Dammet virvlade runt på den torra gatan, en karavan körde förbi då och då men ingen såg de två mörka skuggor som vandrade vid vägens kant. Inga drag kunde urskiljas, bara deras mörka mantlar som fladdrade med vinden. De fanns där men ändå inte, två mörka skuggor som vandrade under den heta solen. Den ene var kort, den andre lång och tanig, de var som varandras motsatser men ändå likar, de var som ying och yang men ändå en enighet, de var som en solid makt av ondska som strök fram över landskapet.

En kväll kom de båda väsena fram till en stad, det hade hunnit blivit mörkt och enbart några fladdrande gatlyktors sken lyste upp dess trånga gränder. Den långe av de två skuggorna myste och log då han tittade ned på staden från en närbelägen kulle. I mörkret tycktes han näst intill vara omöjlig att upptäcka, han var som en del av marken, en del av mörkret, bara en sak gjorde honom synlig, hans glödande röda ögon.

"Skåda". Mässade han och fick en märklig blick från sin kompanjon. "skåda en värld av lidande, en stad av misär. Se min vän, ser du gatljusen?". Den korte nickade oförstående. "kan du räkna antalet? Varje ljus du ser är en olycklig, desperat människa, en ärrad själ som väntar på att tas ur sitt lidande, en själ som väntar oss". En vind blåste för en sekund upp och den långe tanige mannens mantel flög upp så att den liknade två drakvingar, svarta som sot. Med vinden släppte också det oväder som länge legat och tryckt över markerna lös sitt otämjeliga vrede och piskade landskapet med såväl regn som blixtar. Det tycktes ingen hejd på ilskan då åskknallarna dundrade bland molnen och vinden slet loss skörden på åkrarna nedanför. De båda väsena log emot varandra, inte på något sätt varma flin utan deras läppar färgades av ren skadeglädje, ren ondska.

En blixt slog ned nära stadens centrum och övertände ett helt kvarter av trähus, ända upp till kullen hördes döda och döende människors ångestfyllda skrik då de slukades av de hemska lågorna. Elden spred sig snabbt och växte sig stark nog att slicka hustaken.

"och fler själar fulla av vrede och sorg kommer att födas denna natt, fler barn kommer förlora sina föräldrar, fler svaga kommer dö invärtes och än fler kommer hamna på gatan och leva bland råttorna i rännstenen. Det är nordlandets hårda lag, ej längre gäller öga för öga för vem ska man straffa för denna händelse. Ingen bär ansvaret men alla får ta konsekvenserna, och här står vi med handen utsträckt, redo för att hjälpa". Den långe såg på sin vän med ett varglikt leende, de båda förstod varandra perfekt. "Kom låt oss gå medan sorgen är färsk, lidandet är som smärtsammast, medan tid ännu finns. Kom låt oss gå, Vi har ett arbete att sköta"

de båda mörka skuggorna började med sina mantlar fladdrande i vinden vandra ned emot den olyckliga staden, en plats som osade av lidande och kokade av ilska.

Ferman Necothyr brukade vara en lycklig man, han hade haft det svårt i livet, men sedan han förälskat sig i en rik köpmans dotter hade allt gått bra för honom. Ferman var inte längre känd som trashanken Ferman utan hade numera skaffat sig ett rykte som en flitig handelsman, han hade gift sig med köpmannens dotter och hade fått tre barn som han älskade djupt och han hade även adopterat in en liten gatuflicka in i familjen. Ferman hade varit lycklig, hans affär hade gått allt bättre sedan han fått låna pengar från sin bruds far för att bygga upp ett varulager. Han hade köpt ett hus i centrala delarna av staden som låg ovanpå affären, ungarna hjälpte naturligtvis så gott de kunde med att sortera varor och städa, han hade turen att kunna arbeta och samtidigt kunna vara med sina barn och det gjorde honom lycklig att kunna se dem utvecklas och frodas. Mest stolt var han över hans adopterade barn den tioåriga flickan Lina som hade på korta år lärt sig både etikett och köpslagandes alla regler.

