"Längs två olika vägar på väg emot samma mål,

gick två små följen med vilja av stål.

De hade var ledare, var man var betrodd,

vi hade Arm Kalvinge, de hade Claes Mertrodd.

De skred långsamt fram längs vägen så svår,

De skymtade giriga stråtrövare i vart och annat snår.

De blev allt mer självsäkra, penningsumman var intakt,

Men ack så fel Amr hade, snåren viskade efter slakt.

I snåren väntade Nilic Halle, han gjorde signal,

Bågar spändes, och pilar sökte sig emot Amrs skalle.

Blodet flöt…AJ".

Den större av männen gav trubaduren Aromaki en rejäl knuff så att han nästan föll av kärran och ramlade i vägdammet.

"Lägg av med rövartugget, Aromaki, jag är nervös nog i denna rövarkula till skog. Vi är lättplockade mål i det här täta lövverket".

"tillåt mig skratta Tamris, vilka förutom vi skulle vara tillräckligt urbotade att ge sig ut i det här vädret". Trubaduren fnös högfärdigt och gömde sina stela händer under sin mantel, hans stolthet var så sårad att han inte ens brydde sig om att rädda sin luta undan det piskande hällregnet.

Tamris blickade olyckligt emot sin vän som han tydligen, ovetande sårat djupt. vilken idiot han hade varit, han visste ju om att kom från att väldigt stolt folk i det Andekariska kejsardömet, och han visste ju på det att Aromaki var obegränsat stolt över sitt yrke.

"öh. F'låt min vän, jag ber om ursäkt jag är bara lite nervös. Säg vad var det där för amvisa du sjöng egentligen?". Trubaduren som var till synes ändlöst sårad sken upp, inte utav ursäkten utan av den avslutande frågan, han älskade att svara på frågor om sina sånger, även om sådant han inte skrivit själv.

"Aar du inte hört sagan om Amr Kalvinge?". Sade Aromaki leende. "Ack min vän vad du har missat, det finns ingen saga lika fartfylld, lika spännande som den, jag lovar att du kommer älska den". Tamris suckade djupt.

Aromaki stannade upp och såg nervöst på medan ett huvud uppenbarade sig från under ett par filtar som legat i kärrans hörn. Det var en liten varelse av kvinnligt kön, hon var smutsig och hennes hår var fyllt med kvistar, men hon var ändå en trevlig syn, trots att hon rent praktiskt skulle räknas som ett skogsväsen var hon verkligen omtyckt. Både Aromaki och Tamris log snällt mot henne medan hon krånglade sig upp ur filtarna och såg oroligt efter i sin lilla väska så att inget saknades.

"Saga?!?". Sade hon hoppfullt och tindrade med sina svarta pärlor till ögon.

"Ja Tindra, jag skall berätta en historia för dig, lyssna nu noga så att du kan berätta den för många andra. Den handlar om kejsardömets störste hjälte, Amr Kalvinge och hans möte med äventyret. Lägg speciellt märke till att Amr rönte stora framgångar under Andekariens fana, men det var först senare det här utspelar sig under den tiden han spenderade som vandringsman längs karavanlederna.

Tamris brukade inte gilla Aromakis sagor, så han försökte tränga ute hans ord. Det fungerade för en stund men allt medan regnets raseri stillades började han ryckas med av den enkla melodin och den bittra stämning den frammanade, om Tamris varit spänd då var han fruktansvärt spänd nu, och det blev knappast bättre när vagnen helt oväntat stannade mitt i en glänta.

"Vad händer?". Väste Tamris till den mörka siluetten som satt på kuskbocken, och höll nästan på att få en chock då han såg mannens gröna kamouflagemålning han hade i ansiktet. "Rivon kan du vara snäll och säga varför vi stannar". Mannen med ansiktsmålningen log illmarigt och fällde ned sin huva, han hade verkligen en säregen frisyr som bestod av ett dussin långa tofsar som låg kammade bakåt i två led,

"Lugn min vän vi väntar bara på min bror".

"Din bror? Honom släppte vi ju av vid det där samhället. Det var ju flera fjärdingsväg sen".

"Jag skickade honom i förväg för att varna oss om problem. Jag har jagat i dessa skogar och jag vet precis vad som föregår här, det här är marker att vara försiktig i. Dessutom vädrade jag stråtrövare långt innan vi släppte av bror min".

"Ni två är ju helt otroliga, ni springer hur långt som helst, böjer metall och har väderkorn som vargar. Hur jagar ni egentligen? Med era bara händer?".

Rivon vände ned blicken och började rota bland sina saker, han tog fram en knippe konstiga redskap.

"Faktiskt brukar vi använda den här". Han visade upp en sorts månskära, den liknade verkligen en månskära bara det att den hade ett halv meter långt skaft i massivt stål och en krökt klinga som var snäppet kortare.

"väldigt effektivt faktiskt, små djur skär man halsen av och större djur sprättar man upp buken på, det tar liksom luften ur dem kan man säga".

Tamris ville inte höra mer om det där utan vände sig till Aromaki istället, den senige lille mannen var dock fortfarande i färd med att berätta sin historia, så han var inget vidare att prata med heller.

Rivons tvilling Khilin kom springande efter de hade väntat i dryga halvtimmen, saken var bara den att han kom inte bakifrån som den klentrogna Tamris hade trott, han kom framifrån. Rivon talade tyst med sin broder för en kort sund, sedan satte han fart på kärran igen som om ingenting hade hänt.

"Khili". Sade Tamris lugnt och fick den andre tvillingen att vrida sig bakåt.

"vad händer egentligen?"

Khili hade även han grön färg i ansiktet men hade till skillnad från sin broder sitt hår utsläppt.

"Ja vet inte Tamris, det sägs att inte en rövare har synts till längs vägarna på dagar, det verkar som något stort är på väg att hända".

Detta var precis vad den paranoide Tamris inte ville höra, han försökte att inte tro vad Khili hade sagt, eller helt enkelt ignorera det, men då han hörde tystnaden i skogen var han helt enkelt tvungen att hålla med.

"De har nog rätt Khili, hoppas bara att vi inte hamnar i mitten av det".

"Det skålar vi för". Svarade Tvillingen, just i färd med att ta en sup från en flaska för att glömma bort tröttheten och utmattningen som svämmade över hans kropp. Sedan sträckte han flaskan till Tamris.

"Ja för tusan hakar, det skålar vi för".