"Låt mig presentera mig.Mitt namn är Rimmer och detta är min bedårande fru Lia". Den unge välskapte mannen gjorde en yvig mantelrörelse och pekade på den lättklädda kvinnan vid hans sida. Publiken på värdshuset jublade och tjuvvisslade i välbehag. Rimmer bugade sig och drog sitt långa hår ur ansiktet. En hemsk tatuering föreställande en drake slingrande sig över högra delen av hans panna och kinder. Han var en annorlunda man, smal och spänstig men ändå förvånande muskulös, hans hud var talkvit och han hade svart stripigt hår som gick ned till skuldrorna. Till kläder bar han enbart plagg som gick i sharlakanrött och svart, fyra dolkar glänste under manteln.

"beskåda". Mässade Rimmer och pekade på Lia. "naturens underverk, den idealiska kvinnokroppen, de smala långa benen, njut av de läckra formerna mer än så får ni nämligen inte se idag. Syltans natur till trots är jag inte här för att skala av denna spröda blomma, mitt nummer består av nåt helt annat". Rimmer log då publiken stönade i besvikelse. "men vad gör jag då här? Vad kan vi då erbjuda en nöjestörstande publik som denna?" en dolk blixtrade plötsligt i hans hand, Rimmer slickade bladet och gav åskådarna en farlig blick. "jag är här för att spetsa henne och plåga henne med nålar". Flera ansikten bleknade och ett mindre tumult utbröt, alla pratade i mun på varandra, några gick, andra satt tyst kvar, inte ens värdshusvärden var lugn medan han försökte förhindra materiell skadegörelse, det låg på Rimmers egen lott att ordna upp allt. snabbtänkt höjde han dolken och körde den rätt igenom sin andra hand, smärtan fick hans ansikte att strama men han förblev lugn. Allting stannade, allt tystnade, i dryga minuten rådde en gravlik tystnad, ingen vågade tala och ingen vågade så mycket som släppa blicken från Rimmers hand, hans blod sipprade långsamt ned på golvet.

"ingen anledning till oro gott folk, detta är vårat yrke, vi är fakirer". Ropade Rimmer lugnt och drog ur dolken ur sin hand till publikens förundran. "det förvånar mig mycket att vårt rykte ej föregått oss, jag hade hört att Solinor var en civiliserad stad".

"se så gott folk återvänd nu till era platser så att jag kan inleda föreställningen". Medan publiken gjorde som föreslagits torkade Rimmer bladet rent från blod och sög bort det som fortfarande var kvar i hans hand, det såret han gjort hade blivit så skickligt upphugget att det slöt sig direkt då inte dolken fortfarande satt i.

"Nå gott folk, har de som inte tål blod och spikar lämnat rummet nu?".

"Gott. De hade inget här att göra i varje fall".

Tystnaden trädde återigen in i rummet då Rimmer lämnade scenen och hämtade en liten blomma, en ensam ros från en vas på ett bord, han gick upp på scenen igen.

"Rosen, denna vackra blomma". Mässade han och tog blomman emellan två fingrar, hans smala ögon betraktade den noggrant. "Den odödliga symbolen för romantik och kärlek, lika skör som en fager ungmös späda kropp och lika förförande vacker".

Rimmer rörde sig runt på scenen i dans liknande rörelser, han förde sig i total harmoni och perfektion. Det var nästan som att observera ett fallande höstlöv virvla runt i det mörka värdshuset, trots att inga såg det var det faktiskt en dans, en gammal, bortglömd dans från det forntida östlandet, en dans han behärskade med perfektion. Hans partner, den bedårande Lia rörde sig med samma grace, men höll tyst.

"Men lika vacker som den är lika farlig är den, taggar vassa som spjutspetsar täcker dess sköra yta.. ändå dras vi till den som vi dras till kvinnor, båda lika vackra, båda lika farliga … en del av dragningskraften tycks vara faran". Hans ögon tindrade farligt och trollband den kvinnliga delen av publiken med lätthet, den manliga hälften var fortfarande kritisk.

