KAPITEL 2:
Kolonisation och kampen om östern

Bakgrunderna till kolonisation
I Europa var situationen ganska ”laddad” och man var rädd för att ett nytt krig skulle bryta ut.
När den nya kontinenten blev upptäckt av Columbus började man genast kolonisera och exploatera den.
Pga av den ”laddade” situationen hemma i Europa ville man få in guld och silver till staten för att kunna betala för ett krig. Man ville ha så mycket ädelmetallsreserv som möjligt och ha en positiv handelsbalans.
Kolonierna blev handelspartner med moderlandet och från kolonierna skickades råvaror till moderlandet, som i sin tur förädlade dem och skickade tillbaka manufakturvaror. Till skillnad från indianerna som bara tog vad de behövde av jorden exploaterade de giriga europèerna jorden så mycket som möjligt.
Varför utvandrade man då från Europa? Jo, vissa hade politiska själ; man var förföljda pga sina åsikter. Man kunde ha religiösa motiv t ex puritanerna. Dessa ville ha möjligheten att utöva sin religion i fred. Regeringen kunde uppmana till utvandring, t ex anställde den franske kungen kvinnor att utvandra till kolonin i Kanada och gifta sig men männen där. Svält och missväxt var också andra orsaker.
De länder som först och främst koloniserade Nordamerika var Spanien, England, Frankrike, Holland och Ryssland. Även Sverige hade en liten koloni, men den bestod bara i 20 år.
De europèiska utvandrarna hade ”eldvapen” till skillnad från indianernas pilar och bågar. Detta gjorde att de fick större makt över indianerna. Europèerna var mycket egoistiska, de brydde sig inte om att landet tillhörde indianerna.
De trängde längre och längre in och trängde undan indianerna som inte hade någon chans mot de vitas vapen. De vitas sjukdomar, som inte indianerna var motståndskraftiga mot skördade också många offer.

Spanjorerna
Sydvästern och Kalifonien: Under 1520-talet hade spanjorerna lagt under sig Karibiska öarna, Mellanamerika och Mexiko. Nu blev de även intresserade av Nordamerika. Under 1530-talet sändes flera expeditioner ut, under ledning av Hernando de Soto, som senare skulle upptäcka Mississippifloden.
Man trodde att det skulle finnas ”guldstäder” som innehöll otroliga rikedomar. Girigheten efter guld och rikedomar fick spanjorerna att utföra oförlåtligt grymma handlingar, med hjälp av sina flerfaldigt effektivare ”eldvapen”, som indianerna var chanslösa mot. 1530 skickades en expedition ut under ledning av Nunez de Guzman, för att hitta dessa ”guldstäder” som naturligtvis inte existerade i verkligheten.
Inga ”guldstäder” hittades, men den spanske kungen slutade aldrig att hoppas och det resulterade i utskickandet av en ny expedition, nu i ledning av Francisco Vasquez de Coronado. Expeditionen fördes genom Arizona, New Mexiko och Texas fram till Kansas river. I denna expedition inträffade den första organiserade striden mellan vita och indianer i Nordamerika.
Men inget guld hittades då heller. Man uppförde små nybyggarsamhällen, sk presidioder, för att upprätthålla de erövrade områderna. Missionsstäder byggdes och man försökte förkristna indianerna.

Florida: Det var inte bara Sydvästern och Kalifonien som spanjorerna koloniserade. Expeditioner skickades även till Florida. Efter flera misslyckade försök lyckades spanjorerna äntligen bygga ett fort vid St. Augustine, som kom att bli den första permanenta vita bosättningen i USA. Fransmännen hade sedan tidigare anlagt en koloni på Florida, de men blev besegrade av spanjorerna. Caluserna, som bodde där var starkt förtryckta av spanjorerna och krig bröt ut. Caluserna fick till slut nog av de vita och flydde.
Utan mat och arbetskraft som indianerna tvingades ge spanjorerna, lämnade spanjorerna sin post där.
Caluserna återvände sedan, men den vite mannens sjukdomar härjade då där och indianerna sjönk drastisk i antal.
Dessa expeditioner som skickades ut var naturligtvis oerhört grymma och de indianer de omänskliga conquistadorerna, som de spanska erövrarna kallades, inte dödades eller dukade under i de vitas sjukdomar, blev slavar. Den indianska befolkningen sjönk oerhört i antal.