Ferman hade varit lycklig, så lycklig till det hände.

Det hade varit en olycksbådande kväll framåt hösten, orosmoln hade tornat upp sig på himlen, Ferman hade känt ovädret i märgen redan den morgonen, han hade känt tyngden i luften, han hade känt sig illa till mods och deprimerad redan från dagens början, Ferman hade rentav snäst till ett av sina barn, vilket var ovanligt för en så lugn och harmonisk människa som han hade blivit med åren.

Även affärerna hade gått dåligt den dagen fler folk än han tycktes känna av åskvädret och ville få alla utomhusjobb färdiga innan regnet. Middagen hade intagits i största tysthet och då regnet kom hade han muttrat. "det fattades bara det".

"vart är Lina?". Ropade Fermans fru inifrån köket. "hon har missat middan med nästan en halvtimme ".

Ferman hade satt sig vid eldstaden i sin favoritfåtölj och rökte sin pipa, det var alltid lika fascinerande att stirra in bland lågorna för honom. Det var varmt och skönt där han satt, hans muskler slappnade av och han började äntligen slå sig till ro, han började känna sig som den man han brukade vara. Lågorna slickade hans ansikte med sitt sken, Ferman hade alltid tyckt om elden, den hade värmt honom som barn då han varit hemlös och den värmde honom på samma sätt nu. Men denna känsla skulle drastiskt ändras bara en kort stund in i framtiden.

"gudars skymmning!". Svor han och hans kropp spändes åtreigen. "Är inte Lina tillbaka ännu". Hans fru kikade ut ur köket, hon var vacker, ren och oskuldsfull, men det tänkte inte Fermian på, alla hans tankar var på Lina, hon var en klipsk självständig flicka som säkert klarade sig själv, men Ferman kunde inte hjälpa att oroa sig, han hade alltid oroat sig mer för Lina än de andra barnen, inte för att hon behövde det, hon var självständigare än de andra, men det var kanske just därför som han var orolig, vem visste vad hon kunde företa sig, eller vilka situationer hon kunde hamna i. "Vart kan hon vara?". Frågade Ferman sin fru.

"Förmodligen nere under kanalbron där hennes vänner bor". Ferman hade inte förbjudit Lina att träffa de hon kände från den tiden hon bodde på gatan, men hade aldrig gillat det då hon hade varit hos dem, han ville ha henne närmare för att han skulle kunna känna sig trygg.

En halvtimme passerade innan Ferman beslutade sig för att gå och hämta henne. Han tog på sig rock och drog upp sin huva innan hans fru såg vad han höll på med.

"och vart tror du att du skall gå i detta åskväder". Ferman hade sneglat bakåt och osreverat sin fru i ögonvrån för en snabb sekund. "Jag måste ut och hämta Lina". Förklarade han med ryggen emot sin kvinna. hon lade en hand på hans axel och bad honom oroligt att vara försiktig. Ferman snäste av henne och traskade ut i regnet utan att ens ta farväl, kvar lämnade han en stämning fylld av irritation och oro. Det blåste våldsamt ute, himlen rämnade av våldsamma åskknallar, det fanns inga ute förutom ett par tiggare som kurade ihop sig i en smal gränd. Ferman gav dem en kort blick och stretade sedan vidare i den vilda stormen. Vinden som kom från frusna nord snärtade likt aldrig förr och regnet det öste ned i mängder. Ett tag, då regnet piskade som värst tvivlade Ferman rentav på om han överhuvudtaget skulle kunna ta sig fram, men oron för Lina fick honom att kämpa vidare. Då han kom fram till bron kastade han sig nästan under den. Det var en hemsk syn han såg, i en liten klump satt dussintalet barn och kurade ihop sig för kroppsvärme. De flesta av ungarna hade inte mer än trasor till kläder och de skakade okontrollerat, en av dessa barn var Lina, hon var normalt en mycket vacker liten flicka, men nu hade hon en blick och ett ansiktsuttryck som närmast kan liknas till ett rovdjurs. Ferman sträckte ut sin hand emot Lina och hon tog den blixtsnabbt.

