tillgångar - P.g.a. detta levde de under långa perioder ett kringflackande liv. Dickens var p.g.a. detta tvungen att sluta skolan vid elva års ålder för att börja jobba på en skokrämsfabrik. Detta tas upp i David Copperfield. Sin första kontakt med böcker fick han i sin barndom så han tidigt började i skola. Efter sitt arbete började han skolan igen och detta för att familjen fått ett arv av sin farmor. Karriären för Dickens gick härefter spikrakt uppåt. Dickens är en representant för realismen men att han har rötter i romantiken märks dock tydligt. Hans historier har exempelvis nästan alltid lyckliga slut. Att han blev såpass läst under sin senare tid som författare beror på att hans romaner gavs ut i billiga månadshäften och därmed nådde en ny och större grupp läsare. Hans genombrott kom i och med Pickwick-klubben som han fick i uppdrag att skriva efter ett antal teckningar som existerade före ngn litteratur hade kommit ut om de herrar som figurerar i detta praktexempel på 1800-tals följetong. Miljön i denna bok är skildrad på ett naturalistiskt sätt. Denna ackompanjerar på ett genialt sätt romanens tema, handlingen och människornas ofta hysteriskt komiska handlingar. Personskildringarna utgörs i detta verk liksom i alla hans verk gärna av groteska karikatyrer. Detta verk är framför allt en parodi på det engelska klubbväsende. Den handlar om Mr Pickwick som är ordförande i en jaktklubb. Han beskrivs som en fetlagd och tunnhårig äldre herre. Han är inte bara komisk utan utvecklas under seriens gång till en barnsligt ärligt och godhjärtad man. Denne Mr. Pickwick råkar ut för en serie dråpliga och humoristiskt pinsamma situationer. Han utvecklas till en Don Quijote person ju längre berättelsen fortgår. Efter ett tag kommer den andra huvudpersonen in i bilden då främst den förnuftige Sam Weller som träder i tjänst som Mr Pickwick:s betjänt och hjälper denne med att reda ut de tilltrasslade situationer som han försätter sig själv och sitt sällskap i. Weller har en otrolig förmåga att prata och har ett stort förråd av roliga historier som han på cockneyslang gärna delar med läsaren.

Oliver Twist

Detta hans mest kända verk handlar om en pojke som växer upp i en fattivårdsstuga och under vedervärdiga förhållanden. När vi kommer in i handlingen är Oliver runt nio år. Vid en numera klassikt episod i detta underbar verk så drar pojkarna lott om vem som skall gå och fråga efter mer soppa (välling). Det blir Oliver som får den stora "äran" att utsätta sig för denna uppenbara fara för liv och lem. Han går fram och frågar föreståndaren Mr Bumble. Denne blir mkt förvånad och senare arg till den milda grad att arg att han slår honom i huvudet med soppsleven. Mr Bumble beslutar sig nu för att "sälja" Oliver. Det kommer förbi en sotare och säger att han är intresserad. Han får dock inte köpa Oliver då Mr. Bumble hade så pass mycket vett och att han insåg att Oliver skulle dö av den påfrestning fejarlärlingar utsätts för. Det kommer efter ett tag en likvårdsmästare och denne får ta hand om Oliver. Likvårdsmästaren har dock en medhjälpare som Oliver inte tycker om. Oliver slår senare ner denna medhjälparen då han trakasserat Oliver genom att tala illa om dennes mor. Oliver beger sig efter att ha blivit avskedad till London. Här träffar han en pojke som lär honom att stjäla. Oliver hamnar nu i dåligt sällskap. Ett sällskap som leds av en vuxen person vars namn jag tyvärr inte kan erinra mig. Denna man lär i vilket fall upp de unga pojkarna till ficktjuvar som har till uppgift att göra denne förmögen. De skall vid ett tillfälle stjäla av en man som säljer böcker. Vid detta tillfälle blir Oliver ertappad. Mr Browlow - mannen de stal av adopterar Oliver. Vid ett senare tillfälle när hjälper han Mr Browlow genom att lämna igen ett par böcker träffar han det gäng han tidigare varit med och i de är rädda att han skall "tjalla". Han blir tvingad att gå med i det gäng han tidigare var medlem i men blir snart skjuten i armen vid ett inbrott. Nu träffar han Mr Browlow igen och får veta att hans tidigare okända mor dött och att han fått ärva ett stort arv. Hans okände bror "Monks" som tidigare var medlem i samma gäng som Oliver framträder som hans okände bror och får halva arvet och det hela slutar med att Oliver adopteras av Mr Browlow. Dickens vill i detta verk komma åt barnarbetet och vill framhäva att Oliver är en förtrollad prins.

