VANDRARE Av: Mattias Landelius-97
Den lilla byn Derny låg öde och stilla. De stengrundade torpen och större ladorna sträckte sig upp över det plana landskapet och dess skuggor tänjde ut sig till sin fulla längd i det rödglödgande gryningsljuset. I fjärran nord låg de väldiga bergen vars spjuteggsliknande toppar var omfångade utav en mystisk dimma som hela tiden ändrade form. Korpbergen kallade den lokala befolkningen dem, då de enligt folktro sades bebos utav en mäktig mantiker som anförde korparna under deras årliga räder emot slaktgroparna en bit utanför den lilla byn. "Pest och pina över den som stör korparna då de äter" var ett gammalt ordspråk de ansvarsfyllda föräldrarna ofta myntade för att skrämma sina småttingar om kvällarna, men det kunde finnas sanning bakom uttrycket. Ingen visste säkert.
En hund skällde i fjärran och några utav byborna vaknade hastigt upp och mumlade några väl valda ord innan tröttheten vaggade dem till sömns igen. Alla utom en . i ett litet torp, förmodligen en utav de sjaskigare i hela byn låg en liten knappt femårig pojke nedbäddad tillsammans med sin moder och fader i husets enda säng. den lille lintottige pojken vaknade genast. Nyfiken som han var gled han snabbt ur moderns kärleksfulla armar och öppnade dörren på glänt, fortfarande i fart med att få på sina hosor. Han tittade yrvaket ut och kände den kalla morgonluften strömma in igenom springan. Det fick honom att ta sina sinnen i förnuft och han vände snabbt för att på sig sin tröja.
Utanför gick allt utom de nattsvarta skuggorna i rött, och pojken betraktade fascinerat den hypnotiska morgonsolen resa sig långsamt på himlen. Men så plötsligt distraherade något honom och hans ögon blev med ens stora utav förvåning.
Det gick en bred karavanled igenom Derny och högvis med köpmän, vandrande och militärer reste igenom den varje dag , och varje dag lämnade de byn lika snabbt som de kom dit utan att komma ihåg något annat än en god natts sömn och en rejäl frukost.
I fjärran gick två män längs den slingrande karavanleden, till en början var det bara två små prickar, men allt eftersom vandrarna kom närmare så gick det allt lättare att urskilja deras konturer i det ljumma gryningsljuset.
"Äventyrare" Utbrast den lille pojken med en stavande talart och började upphetsat springa emot de båda vandrarna.
Båda männen bar mörka resemantlar med djupa huvor vars "svansar" hängde ned ända ned till vaderna. allt som förövrigt gick att urskilja var att den ene var avsevärt kortare än sin kompanjon. Nästan dvärgalik. Vandrarna stannade tvärt då pojken konfronterande dem, och den längre av männen fällde ned huvan. Mannen var alv. Pojken ryggade först skrämt tillbaka, men då han blickade in i alvens blåskimrande kattlika ögon så blev han lugn.
"vart ligger närmaste värdshus. Pojk ". sade den långa alven, med en stämma som var både vänlig och beslutsam. Pojken pekade skrämt på en tvåvånig byggnad längre bort vid sidan av karavanleden.
Alven log som tack och grävde i sin ficka. "här får du". Sade han snällt. Sedan rörde han sig framåt och tryckte ett silvermynt i pojkens hand. Pojken sprang iväg överlycklig.
De två vandrarna fortsatte till världshuset.
"Den vilande hästen" stönade alven utmattat och hans kortare kompanjon grymtade. Det var ett ganska trevligt värdshus med gråvita väggar, snedtak och hjärtformade fönsterluckor. men på grund utav den tidiga timmen var det stängt. "nåväl. "vi får väl komma tillbaka senare". Sade alvmannen oberört, men hans vän verkade destå mer angelägen.
"gå du och sov i någon nedrans buske jag ska ha en säng" morrade den kortare mannen och dunkade så hårt han kunde på dörren tills någon öppnade. En senig gammal man stack efter en stund ut huvudet. Han hade långa brusiga polisonger och var endast iklädd nattlinne med en likartad mössa. "ja? " kraxade han och försökte märkbart dölja sin irritation.
"Två rum " sade alven rätfram.
"vid den här tiden?"
"två rum" Upprepade alven.
"Jaha" den gamle mannen kliade sig i bakhuvudet och öppnade dörren så att de trötta vandrarna kunde komma in. "Det blir två silver per rum och natt". Den kortare utav vandrarna fällde irriterat ned sin huva. Det uppstod ett vakuum av tystnad emellan de båda. mannen var Senir. "Förlåt mig "ursäktade sig mannen efter att ha stirrat intensivt i dryga minuten. "Självklart betalar ni bara 1 silver per rum och natt"
"Trodde väl det". Seniren log förnöjt.
"Så det visar sig nyttigt att färdas med dig, trots allt". Muttrade alven trött medan han mottog rumsnyckeln och gav värdshusvärden sin betalning.
"Skriv bara in er i liggaren så är allt klart sen". Den gamle mannen pekade på en stor träinbunden bok som låg på ett litet bord vid ingången. Tveksamt gick seniren och alven fram till boken och skrev. Sedan vände de på klackarna och började dåsiga vandra uppför trappan som ledde till andra våningen. "Åh förresten värd, blir jag väckt innan mina önskemål så kommer du att ångra det. Tiofaldigt." Den hårde seniren lyfte ett hotfullt finger emot värdshusvärden, men vände sig sedan framåt igen och fokuserade på hans mål. Sängen.
Den gamle värdshusvärden dröjde sig kvar. Han hade ingen lust att krypa tillbaka i sängs, inte med de där två i huset i varje fall. Dessutom var han utav vana nyfiken.
Då han gjort klart för sig att de båda var utom synhåll gick han till liggaren, egentligen brukade han inte låta folk skriva i den men dessa två intresserade honom och han visste att få saker sade mer om en varelse än dess namn
Han häpnade ty de två var av adlig börd.
"Det var som katten". Muttrade han överraskat. "Jarl M'eric L'etaradon av liromprovinsen och baron tucker posch". Han stannade upp och gnuggade sig i pannan. " Bäst att väcka Ilse. En furstlig frukost måste vara redo när de vaknar". Han vände blicken emot sitt gamla väggur. "Eller kanske lunch?"
