Inledning till kulturerna
Nordamerikas indianer delas in i tio stycken olika kulturområden; Arktiska
regionen, Subarktiska regionen, Östra Skogslandsområdet, Sydöstern, Högplatån,
Stora Bäckenet, Kalifonien, Sydvästern och Prärien (där jag ska gå in lite
djupare och fördjupa mig i siouxernas kultur).
Arktiska regionen
Arktiska regionen omfattar norra Kanada och Alaskas kuster. Exempel på stammar
är aleut, yuit och inuit (mer kända som eskimå).
De livnärde sig på att jaga säl och caribou (vildren) och i norra Alaska och
östra Kanada även val. Här som i den Subarktiska regionen var jordbruk omöjligt
pga de långa vintrarna och de korta somrarna. På sommaren bodde de i tält och
på vintern, hus täckta med skinn och torv. I centrala Kanada förekom även
hus gjorda av isblock (iglos). Befolkningen var inte stor eftersom resurserna
var begränsade, samtidigt som klimatet var tufft.
Den Arktiska regionen befolkades inte förrän 2000 f Kr och befolkningen i dag
har kvar mycket av sitt gamla levnadssätt.
Subarktiska regionen
Subarktiska regionen omfattar större delen av Kanada och slutar i söder 300 km
från den amerikanska gränsen. Det fanns ett 30-tal stammar och exempel på dem
är, i den östra delen, ojibwa, cree, naskapi och montagnais och i den västra
delen, kaskan, ingalik och chipewyan.
De livnärde sig på att fiska och jaga ren och älg. Matresurserna var små
och befolkningen var inte stor. De var nomader och bodde mestadels i tält. I
den östra delen talades algonkinska språk och i den västra delen athapaska
språk.
Befolkningen i dag har kvar mycket av sitt gamla levnadssätt.
Östra Skogslandsområdet
Östra Skogslandsområdet sträcker sig från södra Kanada till North Carolina
samt från Ontario och Minnesota till Atlanten. Exempel på stammarna är irokes
(irokes-pratande stammar), t ex mohawk, oneida och seneca samt algonkin (algonkin-pratande
stammar), t ex shawnee, narragansett och delaware samt winnebago.
De livnärde sig på jakt och fiske och odlade majs, squash och bönor i hela
området utom längst upp i det nordöstra hörnet.
Algonkinerna bodde i wigwamer, som var halvklotformade hyddor med en stomme av
tunna trästammar. Wigwamerna täcktes med bark eller vävda mattor.
Algonkinernas hövdingar hade sällan särskilt stor makt.
Irokeserna bodde i långhus. Långhusen hade avrundade tak som var gjorda av trä
och täckta med bark. Stammarna styrdes av ett råd som bestod av sachemer eller
hövdingar från stammens olika klaner.
Sydöstern
Sydöstern sträcker sig från Atlantkusten till Mississippi-flodens dalgång
samt från Tennessee till Mexikanska golfen. Exempel på stammar är ”De fem
civilicerade stammarna” (creek, chickasaw, choctaw, cherokee och seminole) och
natchez och apalachee.
De livnärde sig på jakt och jordbruk. De bodde i hus av trä och ofta med
barktak. Folken i Sydöstern skapade tidigt en framgångsrik civilisation,
eftersom de var så skickliga byggare, konsthantverkare och jordbrukare. Vissa
folk i Sydöstern hade en enväldig kung som bestämde, medans andra folk hade
en folkvald hövding.
Nordvästkusten
Nordvästkusten omfattar området från södra Alaska till norra Kalifonien.
Exempel på stammar är haida, tlingit och makah.
Nordvästkusten skulle också kunna kallas för ”totempålarnas land”,
eftersom totempålarna kommer härifrån. Befolkningen är också kända för
sitt hantverk. De livnärde sig på jakt och fiske. De bodde i trähus, som
innehöll en större familj, och hade sin hövding. En sed är att genom att ge
bort rikedom uppnådde man status, och därför anordnades potlatcher (en slags
fest), där värden gav bort egendomar till gästerna.
Högplatån
Högplatån omfattar lite av Kanada, västra Montana, Oregon, Idaho och
Washington. Det fanns ett 25-tal stammar och exempel på dem är umatilla, walla
walla, yakima och nez percè, som pratar saphatiska språk och flathead och
okanagon, som pratar salishska språk.
De åt huvudsakligen rötter och lax. De bodde i jordtäckta, delvis nedgrävda
boningar på vintern och tipiliknande hyddor på sommaren.
Stora Bäckenet
Stora Bäckenet omfattar Utah och Nevada. Det fanns ett nio-tal stammar och
exempel på dem är shoshone, paiute och ute.
Matresurserna var små och jordbruk var omöjligt. Den största tiden för
befolkningen gick åt till att skaffa föda, t ex fröer och kaniner. De bodde i
halmtäckta hus och flyttade i takt med att årstiderna växlade. Befolkningen
var experter på att fläta korgar. Viktiga beslut fattades av flera olika åldermän,
som konsulterade.
Kalifonien
Exempel på stammar i Kalifonien är modoc, pomo och chumash.
De livnärde sig på fiske och jakt av bla sjölejon och delfin. De bodde som
stammarna i Stora Bäckenet i halmtäckta hus. Mellan stammarna fanns det ett väl
fungerande handelsnätverk. Ledarskapet gick i arv och även kvinnor kunde
inneha det.
Sydvästern
Sydvästern omfattar södra Colorado, Arizona och New Mexico.
Det fanns tre förhistoriska kulturer för 2500 år sedan, som troligtvis härstammar
från cochisebefolkningen, som bodde här för 10 000 år sedan. De är hohokam-,
anasazi- och mogollonfolken. Exempel på dessa är zuni, pueblo och pima. De
livnärde sig på att odla squash, bönor och majs (en del var även jägare).