Realismen och Naturalismen

Man kan se realismen ur två synvinklar, antingen som en reaktion mot den orealistiska romantiska litteratur som förgick denna eller som en återgång till upplysningens litterära strömmingar. Jag föredrar dock det förra då realismen i likhet med romantiken spränger tidigare uppgjorda gränser då den har till syfte att skildra den nakna sanningen utan förskönande omskrivningar. Man såg sig i egenskap av författare som en opartisk betraktare istället för under den i detta arbete tidigare avhandlade litterära epoken romantiken som en konstnär. Detta innebar givetvis att hela berättarstilen lades om radikalt. Personerna som figurer i realistiska och naturalistiska verk är sällan så stereotypa i sin framtoning och mer vardagliga i sina personer. Hela den romantiska litteraturens stämningen raderas nu ut för att förbytas mot en enkel, kall och mkt. detaljrik berättarstil. Denna berättarstil tar vid där realismens bitska satir slutar. Man kritiserar helt öppet vår samtid och inser människans simpelhet. Man är dock inte odelat kritiskt och cyniskt i sin människosyn utan snarare just realistisk i sitt förhållningssätt till den mänskliga naturen och dess omgivning. Vad var det då som utlöste denna reaktion mot samhällets orättvisor? Personligen skulle jag vilja påstå att det till stor del berodde på det proletariat som skapades i och med industrialiseringen och dessa i många fall vedervärdiga levnadsförhållanden som gav upphov till ett vida utbrett missnöje i samhället och då inte bara inom proletariatet utan även inom det ofta moraliskt högtstående borgarskiktet i dåtidens samhälle. Detta skedde samtidigt som de religiösa föreställningar som tidigare hade gett all makt åt de utvalda medlemmarna av adeln och framför allt till regenten i landet i fråga kastades helt på ända i och med Darwinismens intåg i vetenskapen. Hans forskning gjorde gällande att alla människor var lika värda oavsett klasstillhörighet och att vi alla härstammade från aporna. En liknande tes lades fram av den tyska ideologen och författaren Karl Marx, som såg kapitalismen som en fiende och kapitalets ägare som tyranner som medvetet förtryckte den stora massan av rent egoistiska skäl. Dessa faktorer innebar i kombination att även författarna reagerade på samhällets missförhållanden. Allt eftersom dessa strömningar utbredde sig i och med socialismens "korståg" genom Europa och det utbredda missnöjet bland proletariatet fördjupades tidens litterära strömmingar. Man säger naturalismen fördjupades och övergick till en egen litterär strömming kallad naturalismen. Jag skall nu försöka redogöra för ett antal realistiska/naturalistiska författare och deras viktigaste verk. Jag skulle även vilja tilläga att det är uppenbart att naturalismen och realismen har lagt grunden för moderna författare såsom Tom Clancy, Robert Ludlum och Fredrik Foprsyth som kanske är mer naturalistiska i sitt berättande än både Dostojevskij och Zola någonsin blev då de bägge två trots all kämpade för sina ideal även om i sin tur var varandras motsatser.

