När gryningen nalkades och staden ännu slumrade i sin dvala kunde en liten skugga ses smygande ut ur en av stadens jungfruhus. Det hade varit en hård natt men den lilla skuggan hade lyckats skydda sin Marie från alla som ville henne ont.

"Åh min Marie". Glänste den lille varelsen och tindrade med ögonen. Han log då han tänkte på hennes ljuva, snälla ansikte och hennes mjuka händer. "Marie är så snäll". Myste han och breddade på sitt leende. 'Han' var en liten varelse som inte var mer än en halvmeter lång och hade stora spetsiga öron. Den lille krabaten var som en liten alf fast betydligt mer älskvärd och betydligt mer underhållande. Att se på honom var som att se på en bild tagen ur oskuld, han kunde dock inte beskrivas som efterbliven, bara något naiv. Just nu var han hur som helst inte något av de här sakerna, han var bara trött, och han som skulle till sitt arbete om några timmar.

Medan den lille krabaten vandrade längs stadens guldskimrande gator i den pågående skymningen, så började staden så långsamt vakna till liv. I sköldpaddsliknande takt så slogs fönsterluckor upp och morgontrötta människor sträckte sig ut mot solen. Så efter ett tag började klockor ringa och den lille mannen vände blicken åt de stora klocktornen belägna i stadskärnan, han blev alldeles fascinerad av de stora mässingklockorna som ringde så vackert, så fascinerad faktiskt att han råkade gå rakt in i en tunna och föll därefter huvudstupa ned på marken. Detta kunde dock inte rubba mannens goda humör utan gav honom bara ytterligare en anledning att le och skratta.

Han fortsatte igenom stadens smutsiga gränder och arbetade sig långsamt upp bland arbetsklasserna, snart hade han till och med kommit till ett ganska trevligt kvarter inte långt ifrån hans hem, vilket var för övrigt då han började smyga. Den lille mannen ville inte väcka någon, men det var knappast hänsyn som fick honom att smyga, snarare rädsla, rädsla för hans 'hyresvärd', om man nu kunde kalla honom det. i verkligheten var han nog bara en avdankad gammal skoflickare som tog betalt för att tränga in så många han möjligen kunde in i sitt gästrum. Det var nog fem eller möjligen sex sist den lille varelsen räknade, men han var inte ett dugg irriterad, han betalade med glädje några silvermynt i månaden för sin mysiga vrå och sin lilla säng.

Då han närmade sig trappuppgången dunkade hans hjärta så vilt att han blev rädd för att det skulle väcka hyresvärden, men som tur var så tycktes det inte höras ifrån trapphuset. Den lille mannen började nu en mödosam klättring på tå upp för trapporna, en efter en bestegs de höga trappstegen tills han kommit fram till sitt mål, den tredje våningen. Mannen tyckte att det var bäst att hålla sig på en ganska låg nivå i fall han blev utslängd igenom fönstret igen, han hade fått väldigt ont då, och ville inte att det skulle hända igen. Där stod han nu alltså och tittade upp på den stora dörren, då speciellt på dörrhandtaget som nådde honom upp till pannan. Han funderade länge om det verkligen var värt att gå in och han var fortfarande inte säker på om han gjorde rätt då han vred om dörrhandtaget och gick in. En vidrig stank av multnande rester, fylla och urin slog emot hans ansikte och fick honom närapå att tappa balansen. "Inte undra på att de tvingar mig bada innan jobbet". Mumlade han med avsky och tog sina första darrande steg in i lägenheten. Hela hemmet var uppbyggt av en enda lång korridor med dörrar längs sidorna, turligt nog så var det rummet han skulle till längst bort så han behövde bara gå på varenda knarrande planka innan han kom fram. Men skam den som ger sig var näst intill hans motto så han gav sig med nytt mod ingjutit i ådrorna i kast med uppgiften. Och han lyckades nästan, men bara nästan.

