"Tänk vad människor mäkta göra med varandra".

Min normalt så starka röst var nu en darrande skugga utav sitt forna jag. Min mage gjorde konstant revolt, men jag tryckte viljestarkt ner den tillsammans med vemod och rädsla, och Svalde.

I min hand höll jag livets redskap, hur jag hanterade den utgjorde skillnaden mellan liv och död. Den lilla lövtunna kirurgkniven glänste i det tidiga morgonljuset som om den var det enda på slagfältet ej befläckad av blodets varma stank.

Jag tittade nedåt. Därnere i det daggvåta gräset låg en man våndandes i smärtor. Hans stolta praktskinande ringbrynja hade inte bistått honom något större skydd då nordlandsbarbarerna anfallit ur bakhåll i momentet innan. Men nu skulle han överleva, en ur Zerirkorden överlevde alltid.

Stående på knä vid honom, lät jag handen falla. Hans sår löpte djupt över magen och ändade vid vänstra revbenen. Hela skåran var smutsig och infekterad på gränsen till varig och

Spydde ut blod i mängder.

Normalt sett var kirurgkniven inte mitt verktyg, men då hans hud hade fastnat i några trasiga ringar ifrån hauberkbrynjan så hade jag inget val. Medan jag skar, var den sårade ordensoldaten tyst. Så tyst att jag för en sekund trodde att han inget kände, men då våra blickar möttes och jag såg in i hans svartnande ögon så visste jag att jag hade fel, så fruktansvärt fel. Hans själ skrek av smärta och det var bara igenom omänsklig självbehärskning som han lyckades hålla känslorna inne.

Framför oss, beslöjad utav morgondimmorna rasade kriget i full skala, och dess fasor bredde hela tiden ut sig på det dödsångande fältet. Det var en blodig förvirrad kamp, men åtminstone vann vi , för tillfället i varje fall.

Jag sträckte mig ned i min rödkorsmärkta axelväska och tog upp min spritflaska, inte för eget bruk, verkligen inte nu, men som sår rengörande och bedövande, det kunde han verkligen behöva. soldaten hade haft tur, inga vitala delar hade träffats, men han hade förlorat mycket blod och det oroade mig då han hela tiden svävade i ett gränsland emellan medvetande och medvetslöshet.

"Du kommer klara dig". Sade jag till honom med en falsk säkerhet på rösten.

"Hoppas jag". lade jag sedan till för mig själv, innan jag tog till nålen. Det var en ordentlig lädernål utav koppar jag använde, den och tjock tråd var det enda som bet på allmän soldatens hårdborstade hud.

För var gång stack nålen igenom hans skinn så svartnade hans ögon utav smärta men det fanns föga tid för ytterligare bedövning, det fanns föga tid för någonting alls. När jag precis hunnit färdigt med stygnen så hörde jag en gäll stämma ropa bakom mig.

"Fältskär. Fältskär, du behövs här".

Jag kände genast igen rösten. Det var Erany min assistent. Hon var visserligen kvinna och Mizkalalv på det, men hon var obeskrivligt duktig och jag såg det nästan som en komplimang att hon behövde min hjälp. jag vred på huvudet och tittade upp. Där stod hon, lika vacker och lika iögonfallande som vanligt. Med utsökta former, spetsiga öron och ljuvligt glänsande hår som tycktes virvla upp med vinden i fullständig harmoni. jag kom på mig själv med att undra hur hennes ljuvliga kropp kunde dölja ett månghundraårigt intellekt, för vad jag hört så kunde alver utav hennes kaliber ha flera hundra år på nacken.

"Ta den här mannen till Radhin i fältsjukhuset. Säg att han inte har några vitala skador utan klarar sig om han inte förlorar mer blod". Hon pekade bortåt och jag lade förstående till " Du kan visa mig på vägen dit". När hon hörde detta så drog hon med nästan retlig enkelhet upp soldaten på fötter, och använde sedan sin fria arm till att peka åt den platsen hon tänkte på. Jag förstod precis vad hon menade. Framför mig låg högar och åter högar av vapen, sårade och döda. Man kunde verkligen känna hur livet långsamt sögs ut ur de fortfarande levande, och jag tyckte mig för en sekund se liemannens bleka skugga vandra omkring med ett flin på läpparna. I luften hängde en varm, tjock stank som färgades utav smärta och död, och som fyllde ett vakuum lämnat där utav fallna krigares ekande skrin under fallet ned i det eviga mörkret.