Fjodor Dostojevskij

Denne legendariske ryska författare har satt outplånliga spår i världslitteraturen. Han har i med sin träffsäkra realism skildrat människans innersta väsen med en kuslig träffsäkerhet. Det är inte en fysiskt skildring av personerna och deras omgivning utan snarare en psykologisk sådan. Han varvar dessa djupdykningar i människans sämre sidor med en blodig realism där han på sant realistiskt maner beskriver människor och deras omgivning utan att varken lägga till eller dra ifrån. När man skriver om Dostojevskij får man inte utelämna hans minst sagt extrema högerextrema åsikter. Dessa hade dock inte kommit "naturligt" utan berodde på den hjärntvätt han utsattes för under sina år på sibiriskt tukthus. Att han hamna de där berodde dock på att han tidigare hade närt en vänsterorienterad övertygelse om att en ny tid var i antågande. Denna övertygelse slogs dock i spillror i och med hans vistelse i fångenskap. För att sammanfatta denna stora författares bidrag till den moderna litteraturen skulle jag vilja framkasta påståendet att han är den moderna psykologiska "thrillerns" fader i och med sina skoningslösa skildringar av psykiskt obalanserade personer och deras livsöden. Bland de verk som han har bidragit till världslitteraturen utmärker sig speciellt Bröderna Karamazov, Idioten samt Brott och straff. Av dessa tre verk har jag läst de två sistnämnda och jag bifogar en slags omarbetad recension på brott och straff som följer nedan:

