ENSAM KVAR Av:Mattias Landelius

"Naneca."

En kvinna står ensam och blickar ut över slagfältet. Iklädd inget mer än en kort silkesmantel och svartglänsande läderstövlar ryser hon, men inte av kyla utan av fasa. Hennes blottade kropp med hud brunsvedd av solen är slank och spänstig. Glittrande av svett och blod börjar hon långsamt vandra ned emot den dimbeslöjade hed där slaget stått, hennes honungsblonda hår svallande med vinden. Hon är gudalikt vacker med högburna nästan alviska drag och stora glittrande ögon, fulla av tårar.

motbjudande högar av lik, sårade och osande inälvor möter hennes ögon, ondskan hade inte varit nådig idag, men det hade inte de goda heller, varken emot fienden eller de sina. Dräpta, upphängda på spjut eller mosade till oigenkännlighet var de män som hon nu stod symbol för, en ensam skinande symbol lämnad allena i det eviga mörkret. Hon var rädd men tårarna vägrade komma hon hade lärt sig dölja sina känslor alltför länge.

Fanns det inga kvar? Var alla ljusets förkämpar borta?

Hennes ögon föll plötsligt på ett lik, ett horribelt, vanställt lik badande i blod och inälvor .trots avsaknaden av huvud kände hon igen liket. "nej snälla låt det inte vara honom. Nej. Hon rusade blint emot den dräpte mannens döda kropp, hennes ögon översvämmade av tårar.

"Jegir." Skrek hon ut i ilska, men livets och jaktens gud vägrade svara. Hon kramade det kallnande liket hårt och kände sin nakna kropp skaka av kyla, men sorgen, frustrationen och ilskan var för stor, hon kunde inte släppa kroppen. "Aldrig." Snyftade hon. "Aldrig skall jag släppa dig älskade." Slutligen var hon dock tvungen då hennes späda armar inte längre kunde hålla den döde riddaren uppe. Skakande lade hon då ned kroppen till marken och torkade sina tårar igenom att plocka upp sitt svärd. Detta var mannens redskap hade hon alltid resonerat, och mannen gråter aldrig. Balanserande den ännu ganska ovana vikten i sina båda händer, såg hon fascinerat det blod som ännu ej levrat sig rinna fram och tillbaka på klingan. Hon log, sedan fortsatte hon att vandra igenom det levande galleriet av lidande och död, snörvlande och huttrande.

Hennes sinnen hade länge härdats emot krigets fasor, men hon kunde inte hjälpa att känna sig illamående då hennes lungor gång efter gång andades in den ruttna kadaverlukten. De tariska klipplandets asgamar var redan nu över de kallnande liken och tog sig ett skrovmål, lämnande dem än mer vanställda och skrämmande. Hon stannade för en sekund upp och betraktade en asgam i arbete. Den tjocka dimman var så kompakt att hon bara kunde urskilja fågelns konturer, men det räckte för att hon kunde få se dess gigantiska krökta näbb sluta sig om en krigares huvud och kapa det rakt av, sedan lyfte fågeln med ett öronbedövande skri och bredde imponerande ut hela sin tio meters vingbredd. Hon fortsatte.

Asgamarna cirkulerade flitigt ovanför henne medan hon passerade ännu en likhög. Hon kunde inte se dom men de vidriga skrien avslöjade effektivt deras position. Efter en stund stelnade hon till. "Vid årags högra horn, de följer efter mig". Med musklerna spända och ansträngda så att hennes slanka, välsvarvade kropp glänste av svett, svingade hon sitt tunga svärd vildsint i luften.

"Vik hädan glupska bestar, här har ni inget att hämta." Hon skrek tills lungorna var tömda på luft och föll sedan snyftande ned på marken, hennes svärd vilade hårt emot överdelen av hennes ena slanka lår med hjaltet emot vänster skuldra. Plötsligt tittade hon upp. Den lättklädda kvinnan kände marken under henne skaka och hon ställde sig tårögd upp i förvirring. Det var som om marken revolterade i vrede av sin vanställning, en trasig pilbågesköld rasade till marken vid hennes sida och en yxa hårt begraven i en mans huvud lossnade och gick sönder. "Spring." Vrålade hennes inre men kvinnans kropp vägrade lyda Hon stod som förstenad inväntande faran, med vitnande händer greppande runt svärdshjaltet och ögon fokuserade på klingan.