"ta med dig dina vänner". Sade Ferman lättat. " så går vi hem och söker skydd emot stormen".

Ferman omringad av ett dussin barn och Lina hållande i handen började den stretande vandringen hemåt. Han var lättad över att Lina var oskadad men Ferman hade fått en annan känsla i magen, han kände att något var fel, han kände att något fruktansvärt skulle hända. Trots att stormen tjöt i hans öron hörde inte Ferman den, hans instinkter varnade honom och tjöt än högre.

Så plötsligt hände det, just när Ferman hade huset inom synhåll. Han kände det en sekund innan det skedde, han visste exakt vad som skulle hända, men kunde inget göra, med fasa såg han himlens svarta moln laddas upp och skjuta ned den kraftigaste av blixtar rakt ned på hans hus, och övertända det totalt.

Ferman skrek ut ett halvkvävt skrik fullt av fasa och fruktan, han bröt sig ur barnaskaran och satte desperat igång med att springa, trots att hans ben bar honom så fort som det överhuvudtaget var möjligt, visste han att han aldrig skulle hinna fram i tid. Desperata tårar strömmade ned för hans kinder och han skrek igen, denna gång av hela sitt hjärta, hans känslovrål överröstade för en sekund stormen och satte kårar i ryggen på de mest hårdnackade av människor, men det var inte han som skrek, det var de döda som skrek ut sin ilska genom hans strupe.

Elden slukade huset med en vildsint frenesi och spridde sig till grannhusen likt en löpeld, ur lågorna hördes fruktansvärda skrik, vidriga ångestfyllda skrik från man såväl som kvinna, barn som vuxen, och de ökade ständigt i antal. Kaos regerade i stormen, elementen styrde över människan, eld var full av blodtörst för han skördade offer på löpande band, det var ett fruktansvärt ögonblick och mest fruktansvärt var det för Ferman som grät blod.

Ferman föll ned på knä framför huset, han kunde känna värmen, hettan som elden genererade, men Ferman kände bara kylan, kylan från dödens lågor som slickade hans ansikte. Ferman grät, tårar av blod strömmade ned för hans kinder.

"NEEEEEEEJ… NEEEEEEEEEJ… NEEEEEEEEJ". Vrålade han ut inan han föll ihop på marken. Just som han gjorde det nådde Lina fram till honom och omfamnade honom, hon förstod inte vad som hade hänt, bara att det var fruktansvärt, hon grät även hon. De båda omfamnade varandra och Lina fann sin väg upp i Fermans knä, han slöt ögonen och de satt där orörliga medan regnet piskade dem blåa. Ferman fick plötsligt en känsla av fara och han öppnade ögonen, bakom hans tårfyllda ögon tyckte han sig se två skuggor vandra omkring, han kunde svurit på det. elden kom Ferman aldrig mer att förknippa med trygghet, han vet nu dess sanna budskap, den varslade om död.

Lina grät inte mycket. Hennes lilla hjärta var söndertrasat, våldtaget och slängt i rännstenen, men hon grät inte, hon hade varit där förut. Den lilla flickan hade förlorat nästan hela sin familj, hennes hus var borta, hennes liv var en förkolnad klump, men i detta lidande fanns en ljuspunkt, Ferman. Hon hade någon att klänga fast vid i sorgen, någon som älskade henne, tog hand om henne, det hade hon aldrig haft förut. Ferman hade varit fattig förut och hade upplevt mycket av det Lina hade gått igenom, men den store mannen hade alltid haft tak över huvudet, aldrig hade han tvingats till att bo i rännstenen som nu, tidigare i sitt liv hade han stått utan familj, utan några som brydde sig om honom, allt hade ändrats då han gifte sig, plötsligt hade han en fru, en svärfamilj och sedan även ett par barn. Men nu hade allt slitits ifrån honom, hans fru, hans familj och hans släktingar, kvar satt han i rännstenen utan pengar med ett barn som inte var av hans eget blod att försörja, hans tårar fick inte fällas för flickans skull.