BROTT OCH STRAFF

Brott och straff skildrar en ung students, Rodion Romanovitj öRodjaö Raskolnikovs, liv i St Petersburg i mitten av 1800-talet. Han lever ett mycket fattigt liv, och har inte kunnat studera vid universitetet på ett halvår. Han bor inackorderad hos en gammal tant, i en liten ful och äcklig skrubb. Att inte ha kunnat studera på ett halvår gör honom håglös och slapp, vilket får till följd att han mest ligger på sin soffa och stirrar ut i tomma intet. Ibland beger han sig ut i staden men kommer oftast hem utan att veta var han har varit, eftersom han gått försjunken i sig själv. Han har en mor, Pulcheria Aleksandrovna Raskolnikova, och en syster, Avdotia Romanova Dunjaö Raskolnikova, som bor i en avlägsen by, varifrån han själv kommer. Modern skickar så mycket hon kan av sin pension till Rodja, för att han ska klara livhanken, i hopp om att han en dag ska vara färdigutbildad till ett välbetalt arbete och då kunna försörja hela familjen. Rodion och hans mor brevväxlar regelbundet, men han berättar inte för henne att han slutat vid universitetet. Rodion hade kunnat ge privatlektioner och på så sätt kunnat tjäna ihop till universitetskostnaderna, men han frossar i sitt elände i stället och pantsätter alla sina värdesaker hos en fet och ofräsch urgammal gumma, Aljona Ivanova. Han får för sig att han vill mörda henne och kan sedan inte släppa tanken. Under tiden blir Rodja sjuk, och mycket förvirrad, fast han inte vet om det riktigt själv. Han börjar då irra runt allt oftare i staden. I en unken ölkällare träffar han en gammal alkoholiserad tjänsteman, Semjon Zacharovitj Marmeladov, som berättar om sitt otroligt tragiska öde till liv. Han berättar att han är gift med en kvinna, Katerina Ivanova, som egentligen är av förnäm släkt men dragits ned i eländet tillsammans med honom. Hon lider, men försöker bära huvudet högt och tvätta alla kläder så ofta som möjligt, för att visa att hon egentligen är en förnäm och aktningsvärd kvinna. Marmeladov berättar också att han har en dotter från sitt första äktenskap, Sofja Semojovna öSonjaö Marmeladova, som tvingats prostituera sig för att ge mat åt Semjons och Katarinas tre små barn, som svälter sedan Semjon mist sitt arbete. Katarina har också drabbats av tuberkulos, och kan knappt andas, men lever vidare på sin vilja. Semjon beklagar sig över att han är alkoholiserad och på så sätt förstör för sin familj, och försvinner sedan från källarlokalen. Vid ett annat bord hör Raskolnikov hur några diskuterar hur man skulle kunna mörda Aljona Ivanova, pantlånerskan, och han lyssnar intensivt, då det är just det han tänker på. Efter ett tag lämnar han källaren, sjukare än förut och mer plågad av tanken på att mörda pantlånerskan. Han har en teori, att om till exempel Napoleon skulle ha en sur gammal pantlånerska i vägen för sin karriär, så skulle han mörda henne för att sedan kunna hjälpa hundratals andra. Så småningom yxmördar han pantlånerskan och hennes syster, en av världens snällaste människor som råkade komma i vägen. Han blir helt ställd av att se liken ligga i blodpölar på golvet, och lyckas inte råna pantlånerskan, vilket han planerat. Hur som helst så lyckas han ta sig osedd därifrån och hem. Väl hemma i sin lilla skrubb faller han i koma och ligger där i flera veckor. Han blir totalt nedbruten av sin handling, och kommer på att han inte var någon värdig Napoleontyp, utan bara en lus. Under tiden kommer hans gode vän från universitet, Dmitrij Prokofjevitj Razumichin, och hälsar på och försöker uppmuntra Rodja ovetandes om dennes grymma handling. Efter ett tag blir Rodja fysiskt frisk, men absolut inte psykiskt frisk. Samtidigt kommer hans mor och hans syster och hälsar på. Systern ska gifta sig med en uppsatt man som hon egentligen inte älskar, utan hon vill göra det för att försörja familjen, vilket hon inte erkänner. Raskolnikov träffar mannen och hatar honom från första början, vilket innebär att han gör allt för att motverka giftermålet, som sedan inte blir av. Raskolnikov vill absolut inte träffa sin familj, utan drabbas av ett mystiskt hat mot dem på grund av sin förvirrade och förstörda sinnesstämning. Under tiden blir Marmeladov överkörd och dör, vilket gör att Katarina Marmeladova får det ytterst svårt att försörja familjen, och när hon sedan dör blir läget ytterst kritiskt. Sonja Marmeladova och Raskolnikov förenas så småningom i varandras misär. Många inom det rättsliga systemet är efter Raskolnikov och misstänker honom, särskilt en, Petrovitj Porfirij, som hetsar honom och låtsas som om han vet allt i ena stunden och i nästa stund ändrar karaktär helt. Detta är mycket psykiskt påfrestande för Raskolnikov som med tiden blir helt förstörd. Brott och straff är enormt bra. Skulle jag säga vad den handlade om skulle jag säga att det mesta är tankar och känslor, något som jag vanligtvis tycker är sövande att läsa om. Men så är icke fallet här. Brott och straff är mycket gripande och fängslande, och Dostojevskij har ett mycket speciellt sätt att skriva på. Till exempel använder han mycket "..." i både dialog och tankar. Men det frapperar mig att översättaren antagligen hyser förkärlek för ordet "frappera", som han använder flitigt. Slutet är tämligen bra, men en smula glättigt i förhållande till det övriga innehållet, tycker jag.

Émile Zola:

