KAPITEL 4:
Dagens indianer

”En stor kulturepok till ända”
Förr trodde man att indianerna skulle uppslukas av det vita samhället eller helt dö ut. Men indianerna och deras traditioner har överlevt mot alla odds.
Det dröjde ända till 1924 förrän de amerikanska indianerna fick medborgerliga rättigheter och ända till 1933 förrän förbjudet av indiansk religionsdyrkan upphävdes.Till stor del tack vare att många tjänstgjorde i 1:a och senare även 2:a världskriget. Det blev förbjudet att dela ut stammarnas jord till enskilda personer och det började bli bättre för indianerna, deras medborgerliga rättigheter och friheter förbättrades.
Under 1970-talet lyckades rättsgrupper som Native American Rights Fund vinna flera rättsmål inför den sedan 1946 verksamma Indian Claims Commision, som är en statlig kommision som har i uppgift att utreda indianska anspråkskrav. Där kommer man nämligen överens om ersättning för landområden som tagits ifrån indianera i strid med gällande avtal. Men reservaten var ändå beroende av statlig hjälp medan stammarnas naturresurser plundrades av olika affärsintressen. Bristande utbildning, arbetslöshet och sjukdom ledde till misströstan och under 1970-talet började militanta grupper som AIM (American Indian Movement) kämpa för att förbättra sina villkor. De ockuperade bl a ön Alcatraz under 19 månader 1970-71 och ett samhälle i Syddakota 1973.

Dagens indianer
Idag finns det ca 10,5 miljoner indianer i Nordamerika. Ungefär hälften av dem bor i reservat. De är fattigare, är sämre utbildade och har sämre hälsa än än genomsnittets nordamerikaner. Spädbarnsdödligheten, 3,3%, är högre än snittet, 2,3%. Alkoholism är också ett stort problem. Det typiska huset på många reservat saknar elektricitet och rinnande vatten. 45% av indianerna lever under existensminimum och livslängden är lägre än 50 år. Anledningen till detta är att man inte bryr sig om indianerna och de fick inte samma möjligheter till utbildning, vilket ledde till arbetslöshet. Man hade ingenting att göra på dagarna och man tog till flaskan. Det börjar dock att bli bättre. Indianerna kan idag välja om de vill bo i reservat eller i det övriga samhället. De får idag använda sitt eget språk, vilket var förbjudet förr. De var även förbjudna att dyrka sina gudar, vilket påverkade kulturarvet. Idag förekommer fortfarande rasism och för många vita gäller förtfarande uttrycket ”en bra indian är en död indian”.

Kulturkrockens följder
Kulturkrocken mellan den vita- och den indianska kulturen medförde en rad konsekvenser för indianerna, inte bara att de förlorade sitt land. Vad hade då indianerna kunnat göra så att deras land inte hade blivit erövrat? Det är naturligtvis svårt att ge svar på och det finns inga direkta svar. Kanske om det hade förekommit flera allianser av indianer och att alla stammar hade allierat sig. Hade de haft ”eldvapen” vid den vite mannens ankomst så hade det också sett annorlunda ut. Många sjukdomar var inte indianerna motståndskraftiga emot och där dog flera än i krig. Det är också något som hade kunnat påverka, eftersom sjukdomarna var förödande för många stammar. Om de inte blivit lurade att sälja delar av sitt land är också en annan sak. Hade den vite mannen inte varit så grymma och giriga och varit tvungna att ha allt land hade det också sett annorlunda ut. Det vita levnadssättet har påverkat många och de söker sig in i städerna och ger upp sitt gamla liv. Amerikaniseringen är också ett problem. Delar av kulturarvet har försvunnit, bl a prärieindianernas teckenspråk, som de kommunicerade med, har nästan försvunnit. Specifikt hos siouxerna är att bl a en del danser glömts bort t ex ”kanindansen”. Siouxerna arbetar hårt för att bevara sin kultur och språket och att lära de unga. Skolor har byggts upp i reservaten med undervisning på sioux-språket. Även andra stammar gör det samma. Samtidigt försöker regeringen att göra en del stammar till ”medel-nordamerikaner”. Eftersom dessa stammar inte har något reservat, kan de inte bevara kulturen och traditionerna lika bra. De tvingas leva i det nordamerikanska medelsamhället, som ”medel-nordamerikaner”, dvs som den typiska nordamerikanska personen som är vit, medelklass inom sin tid.

”De nordliga cheyennerna är de enda cheyennerna med ett reservat, den sydliga hälften har inte förmånen till ett landområde. Att var på något sätt isolerad i reservatet i Montana har sina upp- och nedgångar. De små samhällena i reservatet är och kan jämföras med innerstadsslum. Vi är för det mesta fattiga, men tycker ändå om den moderna mannens bekvämligheter och är väldigt moderniserade.”
Eugene Little Coyote, nordlig cheyenne (maj 1997)
Egen översättning