Ferman tittade sorgset på sin lilla flicka och drog sin hand igenom hennes långa bruna hår. Inombords grät han av hjälplöshet men utåt syntes bara han känslokalla flin. Han blickade snabbt runt den fuktiga gränden och rynkade näsan för all avloppsstank, en trälår var hans nya hem, bland sopor skulle han behöva uppfostra sitt enda kvarvarande barn, utan pengar skulle de leva.

Ferman höjde flaskan han hade i sin hand och drack tills han höll på att kvävas. Han höll Lina nära och hon fick på nära håll se tårar strömma ned från Fermans kinder och blandas med spriten i hans mungipor, kvar lämnade tårarna rena ränder på hans annars sotiga ansikte. Lina började även hon att gråta och borrade sitt ansikte djupt ned i hans bringa, inga ord behövdes för att förstå vilka kval de gick igenom, deras blickar räckte.

Plötsligt kände Ferman kylan svepa in i gränden, den kylde hans blod, blottlade hans hjärta och tog honom i sitt isande grepp, Lina tycktes inte lägga märke till den men det gjorde han, han bävade för vad som komma skulle, han började skaka, han var rädd. Ferman hade känt det förut, det var dödens kyla, det var lidandets varsel, han ville springa men visste att det inte var nån idé, fruktan höll honom paralyserad.

"Är det här allt du vill ge din dotter? He he he". Sade en röst i Fermans inre och gjorde honom allt mer skräckslagen, han flackade runt med blicken men kunde inget finna, Fermans ögon var vida och blodsprängda av fasa.

"Är rännstenen allt hon är värd?".

"Nej, nej". Snyftade Ferman och böjde ned blicken så att han undvek Lina oförstående ögon.

"En rännstensunge är allt hon är och en liten horunge är allt hon kommer att förbli, då hon växer ur ditt knä kommer hon hoppa till ett annat, och innan hon ens nått vuxen ålder kommer hon att vara hela borgarkårens fredagsnöje, är det den framtid du önskar för din dyrbara Lina". Ferman teg och försökte desperat inte höra på vad som sades, men hans framgång var liten.

"vad självisk du är Ferman Necothyr, du har det som krävs men vägrar säkra hennes framtid, du kanske inte önskar henne mer än att tvinga hora hos gamla gubbar mången år äldre än dig själv". Skräcken, traumat, fruktan började påverka Ferman och drog med honom in i sitt skrämmande land fullt av mörker, hans blick var suddig, hans händer skakade då han skrek ut sin fruktan, sin ilska i luften och kände hur mörkret tog honom i sitt grepp, han svimmade. Det sista han hörde innan sömnens land tog honom var inte Linas desperat skrik utan två röster, två hånande röster som förnedrade honom med sina ord, som blottlade hans själ och spetsade det med dödens glödande svärdsspets. Rösterna fortsatte långt efter det att han hade tappat medvetandet, de tycktes aldrig sluta, deras ord ringde i hans huvud, de märkte honom för alltid.

"Är det allt hon förtjänar".

Då Ferman vaknade hade det hunnit bli kväll, han låg kvar i samma gränd i samma stad som han svimmat i, Lina låg tätt intill honom orörlig, Ferman fruktade det värsta men såg snart att hon bara hade somnat. Ferman såg de torkade tårarna på Linas kinder och blev plötsligt bitter, ingen hade tydligen brytt sig om varelse hans livlösa kropp eller den lilla flickans gråt.

"Ingen bryr sig längre om oss nu är vi bara sopor, avfall". Morrade han för sig själv och lutade sig emot väggen. Ferman sträckte sig ut emot sin flaska och fann att den var tom, han höll upp den och studerade glaset med avsmak.

"Flaskan är som ditt hjärta Ferman Necothyr, båda lika tomma båda lika innehållslösa…".