Émile Zola (1840-1902) beskrivs ofta som naturalismens store fader då han gick i spetsen för den litterära rörelse som senare kom att benämnas som naturalismen. Man skulle utan att överdriva alltför mycket kunna framkasta påståendet att Zola var en sannings- och vetenskapsdyrkare och därmed en naturalist i allra högsta grad. Men det är med naturalismen som med kommunismen, det låter bra i teorien men det är svårt att omsätta dessa tankar i praktiken. Vad jag vill framhäva med detta påstående är att det är svårt för att inte säga omöjligt att förhålla sig helt kall och känslokall i förhållande till sitt skrivande. Det skulle dessutom bli förbannat tråkigt och onyanserat att läsa ngt som var skildrat utan ngn som känsla för det skrivna. Litteraturen måste ha ett liv, en inre glöd och denna kunde inte Zola släppa, hur han än försatte sig att göra detta. Vad är då skillnaden mellan Zola's naturalism och Dostojeiskij:s (f.ö. omöjligt att stav till) realism? Den stora skillnaden ligger i att den sanne naturalisten spränger alla gränser och bryter mot alla tabun i sin jakt efter den osminkade realismen medan en realist knappast skulle skildra en sexepisod så som den verkligen går till vilket en sann naturalist knappast skulle tveka en sekund för att göra. Zola hävdade alltjämt att han förhåll sig på ett rent vetenskapligt sätt till sina verk vilket han givetvis inte kunde göra då de i sådana fall skulle ha övergått i forskningsrapporter i människans natur vilket de som tur är aldrig gjorde. Han skrev istället böcker som i sina försök att vara objektiva och kyliga gentemot den historia de ämnade berätta istället blev samhällskritiska och liksom alla naturalistiska/realistiska verk ofta en blodig kriticism gentemot överklassens dubbelmoral och förtryckande av den stora massan. Hans stora livsverk är den 20 (!) volymer tjocka krönikan över de fiktiva släkterna Rougon-Macquart. Han behandlar i varje volym en person av vardera släkten. Denna krönika skildrar såväl enskilda levnadsöden som sociala miljöer. Ett annat verk som han är minst lika känd för är "Krogen" eller fällan som den svenska original utgåvan hette. Detta verk behandlar en man och hans fru i deras dekadans som beror på samhällets orättvisor och kapitalismens hänsynslösa utnyttjande av den enskilde arbetaren. Mannen i familjen börjar efter ett tag supa och modern måste för att få ihop pengar till familjen prostituera sig. Detta verk följdes av ännu ett som handlade om samma familj, denna gång handlar det om familjens dotter vid namn "Nana" varifrån verket i fråga har fått sitt namn. Hennes levnadsöde blir likartat och hon slutar som en förbrukad prostituerad i dåtidens Paris. Hon blir här lika utnyttjad som sina föräldrar, dock på ett uppenbart annorlunda sätt. Jag har tyvärr inte läst någonting av denne numera klassiska författare, vilket jag djupt beklagar. Därför kan jag inte redogör för något av hans verk på ngn djupare nivå utan bara beröra dem på ytan vilket jag hoppas att jag gjort på ett tillbörligt sätt.

Symbolism

Hur man skall definiera den litterära strömmingen "symbolism" har jag inte en aning om då jag sällan har stött på ngt mer abstrakt uttryck än just detta som jag nedan skall försöka förklara för läsaren. Nå, man skulle kunna likna symbolismen vid en slags tolerant romantik. Tankegångarna är de samma men de döljs ofta i metaforer och symboler av olika slag. Om jag har uppfattat det där med symbolismen på något sätt rätt så är det mer en avdelning inom konsten än inom litteraturen. För att citera min far som jag hade en diskussion i ämnet med så är de flesta författare inom symbolismen och då främst Strindberg (som i och för sig inte enbart höll sig till symbolismen men man kan ju inte få allt:-) "ett gäng vilseledda människor som borde ha suttit inspärrade istället för att sätta sina delirium på pränt" dessa åsikter har han tillägnat sig genom att på högskolan ha studerat litteraturhistoria. Jag måste nog påstå att jag känner igen hans tankegångar i fråga om symbolismen, inte för att den inte är vacker eller utan mening men däremot totalt omöjlig att beskriva. Så istället för att skriva om någonting jag tyvärr inte förstår eller för den delen har en speciellt stor önskan att förstår skall jag nedteckna lite om den enda författare som jag känner till som har skrivit ett rent symbolistiskt verk, just det den käre Strindberg som jag måste erkänna att jag håller högre än min far gör. Att jag har så pass mycket information om denne man beror på att jag via en god vän i Örebro har fått hem kopiösa mängder information om Strindberg och hans diktande. Som ni säkert kommer att märka så har jag försöka att ersätta min bristfälla redogörelse för symbolismen och dess natur med en enligt mig själv väl genomarbetad liten bio- litografi över Strindbergs leverne och hans enorma produktion.