Jag försökte hjälpa de jag kunde oavsett om de var ordenriddare eller barbarkrigare, men vid några tillfällen måste erkännas att jag prioriterade av synen av vapenskölden än av blodet som forsade ut ur deras kroppar. Dock fick de som gick att rädda hjälp, och varför inte, kriget var sannolikt slut för blesserade ifrån båda läger, så jag kunde lika gärna se efter dessa människor så att de kunde bygga upp sitt land igen, efter vi besegrat dem.

Erany kom springande så fort hon hjälpt den sårade soldaten upp på Radhins fältskärsbord. Tillsammans kompletterade vi varandra väl, hon med sitt alviska lugn och imponerande kunskaper om läkande örter, och jag med min kunskap inom kirurgin då jag var utbildad kirurg, och min kännedom inom medikusens enklare områden. Kort sagt kände vi varandra tillräckligt väl för att inte vara i den andes väg då det gällde.

Det tog inte många sekunder för henne att hämta andan efter den drygt två fjätringväg långa språngmarchen ifrån fältsjukhuset i lägret. Hon satte sig bara andfått ned på marken en kort stund, innan hon kravlade sig upp på fötter och började arbeta.

Allt kändes plötsligt så hopplöst. Trots att vi nu var två, så kände jag mig allt mer desperat. Det var så många utav dem och de blev knappast färre i och med det pågående slaget framför oss. varken färre eller bättre .

De flesta av de sårade hade bara ådragit sig enklare skador som långa ytliga köttsår, brutna armar och hugg på händerna. Men några var riktigt illa ute och dem kunde vi oftast inte rädda. En utav undantagen var speciellt en man. En storväxt barbar med rödbrusigt hår och ett fult tvådelat ärr på ena kinden. Mannen skrek vilt då jag kom till honom, då han i stora smärtor sett sitt ben knä nedåt krossats och skärts i slamsor.

Då jag förtvivlat försökte stoppa blodflödet slog det mig att den här barbaren var annorlunda. För det första så var han stor, nästan gigantisk med lårtjocka överarmar, och för det andra så bar han en annorlunda, mer stilfull silkesklädsel, en stor skillnad emot de slitna läderrustningar barbarerna i allmänhet brukade använda. "En riktig höjdare". Tänkte jag flyktigt och vände ned blicken.

Medan jag granskade hans skadade ben så slog barbaren vilt omkring sig, så vilt att jag behövde Eranys hjälp med att hålla honom nere. Då Erany fortfarande hade honom spetsad vid marken, så sträckte jag handen ned i axelväskan och tog fram en läderrem, rödvin, och medan Erany med en kraftansträngning vände bort hans ansikte, väl medveten om vad som skulle följa, så tog jag fram mitt mest fruktade verktyg, den tättandade amputationssågen.

Jag tittade plötsligt upp. Ljuden utav slagsmål lät starkare nu, som om. Som om slagets häftiga kastvindar hade vänts. Mina farhågor visade sig riktiga. Zerirkordens tappra riddare, lansiärer och soldater blev kraftigt tillbakadrivna av de vilda barbarerna och deras ulvliknande Rochi`bardjur. Medan striden kröp sig allt närmare kastade jag min flaska rödvin till Erany." Häll i honom det här". Beordrade jag. Sedan förde jag läderremmen runt barbarens ben och drog åt tills blodflödet stoppade.

"Har han druckit något". Frågade jag fortfarande stirrande nedåt. I min ögonvrå såg jag hur Erany nickade och då greppade jag sågen och förde den till hans ben.

"Håll i honom, det här kommer göra ont". Erany nickade bifallande. Då började jag såga. Han skrek till något fruktansvärt, ett skrik fyllt utav smärta och vrede, och när jag var färdig så darrade den storvuxne mannen likt ett litet barn. Ett litet barn darrande i dödsångest.

"Det ser ut som vi förlorar". Sade Erany på det känslokalla, logiska sätt som bara alver behärskade. Men jag kunde inte klandra henne , hon hade inget att förlora i det här kriget, det var mina skyldigheter till Zerirkorden som fört oss hit, inget annat.