Popès uppror (1680): 1680 samlade pueblon Popè alla byar längs Rio Grande (dagens gränsflod mellan USA och Mexiko) till ett samlat uppror. De fick också med sig apacher och navajos. Indianerna lyckades belägra spanjorernas huvudstad i Nordamerika, Santa Fe, och fördrev dem över Rio Grande. Det skulle ta dem 13 år innan de vågade sig tillbaka, då de åter erövrade de förlorade områderna.
Indianerna kunde nu ta hästen i bruk, eftersom spanjorerna tvingades lämna kvar dem när de blev bortdrivna. Hästen hade tagits men från Spanien och hade inte funnits tidigare i Nordamerika.

Holländarna
Holländarna intresserade sig av Nordamerikas östkust. De koloniserade området runt dagens New York och längre i på fastlandet. Många känner till hur de lurade till sig ön Manhattan av indianerna (för några glaspärlor, tyg och brännvin). Att ge svar på varför de sålde Manhattan ger även en anledning varför indianerna förlorade sitt land. De trodde nämligen att landet endast tillhörde Skaparen, och att de bara lånade landet. Seden var att övertagarna av landet skulle ge dem gåvor för landet, vilket europèerna gjorde, då de inte med våld eller falska löften om land någon annanstans i utbyte, övertog landet.
1615 grundade de staden Niew Amsterdam; Nya Amsterdam. Men denna koloni, Nya Nederländerna, blev inte långvarig utan blev erövrad av engelsmännen, som gav Niew Amsterdam sitt nya namn; New York.

Engelsmännen
Engelsmännen, som holländare och fransmän organiserade forskningsresor och efter att italienaren Cabot, i engelsk tjänst, nått fram till New Foundland 1497, började man utforska det amerikanska fastlandet. De lade under sig delar av Labradorhalvön och området på Amerikas östkust som i dag har namnet Virginia.
Senare lade de under sig områden som i dag har namnet Pennsylvania och Massachusetts. De gjorde också anspråk på området väster om Hudson Bay. Under 1600-talet började en omfattande engelsk bosättning i Nordamerika och 1607 byggde de sitt första samhälle i Virginia som fick namnet Jamestown. Därefter kom nya invandrare till ”Nya Världen”.
Stridigheter var naturligtvis oundvikligt eftersom kolonisterna inte brydde sig om att landet egentligen tillhörde indianerna. Och de ville i sin hand driva bort inkräktarna som besuttit deras land.
Enelsmännen hade mycket bättre vapen och blev efterhand fler. De svarade med blodiga massakrar mot indianerna. Även kvinnor och barn sköts ner eller brändes levande i sina hyddor. Detta ledde till att en del stammar blev så gott utrotade som t ex wampanoagerna, narragansetterna och mohikanerna.

Pequotkriget (1637): Pequotkriget började med att engelsmännen ”av misstag” dödade varenda narragansett de kunde hitta på Block Island och brände ner deras byar. Anledningen var att engelsmännen sett en vitägd båt kontrollerad av några pequoter. De fångade några pequoter och pequoterna gav tillbaka. Men detta ledde till en förödande hämdaktion av de kallblodiga och hämdlystna engelsmännen som slaktade 600 pequoter. De kom sedan med ytterligare en armè som förföljde de pequoter som fanns kvar. De som inte då blev dödade blev slavar. Några få lyckades fly och finna ro hos andra stammar.

King Philips krig (1675-1678): Pequotkriget följdes av en värre konflikt; King Philips krig, som började 1675. Kolonisterna trängde ständigt in på indianernas marker vilket ledde till uppror av en konfederation av stammar, skapad av wampanoag-hövdingen King Philip. Kolonisterna svarade med blodiga massakrar och brände ner indianernas skördar. Indianerna höll länge ut men minskade stort i antal. Philip blev sedan dödad och kriget slutade kort därefter. Han blev styckad och hans huvud blev uppsatt på torget i Plymouth. Den indianska konfederationen var väldigt nära på att hota den engelska kolonin.
Efter King Philips krig var det inga indianer som vågade motsätta sig engelsmännen igen.

Fransmännen
Fransmännen slog sig ner längre norr ut än engelsmännen, vid de stora sjöarna och senare under 1600-talet trängde de längre söderut längs floden Mississippi och gjorde sig anspråk på området Lousiana.
Fransmännen försökte med hjälp av Jesuiter förkristna indianerna. Fransmännen var till skillnad från engelsmännen mycket vänligare mot indianerna. Deras kolonisering var inte lika exploativ och hänsynslös och de behandlade indianerna som jämlikar.
De franska kolonisterna ägnade sig mycket åt pälsjakt, de tog sig längre och längre in i landet och man kan kalla dem för skogarnas upptäcktsresare.
Det fanns inte så stort intresse för kolonisering vid det franska hovet och kolonisterna var inte många i Nya Frankrike.
Fransmännen kallade indianerna för ”rödskinn” inte pga av deras hudfärg, utan pga av deras krigmålning.