August Strindberg

August Strindberg, 1849-1912, är en av Sveriges största författare med en imponerande bredd: poet, prosaist, dramatiker. Han är kanske främst naturalist men också författare av drömspel därmed även symbolist och impulsgivare till det absurda dramat. Den svenska teatern fick genom honom en ny standard. Men han förnyade också det internationella dramat genom sina kammarspel och sin drömspelsteknik. Av hans pjäser kan nämnas, Mäster Olof, Fröken Julie, Dödsdansen, Ett drömspel, Spöksonaten och Stora landsvägen. Han är dessutom en prosans mästare: i hans hand fick svenskan en oanad spänst, t.ex. i romanerna Röda rummet och Hemsöborna. Och han var även en nydanande poet i bl.a. Sömngångarnätter och Ordalek och småkonst.

Strindberg, en kort historik om hans leverne

Johan August Strindberg föddes i Stockholm 22 januari 1849. Efter sin realexamen började han att studera vid Uppsala universitet. Som ung student visade han ett tidigt intresse för teater och konst. Inriktningen på studierna var journalistik och han började skriva artiklar för olika tidningar, bl a för Dagens Nyheter. 1877 gifte sig Strindberg med sin första fru, Siri von Essen och två år senare publicerade han romanen Röda rummet, ett av hans mest uppmärksammade verk. Den är känd för sin samhällskritik och för beskrivningen av den tidens författare och artister. 1883 lämnade Strindberg Sverige för att återvända för gott vid sekelskiftet. Huruvida det rörde sig om heroisk exil eller p.g.a. av hans dåliga ekonomi kan vi lämna därhän. 1908 flyttar Strindberg in i sin sista bostad, Blå Tornet, vid Drottninggatan. Han dör i sin bostad den 14 maj 1912 i vad som förmodligen var magcancer.

Strindberg som författare och människa

Strindberg var en mycket produktiv människa, den nya upplagan av "Nationalutgåvan" kommer att omfatta över 70 volymer innehållande romaner, noveller, dramer, lyrik, historiebeskrivning, artiklar, recensioner. 18 volymer brev är tryckta, och fler är på gång. Därutöver hann Strindberg måla, teckna, fotografera utan lins och utan kamera, försöka göra guld, finna världspråkens rötter och leva! Själv gjorde han anspråk på inte mindre än tre Nobelpris: litteratur, freds- och kemipriset.