Vissa folk bodde i hus gjorda av sten, sammanfogade av adobe (en sorts lera),
medans andras var delvis nedgävda.
Det fanns även yuman-pratande stammar t ex havasupain och mojave. De bodde i
halmtäckta hus gjorda av pålar och odlade även dem sdquash, bönor och majs.
På 1400-talet invandrade athpaskisk-pratande från Kanada och Alaska. Det var
navajoerna och apacherna.
Samhällena i Sydvästern styrdes av de religiösa ledarna, vars makt skulle
godkännas av befolkningen.
Prärien
Prärien sträcker sig från de södra delarna av Manitoba och Saskatchewan till
Mexikanska golfen och från Mississippi-floden till Klippiga bergen. Exempel på
stammar är sioux, cheyenne, pawnee och comanche.
Samtitigt som europèerna kom och tog över östern, emigrerade många stammar
till prärien, men det fanns även stammar som kom dit tidigare. En del hästar
som slitit sig lösa från spanjorerna tog i bruk av indianerna och hästarna
blev ännu fler när efter Popès uppror 1680, då spanjorerna tvingades lämna
kvar många när de flydde. Hästarna förökades fort och speds runt stammarna.
En ny kultur hade skapats; den färgstarka hästkulturen.
Prärieindianerna livnärde sig av jakt, framför allt av buffel, som när prärieindianerna
fått hästar lättare kunde jaga. De var nomader och levde i små band som
flyttade i takt som hjordarna flyttade. I de östra delarna, som var regnigare,
kombinerades jakten med jordbruk. De levde i tipis, som var ett spetstält med
uppresta tältstänger, täckta av buffelhudar. Hos prärieindianerna, fanns
det, som i många andra kulturområden, hövdingar.
Prärieindianerna hade sex stycken skilda språkgrupper och det fanns över 20
språk. För att göra sig förstådda av indianer från andra stammar,
utvecklades ett teckenspråk.
När de gav sig ut på krigståg var inte avsikten att döda fiender, utan att
visa mod. Det gjorde man genom att själa hästar eller att vidröra en fiende
med en ”coup-stick”, en fjäderprydd käpp. Om en familjemedlem blivit dödad
var det ens skyldighet att hämnas. Om man begått en modig handling fick man en
slags krigsmedalj, att få bära fjädrar i håret. Om man bar en ”war
bonnet”, en slags hatt med en krans och svans av fjädrar, var ett bevis på
att man begått åtskilliga modiga handlingar.
Siouxerna: Siouxerna var ett samlingnamn för 13 stycken stammar, indelade i
tre grupper; santee- eller dakotagruppen, yankton- eller nakotagruppen och till
sist den välkända lakota- eller tetongruppen med de kända hövdingarna
Sitting Bull och Red Cloud och krigsledaren Crazy Horse.
Själva namnet kommer av ett algonkinskt ord som fransmännen uppfattade som
nadouessioux och förkortades till sioux. Ordet betyder ”fiende”, men själv
kallar de sig för lakota, dakota eller nakota, beroende vilken dialekt de
talade. Ordet betyder ”allierad”. Siouxerna tillhörde språkgruppen sioux.
De trodda på en allsmäktig gud, Wakan Tanka eller det Stora Mysteriet, och som
andra prärieindianer var religiösa visioner mycket betydelsefulla. Man satt själv
i ödemarken och varken åt, drack eller sov eller också kunde man tortera sig
själv. Till slut var man så utmattad och man fick visioner (syner eller
hallucinationer), om t ex vilka föremål man skulle samla för att få ett gott
liv. Ett annat exempel på religiösa aktiviteter var soldansen, som utfördes
av många präriestammar. Soldansen är en ceremoni som hjälper till att förnya
livscykeln på ett symboliskt sätt. Soldansen hålls varje sommar vid fullmåne
i juni eller juli. Efter dagar av fasta stack man in trästickor genom hullet i
ryggen eller på bröstet och man hoppade och dansade sedan för att slita sig
loss. Det är ett sätt att offra sin kropp för välsignelse. I utbyte för smärtan
och lidelsen fick man välsignelse. Anledningen till soldansen var att tacka
andarna för hjälp och be om framtida välsignelser. För att söka höga
makters hjälp kunde man gå till en medicinman för hjälp, t ex om köttet var
slut. Hos siouxerna fanns det tre olika medicinmän: shamaner; som är
trollkarlar och präster, naturläkare; som botar sjuka och skadade människor
och Drömmare; t ex Buffeldrömmare hade i drömmen fått förmågan att vända
buffelfolkets vandringar åter till de tomma jaktmarkerna. Buffeldrömmaren gick
man till i detta fall.
Siouxerna var helt beroende av buffeljakten för sin förörjning, och den
kommande jakten firades alltid med ceremonier före och efter jakten, när en
hjord spanats in. Mnb dansade då kring lägerelden före och efter och efteråt
var det även sed att äta rå lever ur en dödad buffel. Slutet för
buffelhjordarna innebar också slutet för siouxernas fria liv.
När en stammedlem gått bort sveptes den döde in i buffelhud och placerades högt
ovanför marken utom räckhåll för vilda djur. Med sig hade även den döde
sina tillhörigheter. När krigarna drog ut på krigståg hade de med sig
amuletter och medicinknyten, som gav kraft och beskydd. Skölden var viktig, där
beskyddande figurer och mönster var påmålade. Hos siouxerna fanns det olika
krigarsällskap (t ex oglalaernas ”De arga ansikterna”), många höll sig
med heliga män. De heliga männen stöttade krigarna och gav dem råd.