Ryssarna
På 1700-talet invaderade ryssarna aleuternas land, i nuvarande Alaska, och fångade kvinnor och barn. De höll dem som gisslan. Aleuternas kunde inte heller försvara sig mot de vitas ”eldvapen”. Ryssarna ville dock inte åt land utan pälsar. De tvingade männen ur aleut-stammen att jaga tills de hade tillräckligt med päls att lösa ut sina familjer.
Ryssarna trängde sedan längre söder ut och tvingade aleut-jägarna att följa med som slavar.
Aleuterna gjorde uppror vilket ledde till att 14 000 aleuter miste livet mellan 1750-talet och 1850-talet då de försökte återfå sin frihet.

Engelsmän mot fransmän (1689-1763)
I Amerika fanns det motsättningar mellan de olika kolonierna. Alla ville ha mer och mer land, och man började tränga in på varandras marker. Krig var oundvikligt. Mellan engelsmän och fransmän utkämpades krig fyra gånger, mellan 1689 och 1763, med vapenvila. Kung Williams krig (1689-1697), Drottning Annes krig (1702-1713), Kung Georges krig (1744-1748) och Fransk-indianska kriget (1754-1763). I kriget deltog även de respektive indianstyrkor. Fransmännens allierade var algonkinerna; dvs algonkin-pratande stammar, samt några andra stammar. På engelsmännens sida var irokeserna; dvs irokes-pratande stammar. Dessa hade under mitten av 1500-talet slagit sig samman. De kallde sig för Haodenosaunee eller Irokesiska konfederationen. Av de vita kända som ”De 5 nationerna”. Stammarna var mohawk, oneida, seneca, onandaga och cayuga (senare även tuscarota). Deras grundtankar var att skapa en gemensam fiendefront, hålla sams inombords, göra slut på krig och skapa fred. Detta fungerade tills den vite mannens ankomst.
Krigen mellan engelsmännen och fransmännen slutade med engelsk seger 1763. Detta medförde att fransmännen fick lämna i från sig alla deras områden öster om Mississippi. I ett hemligt avtal hade Frankrike gett områderna väster om Mississippi till Spanien och de var tvugna att ge bort Florida till engelmännen i utbyte. Den franska kontrollen av Kanada upphörde och fransmännen var nu besegrade i Nordamerika och hade förlorat alla sina kolonier där.

Pontiacs uppror (1763)
Ottawan Pontiac föddes 1720 och hans folk, ottawaerna var allierade med fransmännen. Att fransmännen förlorat sina kolonier till England medförde konsekvenser för indianerna där. Pontiac ville därför ena stammarna i området för ett samlat uppror, vilket lyckades. Han ville skapa ett fritt indianskt land.
Den 7 maj 1763 försökte de inta Fort Detroit men det misslyckades. De lyckades istället andra fort i Ilinois och Pennsylvania; 6 stycken sammanlagt. Ett försök att åter igen inta Fort Detroit misslyckades och somliga av hans enade stammar lämnade honom.
Fred slöts två år senare. Detta var slutet för Pontiacs indianers drömmar. Pontiac blev sedan den 20 april 1769 mördad.

Självständighetskriget (1775-1783)
Liksom det fanns motsättningar mellan de olika kolonierna fanns det också motsättningar mellan koloni och moderland; England.
De byggde bla på att de inte fick köpa eller själa land från indianerna, London-regeringen förbjöd kolonisation väster om Appalacherna, kolonisterna fick inte ta emot utländska varor och om de gjorde det fick de betala tull. De fick inte exportera vissa varor till England, de fick inte bygga masugnar eller smedjor så de skulle vara tvugna att köpa järn från England. Dessutom krävde England att de skulle betala för krigskostnaderna för 7-års-kriget. England fick bla hjälp av ”De fem civilicerade stammarna” (creek, chickasaw, cherokee, chocktaw och seminole) när krig bröt ut, eftersom kolonisterna ständigt trängde in på deras marker. Kolonisterna fick i sin tur stöd av Spanien och Frankrike.
1776 förklarade sig kolonisterna sig självständiga i förhållande till England (Kanada blev självständiga först 1931).
Kriget fortsatte tills 1783 och slutade med vinst för kolonisterna. Indianerna fick betala ett högt pris eftersom de hjälpt England. De sågs som fiender och tvingades även avstå från mycket mark.