Det naturalistiska mästerverket Fröken Julie som bokstavligen alltid står på repertoaren någonstans i världen skrevs på två veckor; kammarspelen Oväder, Brända tomten och spöksonaten tillkom under en period på cirka två månader. Hur detta gick till gick det till kunde inte ens själv riktigt förklara: "Ja säg det, den som kan! Det börjar med en jäsning eller ett slags behaglig feber, som övergår till extas eller rus.(se min faders åsikt i frågan:-) Ibland tror jag mig vara något slags medium, ty det går så lätt, halvt omedvetet, bra lite beräknat! Men det varar högst tre timmar (kl. 9-12 vanligtvis). Och när det är slut, är det lika tråkigt igen! tills nästa gång. Men det går inte på beställning, och inte när jag behagar. När det behagar, så kommer det. Men bäst och mest efter stora generalkrascher!" Praktikern Strindberg var underbart trolös mot teoretikern Strindberg. Men teoretikern fann också nya teorier, liksom praktikern lätt skaffade sig en ny praxis. Han var ständigt på kontrakurs, men också ett barn av sin tid, hos vilket alla 1800-talets ismer funnit grogrund-darwinismen, nihilismen, realismen, naturalismen, symbolismen, på samma gång en tidlös diktare vilken först 1900-talets nya ismer psykoanalysen, absurdismen, existentialismen- fullt ut skulle upptäcka. Han var samma man som i skrift hyllade Makan, Modern och den patrialkala Familjen men som i verkliga livet sökte sig till starka, frigjorda kvinnor. Strindberg var revolutionär och småborgare, folklig och aristokratisk. I Tjänstekvinnans son ges en förklaring: "Han vördar av instinkt överklassen, vördar den för mycket att våga hoppas komma dit. Och han känner att han icke hör dit. Men han hör icke till slavarna heller. Detta blir en av slitningarna i hans liv." I hans lilla katekes för underklassen definieras samhället som en "samlevnadsform som utvecklat sig under inverkan av överklassens syfte att hålla underklassen under sig". Något år senare, 1887, varnas vi för att tala om "de små, de förtryckta stackarna": "De små äro små, och om de inte kunna göra sig större, ha vi ingen förpliktelse att göra det. De förtryckta äro förtryckta, och om de upphöra med att vara det, bli de förtryckare, och varför skulle vi framälska förtryckare av oss själva?" Den prudentlige småborgaren som kokett lät frisören coiffera håret som en stilig lejonman och ilsket avskedade pigor på löpande band för att de serverade honom "svinmat" slutade likväl som folkets och arbetarklassens diktare. Nedanför Blå tornet tågade på hans sista födelsedag 1912 folkmassan och bringande honom sin hyllning sjungandes internationella (varför de sjöng just denna sång står inte riktigt klart för mig då man väl knappast kan anklaga Strindberg för att vara socialist). Strindberg och likaså hans författarskap befann sig i ständig förändring och är ändå trots systematisk otrohet så lätt att känna igen. Med sitt språk tvingar han oss att lyssna och läsa vidare suveränt struntande i om man håller med honom eller ej. Idealen han inte bli ideal innan de övergavs. Antitesen, klädd i politiska, psykologiska, könsmässiga, mytologiska och religiösa former, var han dock alltid trogen. Den prydlige småborgaren blir med pennan i hand Faust, Satan, Loke, Prometeus, Saulus och Paulus, bödel och offer om vartannat. Lika löjligt mänsklig som Privatmannen August Strindbergs svartsjuka mot hustru siris lilla hund, lika obegripligt modig ter sig Författaren med samme namn, oavsett om han smädade tidens gudar i form av Karl XII, Geijer eller Sven Hedin eller om han på sin egen scen Intima teatern inför hånfulla kritiker lät sina unga skådespelare ge offentlighet åt dramer som Spöksonaten och Pelikanen.

En värdig avslutning (eller inte?)

Att detta arbete har tillkommit m.h.a. kopiösa mängder kaffe och tålamod behöver väl knappast tilläggas. Vad som däremot bör tilläggas är att jag inte hur gärna jag än vill skulle kunna sammanställa ngn form av referat lista då jag har vänts ut och in på våra bokhyllor hemma, suttit i timtal framför datorn för att hitta den information jag vill åt på nätet och alltså inte har en aning om varifrån jag har fått all information ifrån, men jag skulle väl kunna nämnda "Litteraturen", Sunet (Swedish Universitet Network) m.a.o. den domän på Internet samt alla uppslagsböcker och litteraturhistorier jag har kunnat hitta. Jag har även gått tillbaka till tidigare inlämningar jag har gjort vid ett eller annat tillfälle. Att arbetet är ett mycket ojämnt sådant är jag väl medveten om men detta beror p att jag har arbetat på detta arbete när jag har varit på alla möjliga och omöjliga humör och sinnesstämmningar. Men nu börjar jag bli väldigt trött och har dessutom en generations intervjuv att färdigställa tills i morgon dag.