Vad är det med dig? börjar det krypa i kroppen? Jag vet hur det känns när skuggorna dansar bakom en med mord i blicken. Men vart gömmer dom sig? Vart väntar dom på dig i mörkret?".

Den öde gatan i den öde staden, festade på skuggorna i natten. Av några gatlyktors sken fladdrade sotsvarta eldkvastar upp på väggarna och dolde effektivt all smuts och all avföring i sitt kompakta mörker.

En rock fladdrade i vinden och kallt stål glänste under dess veck. Mannens ansikte var mörkt, fårigt och bekymrat, hans korta sidbena rufsades sakta till av den tilltagande blåsten, och hans skägg var alldeles blött av det saliv han utan uppehåll hostade upp. De två smaragder som glänste i hans ögon glödde av gnistan i hans själ, men gnistan höll på att dö ut. Desperat av rädsla, hunger och ilska översvämmades mannens ögon med tårar. Han var en sorglig syn att se, han gick nämligen inte fram, han stapplade, och hans andning den var även den hackig, men han hostade inte syre, han hostade blod.

En ständig tempoväxling skedde medan han gick emellan gatlyktorna, han fruktade mörkret, gråmännen bodde ju där, de ondsinta demonerna skulle inte få ta honom. Han hade sett så många män vandra in i skuggorna och blivit övertagna av gråmännen, bli en av dem. Man kunde se det i deras ögon, höra det på deras läppar, se det i deras själ. Mannen kunde det i varje fall, han kunde känna dem festa på hans rädsla tills bara ett krälande ryggradslöst litet djur återstod. Det var hans självförtroende som krälade i gyttjan, de hade sett till att inget återstod av den, inget utom deras kaos och förstörelse.

"Ha, ha, ha, håll ögonen öppna min vän, för vart gömmer dom sig? Är dom ens här? Du måste kämpa innan det är försent, innan dom förstör ännu mer liv, speciellt ditt. Men finns det egentligen något att kämpa emot eller är de bara gråa skuggor förslavade av natten".

Mannen flackade nervöst, desperat runt med blicken, det var först nu han insåg att demonerna kunde häcka vart som helst på den dimmiga gatan. Var tunna och var trälår måste naturligtvis kollas, självklart var de där, den grå betongen passade gråmännen utmärkt. Emellan en av sina hostattacker skymtade hans blodsprängda ögon något i ögonvrån och han snodde nervöst runt.

Ur skuggan vandrade en av stadens stolta beskyddare, en man från norrmalmspolisen. Mannen såg för en sekund hoppet sträcka ned en hand i hans kittel av förtvivlan, men när den vakande polisen började komma närmare blev mannen misstänksam.

"Blicka in i hans ögon". Sade den väsande rösten i hans inre och fick mannen att lyfta på blicken.

"Se så kalla de är, han stinker ju av ondska och illvilja, herregud karl han är en av dom, låt honom inte fånga dig".

mannen vände på sig och fortsatte vandra runt bland dimmorna i den gråa staden. Han ryste till då han kände polisens kalla blickar, han skulle aldrig att förstå att det var inte honom snuten tittade på, det var det spår av blod han lämnade efter sig.

"Åh gud låt dom inte fånga mig". Grät mannen tyst och rappade på stegen han tog då han vek av in i en gränd. Det tog honom många minuters springande innan han inte längre kunde skymta gråmannen i den täta dimman.

"tack gode gud i himlen, du har varit mig nådig". Mässade mannen nästan religiöst och sträckte armarna emot skyn.

Mannen började lite smått slappna av, och hans smärta började så smått släppa, han var alldeles ensam på Stockholms gator, trodde han i varje fall.

Plötsligt just som han närmade sig en korsning så såg han en annan kontur uppenbara sig framför honom. Det var en kvinna i tjugoårsåldern, en kvinna mannen mycket väl kände igen. De hade levt ihop som man och hustru, men det var innan hon började möta den där gråmannen. En annan åklagare sade hon, men det var självklart en lögn, allt hade varit en lögn. Och nu stod hon här för att begå det ultimata sveket, det emot sin man.

"Karl?!?". Sade kvinnan klentroget och började springa fram emot honom, han stoppade henne med sin röst.

"Stopp, håll dig på avstånd". Skrek han och kvinnan stannade tvärt.

Karl drog efter andan och kollade instinktivt efter en utväg bakåt, hon skulle minsann inte få honom att bli en gråman. Även om han älskade henne en gång så sade alla instinkter han hade i kroppen att hon höll på med något ondsinnt. Han visste inte varför han kände så, kanske var det av hat, eller så kanske det bara var en liten fågel som hade viskat det i hans öra.

Karl vände sig om och stelnade till då han såg en annan kontur komma upp emot honom, det var polisen.

"Herregud han också".

Desperat tittade karl nu åt vänster i korsningen, och hans puls höll bokstavligen på att skena iväg då han såg en krimmares mörka rock stå och fladdra under en gatlykta. Han kände även igen kriminalassistenten, men bara med nöd och näppe, det hade gått tre år sedan de senast möttes, då i ett förhörsrum hos Oslopolisen, han var en hård man rättvis kille då, men bara gudarna visste om gråmännen hade tagit honom också. Då Karl slutligen tittade åt höger visste han inte riktigt vad han skulle förvänta sig, men hans gissningar visade sig väl kvalificerade. Fyra doktorer stod där brevid en vit bil med vadderat innanmäte.

"De är gråmän". Viskade Karls inre röst "Alla är gråmän, men speciellt dom där". Karl fnös klentroget och vände blicken från dem och tillbaka till sin fru. "Lita på mig, all hjälp du kommer få är den hjälp det behövs att bli gråman, de kommer ta dig i den där bilen långt ut på landet för att kunna utföra sina oheliga ceremonier, är det, det du vill? Lyssna på mig Karl du har letat efter gråmännen och nu har du funnit dem, de vill dig bara illa, skjut dem". Rösten som ekade i hans sinne kändes så trovärdig, så stark att Karl knappt kunde stå emot, och då gråmännen närmade sig från samtliga håll alla med sina löften och hjälptal så höll han på att svimma av ansträngning.

"Skjut dem alla Karl, eller sluta som gråman. Men om du inte har mage nog att döda dem måste du välja en sida, en sida att gå till, välj fort de kommer allt närmre karl, vem kan du lita på?".

I en plötslig rörelse drog mannen upp en pistol, men han riktade den inte mot de andra, han riktade den emot sitt eget huvud. Han skrek återigen på dem att hålla sig borta och de lydde om än motvilligt. Karls händer skakade häftigt då han stoppade sin pistolmynning i munnen, sedan tog han snabbt ut den och riktade den emot sin tinning istället.

"Är det här ni tänker skjuta mig om ja…".

Ett skott brann av och hjärna likväl som blod spriddes ut på gatan. Karls händer hade darrat så att han råkat krama avtryckarknappen tillräckligt hårt för att skjuta sig själv.

Det blev tyst, knäpptyst, ingen rörde sig alls, men trots detta fladdrade skuggorna då två mörka andar vandrade ifrån liket, en ene av väsendena skrattade till, han hade insett ironin i denna tragedi. Karl hade hela sitt liv misstrott folk, han fruktade för sitt liv då han var nära främmande människor.

"Ack så fel du haft Karl". Väste han högt. "Du har levt hela ditt patetiska liv med att misstro folk, och det visar sig i slutändan vara någon annan du inte skulle litat på, dig själv".

"ingen annan än dig själv. Ha, ha, ha… ".