Ferman flackade förskräckt med blicken runt i den mörka gränden, han var nästan paralyserad av fasa. Han såg ingenting, bara mörkret som började sluta sig om honom, han kände ingenting, bara dödens kyla som kröp sig närmre, han hörde ingenting, bara röster som hånade honom och gjorde honom galen, ingenting fanns där att se förutom en darrande man och hans slumrande dotter, en man som bedjade om nåd.

Plötsligt kände han flaskan lämna hans grepp och flyga upp i luften, förundrat såg Ferman den flyta runt nån meter ovanför hans huvud, men bara för någon sekund, sedan började den skaka och föll ned och krossades av gatan.

"… båda lika krossade". Fortfor den hotfulla väsande rösten i hans inre. Ferman höll Lina närmare och strök nervöst hennes hår samtidigt som han hoppades på att allt skulle försvinna, tårar av desperation började samlas i hans ögon

"Ditt hjärta är för evigt krossat Ferman Necothyr, din själ för evigt dömd. Det finns inget hopp för dig, du har ingen framtid. Tro inte att du kan fly från ditt förflutna, tro inte att du kan undvika det oundvikliga. Du kan springa men du kan aldrig fly, framtiden och historien kommer att omringa dig tillslut. Acceptera ditt öde Ferman, acceptera det medan tid ännu finns, tid att göra nån skillnad". Orden sjönk sakta in i Fermans medvetande och gjorde honom förskräckt, det var bara en tidsfråga innan traumat och skräcken blev för mycket för den arma saten. Ferman visste vad som komma skulle han hade bara vägrat inse det för ens nu.

"Det finns inget hopp för dig Ferman, men det finns hopp för andra. Se på din lilla Lina Ferman, så sött hon sussar i rännstenen, i sin egen grav. Hon är bara ett litet barn Ferman, förtjänar hon inte bättre än avloppstanken och fattigdomen. Är hon inte en liten prinsessa Ferman, en prinsessa av smuts. Borde hon inte få mat och husrum som alla andra, borde hon inte få kärlek, värme från en familj som alla. Borde hon inte få chansen till ett drägligt liv".

Ferman såg två mörka skuggor stå över honom. Han kunde inte annat än se på medan ögon glödande som masugnar, ingjöt skräck i hans själ och tog honom under sina iskalla vingar av mörker.

"Lilla Lina, är hon inte en fröjd för ögat och så kommer hon också att förbli, hennes framtid hänger på det. Det öde som du har valt för henne är beroende på detta, för att tjäna pengar kommer hon nämligen att jobba på ett jungfruhus Ferman, en bordell. Är det den framtid du önskar henne, som en liten hora bland stadens alla drägg? Du kan inte älska din dotter mycket Ferman om det är allt du önskar henne, du är bara ett själviskt svin".

"Nej, nej". Snyftade Ferman och höll sin dotter hårdare.

"önskar du henne ett drägligt liv Ferman så res dig upp och vandra med oss, önskar du henne sidenkläder istället för säckväv så res dig upp och gå med oss längs mörkrets långa väg, önskar du henne ett uthärdlig tillvaro så betala vårt pris och ge henne en chans, ge henne kärleken du inte kunde ge henne, ge henne livet åter".

"vad är ert pris?". Skrek Ferman ut i blint raseri. Vad kräver ni av mig?".

Det kom inget svar.

Ferman reste sig upp. Blind av förtvivlan såg han in i de båda skuggornas glödande ögon. Han drunknade i dess magi och sjönk allt längre under deras kontroll. Strömmar av tårar forsade ned för hans kinder medan han gav Lina en sista kram och kysste henne varsamt på pannan.

"Vi kräver inte mycket, allt vi kräver har du redan förlorat, allt vi kräver är din själ…".

Tre mörka varelser vandrade ut i dimman, alla hörde de men ingen brydde sig om en liten flickas hjärtskärande skri, ingen brydde sig om en liten flickas tårar, ingen brydde sig i nattens kalla dimma.

Copyright @ K.M Landelius