Rimmer gled långsamt ut i mörkret och lämnade Lia ensam på den upplysta delen av scenen, hon dansade vidare accopanianjerad av en panflöjt som fyllde rummet med sin musik. Hon rörde sig sensuellt, men samtidigt vackert och imponerande. Det fanns liv i hennes röda kinder, och glädje som gjorde henne bedårande vacker, men hon var samtidigt iskall och missade inte ett steg. Panflöjten tystnade och Rimmer steg in vid Lias sida. Allt var knäpptyst tills en grov man med yviga polisånger började klaga.

"sluta upp med de där jönserierna, vi vill se blod". Hans röst följdes av andra, mest män som började klaga. Rimmer sträckte sig ned under sin nedvikta stövel, och en dolk kom flygande igenom luften, den satte sig i axeln på mannen och blod började spruta ned hans kläder.

"Där min vän har du det blod du söker".

Mannen skrek i högan sky och sprang blint ut ur värdshuset, med publikens skratt i ryggen.

Men Rimmer skrattade inte han bara log kort och sträckte sedan rosen han hållit i handen upp emot taket. "Åh ros du sköna, du sköra…". Han tystnade och stod stilla i en dramatisk ställning tills publiken slappnade av, och satte sedan deras hjärtan uppe i halsgropen igen genom att med rosen emellan tänderna ta ett mäktigt språng upp på ett bord. Han landade på huk framför en vacker ung kvinna som blev blek i ansiktet.

"Säg mig min sköna, är inte rosen den mest vackraste av skapelser?". Hon nickade stumt, Rimmer plockade ett blad av rosen och tryckte den i hennes hand. Hans fingrar gav sedan hennes kind en lätt smekning. "Men har ni någonsin sett den som någonting mer än en ros? någonsin sett taggarna som något mer än taggar? livet mer än bara ett liv?… det har jag". Rimmer drog sig tillbaka upp på scenen och ställde sig bredvid ett litet bord med en kristallskål på.

"mein damen unt herren, mina damer och herrar, kvällens första nummer.. ni ville se blod, jag skall ge er blod. Beskåda… rosens åderlåtning". Publiken flämtade medan Rimmer kastade bak sin mantel och drog upp sin långärmade tunika, han förde sin blottade underarm över kristallskålen och Lia drog åt en rem vid hans armbåge.

"Endast de av Zerirk godkända och lärda får åderlåta, det må vara alla ifrån gamla tokjäntor till läkekunniga fältskärer, men jag vet att jag inte platsar i den skaran. Gott folk vad ni nu skall få bevittna är en ohelig åderlåtning, utförd av en ovärdig på det mest farliga av ställen, mången man har mist sitt liv genom att göra detta men för denna underbara publik är jag villig att ta den risken. Gott folk Jag skall skära upp mina handleder utan annat hjälpmedel än en rostagg". Han höll upp rosen och log medan publiken flämtade skrämt, spänningen växte sig allt tätare i rummet.

Rimmer bröt loss en tagg från rosen och lade sedan rosen ned i kristallskålen, han slöt ögonen och njöt av tystnaden, sedan körde han rostaggen igenom den tjockaste blodådran han kunde hitta på sin muskulösa arm, ångande blod började långsamt sippra ned i skålen och begravde snart rosen totalt. Lia kom upp bakom Rimmer och snuddade för en sekund vid honom, ett leende kom upp på hennes läppar. Plötsligt, just som han skulle sätta en tumme för såret började blodet spruta okontrollerat och Rimmer vrålade i smärtor och flaxade vilt med armarna, åskådarna som blev nedstänkta med blod skrek i vild panik. Allt verkade kaotiskt, hopplöst, men så just som Rimmer såg ut som han skulle avlida i smärtor steg Lia in och drog ned honom på marken, där fick hon fatt på hans vilt fäktande arm och stoppade flödet genom att linda en trasa runt handleden och dra åt.

Folket jublade då hon och Rimmer på ostadiga ben reste sig upp och bugade, det tycktes inte finnas någon ände på applåderna, ingen ände på skriken av glädje eller visslingarna för den nyblivna hjältinnan. Folket var i extas, värdshuset kokade, värden sålde som aldrig förr det var en otrolig stämning, och i mitten av allt stod två små figurer, båda förundrade över publikreaktionen. Rimmer smilade brett och gav sin fru en snabb blick.

"Detta gott folk var bara början". Mässade han sedan. "tro mig ni har inte sett det värsta än".