Då den lille mannen nästan klarat av alla de knarrande golvplattorna så kände han en plötslig drift att se tillbaka på hyresvärdens dörr för att vara säker på att han inte hört något. Denna impuls blev hans fall, bokstavligen. Då han tog en blick bakåt så såg han inte det lilla träbord han var på väg emot, och innan han visste det så hade han vält bordet och skälv ramlat på sina knän. Ljud hördes nu inifrån skoflickarens rum och de blev allt mer högljudda. Nu för första gången var mannen rädd, verkligt rädd, han kunde riktigt se den store mannen komma med sina stora nävar emot honom. Riktigt så blev det dock inte, visst var skoflickaren arg då han kom ut men hans temperament svalnade snart, han fick nämligen för sig att den lille mannen nyss hade gått upp och redan var på väg till arbetet. Det kom sig därför att den store skoflickaren hjälpte honom på fötter och klappade honom på huvudet.

"Det är den rätta entrepenörsandan min gosse, uppe med tuppen". Den store mustaschprydde mannen log. "Ja jag säger då det, det finns nog hopp om dig också". Skoflickaren var alldeles tagen av detta och han gick tillbaka till sängs med ett leende på läpparna. Den lille mannen var även han tagen, eller snarare så var han i chocktillstånd, och hans muskler kändes alldeles orkeslösa. Faktum var att hela han kändes orkeslös och framför allt trött. Men nu fick han inte sova, då skulle skoflickaren bli mäkta förgrymmad, han tänkte därför gå ut igen då han kom på en sak, han höll ju på att glömma sin börs. Därför kom det sig att han gick in i rummet i varje fall. ännu en stank slog emot honom då han öppnade den här dörren, den var värre än någonting han tidigare känt, och definitivt mer påträngande. Han hade sin säng precis vid ingången så det var relativt enkelt för honom att hämta sin börs. Värre hade det varit om han bott i den andra änden då skulle han varit tvungen att kravla över minst fyra personer för att komma åt. Mannen hittade snabbt det han sökte efter och stoppade ned den i sin ficka. Han skulle precis stänga dörren igen då han hörde sitt namn viskas.

"Bidjin, pst Bidjin". Oförstående tittade mannen runt tills han såg en kvinnas huvud sticka upp ur en filt. Kvinnan var vacker om än lite skabbig och smutsig, hon hade svart rufsigt hår och mjuka runda former i ansiktet.

"Godmorrn Yami". Viskade Bidjin glatt till svars och vände sig sedan om smått generat då hon blottade sina axlar för honom. Hon fnissade och drog sedan på sig filten helt igen.

"Jag hör att du spenderat mycket tid på bordellerna den senaste tiden". Sade Yami skamlöst och log. Bidjins ansikte blev ännu rödare.

"Jag har en bekant där". Ursäktade sig den lille mannen med rodnande kinder.

"Åhå, så det är så det kallas".

"Det är sant!!". Snäste Bidjin argt och förde in samtalsläget på en mycket allvarligare nivå.

"Ja, ja om du säger det så". Viskade kvinnan och rykte på axlarna.

"Skall du till arbetet nu eller? Eller kanske så ska du ned och besöka din hora vid nöjeskvarteren ".

"Kalla inte Marie sånt, hon är snäll". Väste Bidjin igen fast den här gången med ett mer barnsligt betende, hans röst var även inställd på det tonläget.

"… och ja jag ska till mitt arbete nu". Han lugnade ned sig igen och lät genast mer vuxen.

"tja då ses vi väl senare, jag har ju inget annat att göra i varje fall så du vet väl vart du kan finna mig".

Bidjin stängde varsamt dörren efter sig och smög ut ur huset, han passade därefter på att äta lite frukost på en tavern innan han tog sig i kragen och gick till sin arbetsplats, det var nog bra att han kom dit tidigt i varje fall för nu kunde han få tid till att finna en lugn ensam plats att arbeta på. Han skulle nog till och med få tid att sova lite och det var vad en trött liten alf behövde.