En lång stenfärgad tentakel sköt ur marken och greppade innan kvinnan hann reagera tag runt hennes vänstra vrist. Hon skulle precis till att hugga då en andra , en tredje och en fjärde sköt upp och greppade lag i hennes resterande lemmar. Kvinnan skrek bessiningslöst medan tentaklerna drog isär hennes ben och armar och sträckte upp henne i en x form i luften. Fruktan sköljde över henne och lämnade en bitter blodig smak i munnen, hon andades hackigt. Kvinnan tystnade abrupt då marken började återigen skaka, häftigare den här gången. Inom sig såg hon en fruktansvärd dreglande best komma upp och sluka henne med sina rakbladsvassa tänder. Skakandet intensifierades snabbt och hon slöt i panik ögonen, men hon öppnade dem snabbt igen, om något skulle bli hennes sista syn skulle det bli detta. " Jegi…" började hon vädjande medan marken framför sprutade upp i luften, orden stockade sig i hennes mun, hon häpnade. Det var en kvinna….

Fager, svarthårig och slank var kvinnan nästan vackrare än henne själv. Hon var också hon naken och hennes hud var stenfärgad. Hon hade de mest vackra ögon, djupa nog att drunkna i för timmar. Hennes läppar var inte röda men var i grått minst lika fylliga och varma. "Nimi." Väste kvinnan upphängd av tentaklerna. " Nimi, stenens gudinna."

"Ja Kaneya." Svarade nimi och närmade sig långsamt. "och nu är du äntligen min…" Hon stannade för en sekund upp.

" Du kan inte ana hur många år jag längtat efter den här dagen, att äntligen ha dig, äga dig, kontrollera dig likt en slav." Deras båda kroppar möttes och Nimi började med silkelena händer åla sig runt den upphängda kvinnan, hon kysste Kaneyas svettglänsande hals passionerat, och tog med fasta händer henne runt livet och ena låret.

"De hårda vinner alltid över de mjuka." Viskade Nimi och lät hennes egna ord drunkna i varma kyssar emot Kaneyas kropp. Hon log medan hon slutligen reste sig till sin fulla längd och mötte Kaneyas genomträngande kalla ögon. Nimi drog den hjälplöse Kaneya ännu närmare sig och lät hennes gråa läppar möta Kaneyas röda fylliga, i en lång våt kyss. Kaneya stretade först emot men gav snart upp, hennes styrka var inte alls av en gudinnas, än mindre än en av de mörkas. Nimi förseglade kyssen med att låta sina vassa tänder bita i den andra kvinnans underläpp, så hårt att hennes mungipor var blodiga då hon drog undan huvudet. Hon log, slickade bort blodet och lät hennes gift verka. Kaneya började långsamt känna sig dåsig och fick svårt att se, så väl som tänka.

"Måste kämpa." Stönade Kaneya inom sig. " Måste kämpa emot gifte…."

Hennes ögonlock föll tunga och hennes huvud vilade med hakan emot bröstkorgen.

" Ecto tol grac nirec. Shiry dah jivni naneca." Mässade den undersköna gudinnan och lyfte armarna emot skyn. Marken började skaka på nytt men denna gång var det annorlunda, den lösa jorden under deras fötter bröts sönder och flög upp, omringande de båda kvinnorna med en virvelstorm.

" Ecto tol grac nirec. Shiry dah jivni naneca."

Himlen lystes plötsligt av en fallande stjärna, i fruktansvärd fart dundrade den ned emot det beslöjade fältet. Den slog ned med en explosion av vitt ljus rakt i centrum av virvelvinden och lät kilometer efter kilometer av land bli upplyst. Nimi kastades till marken av tryckvågen, hennes kropp blev lindrigt skadad, men hon tycktes inte bry sig, allt hon gjorde var att le.

Kaneya stod framför den kallsinniga gudinnan med utspråklös blick, hennes ögon glimrade rött. Hon var oskadad men hennes mantel var sliten i stycken, och hennes svärd låg brutet på marken, osande. Nimi gick leende fram till Kaneya, hennes läppar ännu mer gråa än tidigare och hennes djupa ögon glänsande svarta.

Fortfarande med en strimma blod löpande ned ifrån kinden kysste hon henne en gång till utan att möta på något motstånd, Kaneyas ögon var skrämmande kalla och själlösa.

"nu är du äntligen min." myste stengudinnan och vände sig om.

"Kom nu Naneca." Hon började gå, dimman fördunklade hannes konturer för var meter hon tog. Kaneya följde uttryckslöst efter.

"Kom nu slav." Nimis ord klingade bort i dimman.