Ett färgsprakande gränsland emellan natt och dag reflekterades i Ri'moroki stora ögon medan hon fascinerat betraktade den magiska solnedgången. Trots att hon länge hävdat att det inte möjligtvis kunde finnas en vackrare syn, så fanns det inte en man i hennes närhet som skulle hålla med, Moroki var nämligen en mycket vacker kvinna, som närapå strålade av inre styrka och självförtroende. Att hon sedan tillhörde Loramialverna försämrade inte saker och ting heller. Men trots att hennes ljusa hud och blonda hårsvall fullkomligen sken av renhet och oskuld så var hennes samvete färgat i en betydligt mörkare nyans, åtminstone enligt henne själv. Sedan födseln Moroki hört hennes utstakade liv berättas av hennes föräldrar, först skulle hon lära sig etikett och allmänbildning, sedan skulle hon som traditionen föreskrev finna en passande make, ännu senare i livet då hon fött en passande mängd ungar skulle hon lämna maken och bege sig till de stora tornen i Tamiki för att lära sig magi, och återstoden av hennes långa liv skulle hon tillbringa i hennes avkommors vård, tills det var dags att använda den slutgiltiga besvärjelsen och återförenas med jorden. Men detta var inte ett liv för Moroki, alldeles för tråkigt, och alldeles för enkelt. Hon hade drömt om mer fart och mer nöjen, och så hade det kommit sig att hon hade blivit en krigare, eller 'Ri' som en kvinnlig krigare kallades på hennes modersmål.

Moroki hoppade till då hon kände en kall hand emot hennes blottade axel.

Hon vred på huvudet och såg hennes lärare stå bakom henne med hennes kläder i hans famn.

"Kvällsövningarna, moroki". Sade han lugnt och kastade henne knytet med kläder.

"Eller hade du tänkt att sitta här och plaska med fötterna i vattnet hela natten".

Moroki kastade en sista frånvarande blick emot solnedgången och hon märkte att hennes lärares blick även var där, långt borta i horisonten.

"Visst är den vacker, de hädangångna besvärjarnas sista besvärjelse. Men den är även en varningssignal, den varnar för att natten är på antågande, och vi har mycket att göra innan dess. Klä på dig snabbt Moroki, jag väntar vid stugan". Mannen vände sig om och gick med lugna steg på den knarrande bryggan.

"Tack, Eiremis". Sade hon tyst, och betraktade den långe, medelålders mannen medan han inledde den branta klättringen upp på kullen där hans stuga stod. Han var en annorlunda man, det stod helt klart, egensinnig, men ändå världsvan, hård, men ändå förstående, gammal, men ändå vässad som en spjutspets, både verbalt som i handling. Han var en man att respektera och respekt var just det ord Moroki hade för honom.

Då Moroki kom upp till stugan möttes hon av den underbara doften av matlagning, blandat med doften från Eiremis nytända pipa. Det var en synnerligen vacker boplats, speciellt i skymmningsljuset, rymligt var det också, två våningar högt med snett halmtak och öppen spis. På gården stod det en gigantisk trave med ved och några höbalar, och upp till verandan fanns en liten trappa på vilken Eiremis nu satt. Han log brett då han såg Moroki komma andfått upp för kullen.

"Nå skall vi sätta igång". Sade han glatt och klappade henne på axeln medan hon fortfarande stod dubbelvikt och kippade efter luft.

"Jag ser att du redan löpt tillräckligt för idag så jag tänkte att vi skulle öva lite obeväpnad strid, det är en av mina favorit moment, mycket intensivt, men framförallt mycket kroppskontakt". Eiremis leende gick nästan bokstavligen från öra till öra när Moroki försökte ge honom en örfil. Men den medelålders mannen tycktes väl beredd på detta och hade innan hennes hand ens kommit halvvägs hunnit sätta fast den i ett armlås, fälla den irriterade kvinnan till marken och ställa sig med ena knät emot hennes rygg. Kippande efter luft hörde Moroki sin lärare skratta.

"Och det ser ut som du verkligen kan behöva det Moroki".

Eiremis löste upp armlåset och drog henne med nästan retfull enkelhet upp på fötter. Han gav henne en allvarlig blick.

"Har jag någonsin sagt att du är en dvärg eller en barbar?". Hon skakade på huvudet. "Känner du dig som en stor bredaxlad man eller bastant trollkvinna, har du överhuvudtaget sett hur stort ett storsvärd är?". Hon skakade återigen oförstående på huvudet. "bete dig då inte som en hetlevrad bärsärk. Nå skall vi försöka på riktigt så att jag kan få se hur illa det verkligen är".

De ställde sig två meter ifrån varandra och Eiremis kastade ett mynt på marken som tecken på att de hade börjat. Moroki var avvaktande, den fällningen han utövat på henne hade ingjutit en fruktansvärd respekt. Det var något speciellt med sättet han rörde sig , hon kunde inte riktigt peka på det men det var som om han dansade runt henne, han tycktes nästan flyta runt den torra grusplanen. Plötsligt likt en orm högg han till och snärtade retfullt henne lätt på armen. Den manövern var inte avsedd att göra någon skada, och det gjorde den inte heller, men den gjorde Moroki ursinnig och fick henne att helt oplanerat störta fram. Behövs det säga att hon snart hade grus i munnen igen och hon var helt i Eiremis händer. Han drog henne återigen på fötter och visade henne i tysthet hur man skulle stå och hur man skulle hålla garden.

"Kom nu ihåg att inte låta ilskan styra ditt handlande". Moroki började bli aningen irriterad av sin hjälplöshet och stirrade buttert ned i marken.

"inte sura flicka lilla det gick förmodligen sämre för mig första gångerna, kom ihåg, övning ger färdighet".

Det som följde kanske inte gav mycket färdighet men det gav destå mer övning. När Moroki sedan gick och lade sig hade hon mardrömmar om det hela, i hennes öron ringde nämligen Eiremis ord utan uppehåll, hon var så äcklad av dem att hon aldrig ville höra dem igen. Hon var bestämd, näste man som sade. "ok skall vi försöka igen" skulle hon bryta nacken av.