En helig man av den Valazkimska läran stod och blickade ned med ömkan på den knästående kungabastarden. Iklädd grönbruna kläder, läderharnesk och greppande en långbåge i ena handen, såg mannen inte alls ut som någon av den blåblodiga skara han trots allt tillhörde. Men mannen hade både munläder och uppfostran nog att bräda den mest stelbente aristokrat, han hade inte alltid levt så här fattigt.

"Nå bastard vad vill ni? Har ni inte ömkat denna Bezmin tillräckligt med skada". Den gamle mannen valde sina ord vårdslöst och det stod klart att han med dem försökte få in största möjliga skadeverkan, ty hans ord dröp av förakt och otålighet.

Den knästående mannen hade nu tagit sig på fötter och Gav med sorgsna ögon den äldre en sårad blick.

"Jag förstår inte vad ni pratar om". Sade han kort efter i ett lagom uppriktigt tonfall och rättade till sitt långa stripiga hår efter den förvridning det lidit i hans gröna basker, baskern höll han för övrigt i den andra handen.

"Inte?!? Alla hrm 'uteblivna' pengatransporter då?". Snäste den gamle mannen på ett högfärdigt maner, och höll upp en uråldrig medaljong han haft runt halsen emot den store kungabastarden. Medaljongen symboliserade den allseendes öga och det var betraktat som en ren handling av kätteri att ljuga framför den.

"Dom känner du förstås inte till, eh?". Den helige mannen log som en räv medan han strök ett finger över artefakten och såg bastarden skruva sig obekvämt.

"Hmm, kanske det Kayzemin, men jag kan försäkra att den största delen av pengarna har gått till de som behövde dom, faktum är att nästan allt har gått till folket".

Den uråldrige Kayzemins ansikte såg fundersamt ut och hans skumma ögon kisade nyfiket emot den andre mannen.

"Ni har använt dom till ett gott ändamål, det skall erkändas. Men det går inte att komma ifrån att det var penningar som var till för Bezminens fortlevnad". Efter att strängt ha tillrättavisat den yngre spolingen släpptes Kayzemins irritation och hans tonfall ändrades radikalt. Han skakade sedan nonchalant av sig allt som tidigare sagts och ryckte på axlarna.

"Nå, Lotharian, vad är ditt egentliga ärende här i den eviga fridens vagga, vad kan möjligtvis intressera er innanför Tahla Bezminens murar?".

Kungabastarden sjönk återigen ned till knästående, han verkade bekymrad.

"Ack om det vore så väl att det var jag som hade här att göra, men jag skulle nog aldrig kunna slå mig till ro på en plats som denna, inte medan mitt blod ännu kokar i varje fall. däremot har jag blivit ombedd av en väldigt god vän som söker en plats av frid nu när bandet splittras och all…".

Kayzemin avbröt Lotharian med ett brett flin och letade med sin suddiga blick efter tecken på att mannen hade ljugit, ellet förvridit sanningen på något sätt.

"Löser du upp traktens största rövarband bara sådär? Men varf…".

Nu var det Lotharians tur att avbryta och han gjorde det med en verbal pisksnärt som skakade den helige mannen in i märgen.

"Kalla oss inte rövare gamle man, för det första så är vi ett frihetsförband som kämpar för det vi tror på, emot det nuvarande styret, och för det andra så har vi fördelat runt tillräckligt med allmosor till folket, likväl som till eran snikna Bezmin för att avsäga oss spydigheter som denna".

"Poängen är helt rätt min vän, jag antar att Högjarlens ständigt besökande fogdar har färgat min åsikt något, de har inte höga tankar om dig skall du veta".

Den helige Kayzemin log ett tandlöst leende, som färgades av falskhet och osäkerhet.

"men säg mig Lotharian, varför löser ni upp ert röva… eh frihetsförband nu när ni rönt så stora framgångar?".

Den beryktade kungabastarden såg djupt in i den helige mannens ögon och röjde alla tvivel på att han inte talade sanning. Sedan ryckte han på axlarna.

"Ett slag kan utkämpas på flera fronter, fader. Vart och ett har sin tid och sin verkan, och jag fruktar att detta sätt inte kan utnyttjas vidare utan att folk som jag älskar och respekterar kommer till skada. Detta är ju trots allt mitt privata krig och vad jag företar mig i framtiden kommer uteslutande utföras allena".

Blickväxlingen dem emellan hade varit intensiv men den avbröts nu av Kayzemin som vände sig om och började rota bland pergamenten på hans arbetsbord. Han drog slutligen fram ett av dem och höll upp den emot Lotharian.

"Utan att ta ställning åt något håll, bastard kan jag lugnt konstatera att du spelar dina kort väl, för jag antar att detta har något med högjarlens lysning att göra".

Lotharian log lite medgivande.

"Hmm, det må vara så, men nämn inte det till fogdens män ar ni snäll".

"Nå hur blir det med min man? Antar ni honom? jag står personligen i god för att hans tro är genuin och stark, och han kan visa sig nyttig i köket likaväl som i eran vitt beryktade örtagård".

"Kan han inte prata för sig själv? Jag brukar alltid ha omfattande förhör med den aktuelle personen innan jag släpper in honom under mina vingar".

Lotharian skruvade obekvämt på sig och ställde ned sin långbåge.

"Eh, det var just det, Marniqe är tyvärr stum sedan födseln".

Kayzemin blev lite tveksam, inte för vad Lotharian sade, utan på vilket sätt han sade det på. Det var första gången den helige mannen anade en lögn, och han kunde för allt i världen inte förstå varför. Om det inte var så att mannen inte ville att fel saker skulle slinka ut förstås.

" Är denne marniqe närvarande?".

Lotharian tittade upp.

"Ja självfallet fader, han sitter och studerar heliga skrifter i biblioteket, önskar ni träffa honom?".

"Ja. Hämta honom genast". Det sista var menat till en munk som stod vid Kayzemins sida, men sades med en sådan bestämdhet att Lotharian själv var påväg att göra det.

"Nå bastard då skall vi se om den man ni lovprisar så håller tillräckligt bra för att bli antagen. Hur det än går ska ni veta att vårt samtal aldrig kommer lämna dessa fyra väggar, men det kommer inte våran vänskap heller, på det kan ni vara säker".

Lotharian bugade sig och log.

"Tack fader".