Tecumseh och kriget 1812
Liksom Pontiac ville även shawnee-hövdigen Tecumseh förena stammarna till ett stammförbund.
Han planerade att förena stammarna i öster och driva bort den vite mannen. Tecumseh lyckades bra och fick många följeslagare, och fick även hjälp av engelsmännen i Kanada. Amerikanarna var oroliga för Tecumseh och hans bror Tenskwatawas aktiviteter. I oktober 1811 invaderade de Prophet`s town som bröderna byggt. Tecumseh var då bortrest och varnade Tenskwatawa för fientlighet. Tenskwatawa ignorerade det och gick till anfall. Amerikanarnas vinst slutade med att de brände ner Prophet`s town.
Tecumseh och hans indianer ställde upp på engelsmännens sida i kriget 1812 (det sk andra självständighetskriget). Amerikanarna försökte även erövra Kanada, men misslyckades.
Tecumseh blev dödad 1813 vid slaget vid Thames-floden och engelsmännen förlorade även sedan kriget.

Creek-kriget (1813)
Creekerna motsatte sig även de vita och creek-kriget började 1813. Motståndet blev dock besegrat, men några flydde till Florida, för att förena sig med seminolerna.
Creekerna fick lämna i från sig nästan allt av deras land. Creek-kriget ledde till Första Seminole-kriget.

Black Hawks krig (1832)
Sauk-hövdingen Black Hawk ville även han förena närbebodda stammar och fick med sig många följeslagare.
De blev dock förföljda och beskjutna av amerikanska soldater. Detta startade Black Hawks krig och ledde till uppror av Black Hawk och hans indianer mot de vita.
Hans motstånd besegrades dock och han överlämnade sig 1833, och fick sitta inspärrad en tid.
Indianerna var tvugna att försvara sig mot den vita armèn. Inte endast i Black Hawks krig. Men indianerna stred på ett helt annat sätt än de vita. De vita var bättre organiserade och hade gått på militärhögskolor. De hade de nyaste vapnen och genom detta besegrades det indianska motståndet i öst, men inte det i Florida.

”Tårarnas stig”
När Andrew Jackson blev president i USA började han genast med hjälp av armèn tvångsförflytta ”De fem civilicerade stammarna”, till Indianterritoriet i Oklahoma. Många indianer tillhörande ”De fem civilicerade stammarna” ansåg att de inte kunde driva bort den vite mannen utan måste leva som dem för att överleva. De tog till sig av deras kultur, en del övergick till kristendomen och lärde sig engelska och att läsa och skriva. Cherokeen Sequoyah utvecklade ett indianskt alfabet och de startade till och med en tidning. Men detta brydde sig inte de vita om och indianerna blev tvångsförflyttade ändå.
Vissa gav sig av frivilligt medans andra gjorde motstånd. Armèn samlade indianerna i koncentrationsläger för att sedan förflytta dem. Indianerna tvingades lämna allt de hade. Deras byar blev plundrade av vita civilister och nedbrända. Sjukdomar härjade och det var mycket kallt när dödsmarchen, den sk ”Tårarnas stig” påbörjades 1837. De var utsvältna och massvis dog under färden.
En del av de indianer som lyckats ta sig fram levande till Indianterritoriet dukade under pga det ovana klimatet.

Seminole-krigen (1817-1858)
Det var tre stycken krig mellan USA och seminolerna (1817-1819, 1835-1842 och 1855-1858).
Kriget 1812 medförde fientligheter mellan de båda och resulterade i att en armè sändes till Florida för att besegra seminolerna och lägga beslag på området från Spanien. Det lyckades dessvärre.
När Florida blev amerikanskt område 1819 började kolonister strömma in. Regeringen tvingade seminolerna att flytta från Florida, vilket ledde till Andra Seminole-kriget. Seminolerna, ledda av Osceola motsatte sig att bli förflyttade, men tvingades kapitulera 1842. De flesta tvingades flytta till Indianterritoriet, men några hundra flydde till Everglades i södra Florida, vilket ledde till Tredje Seminole-kriget. Efter det tvingades hälften flytta väster ut. Resten stannade kvar i Florida, vars ättlingar fortfarande lever där och har aldrig underkastat sig den vite mannen.