Jag lade ett kvickt förband runt återstoden utav hans ben och hann precis trycka ned honom i marken och säga. "Spela död så kommer du inte till skada". Innan fotmän och riddare var över oss, flyende ifrån den framskridande barbarhären. jag gav mannen en sista blick. Sedan flydde även jag och Erany igenom det daggvåta gräset, ut ur barbarernas slutande käftar.

* * *

"Må barbarerna döda mig om detta är armèens arbetstider". Stönade jag utmattat och dunsade ned på den lilla fältsängen. Aldrig tidigare hade jag känt mig så utpumpad, huvudet värkte, benen värkte och lungorna kändes som om de var redo att andas sina sista andetag. Jag hade arbetat hela natten och långt in på den gryende dagen, i över tio timmar hade jag varit på fötterna men nu skulle jag äntligen få chans att vila.

Vi hade sprungit flera fjärdingsväg innan vi undsluppit barbarhären och tagit oss till Zerirkordens provisoriska tältstad. Överallt i detta vimmel utav blekvita tält marscherade propra legionärer sida vid sida med riddare, paladiner och lansiärer som skrittade med sina hästar. Vi hade varit många fler förut men ju längre kriget led så hade tälten avbefolkats. Endast de mest ärrade veteraner överlevde de fältslag vi varit med om på sistånde, och de som var mest erfarna drack ofta drakblod* så väl som wichne`fali* tills de inte visste av och till, allt för att glömma krigets fasor.

Mitt eget tält stod en bra bit in i lägret, nära officers tälten och hade flera tvättlinor fastsatta på utsidan. Erany hade tyckt det nödvändigt att spänna upp dem emellan våra två tält och om detta innebar att jag på något sätt kunde undslippa tvättningen så var det inget som jag protesterade emot. innanmätet utav tältet var inte stort men tillräckligt för att fylla mina närmaste ägodelar och den materiell orden tillhandahållit mig. Jag måste säga att läderharnesken de givit mig vid några tillfällen blivit använd, men svärdet låg fortfarande orört i sin skida.

Plötsligt hörde jag tunga gnisslade fotsteg närma sig mitt tält och jag öppnade besvärat ögonen. En väldig riddare kom invandrande och var tvungen att böja sig ned för att ta sig igenom tältdörren. Mannen bar en heltäckande rustning som var ledad enbart vid knäna, midjan och armarna. Från axlarna hängde en svartmantel som tycktes på något sätt förena sig med hans exakt lika korpsvarta hår. Jag studerade noggrant hans kantiga ansikte, han var helt klart en veteran krigare, hans hårda min, krokiga förmodligen tidigare brutna näsa och spända axlar. Allt tydde på det.

"Fältskär Agabir terechy ". Röt mannen med en rosslig stämma

jag satte mig upp. "Ja" Svarade jag och fick se mannens min bytas ifrån hård till föraktfull. Jag svalde.

Tvekande satte jag mig upp. "Det är jag".

"Mina källor säger mig att du hjälpte fienden under stridigheterna" rosslade han och dömde mig skyldig med sin blick.

"Jag gav sårade vård om det är det du menar" snäste jag trött till svars.

Den grove riddarens rustning gnisslade av vanskötsel då han höjde sin hand och pekade emot mig. "du erkänner alltså förrädare".

"Är han allvarlig?" Trötthet förhindrade mig ifrån att tänka klart

"Svikare, drägg som du gör mig illamående". Hans tunga dröp av förakt, lika svart som månens baksida, och hans ögon glödande av ilska smalnade.

"Vilket sammanträffande". Spottade jag tillbaka.

"Kallhjärtade oxskallar som du, gör mig precis lika illamående". Jag stannade upp.

"Vad är det egentligen för dravel om förräderi? Jag gjorde bara min plikt, för du kan väl ändå inte påstå att Zerirk den blindes ord innefattar att döma en obeväpnad man till döden".

Mannen vände sig rasande om och dundrade ut ur tältet." Du har inte hört det sista av mig Naneca".

"Skitstövel!!". Jag var även jag utom mig av ilska, det sabla svinet hade förolämpat mig djupt, Naneca var en gammal benämning på ondskans slav, en kättare, han hade kallat mig en kättare.

"Det var modigt gjort Agabir". Sade Erany bakom mig och jag hoppade till.

"jag hörde inte att du kom in Ery". Jag snodde runt.

"Det gör inte de flesta". Den sagolikt vackra kvinnan flinade, hon hade redan hunnit byta om och bar nu en luftig rikt utsmyckad kåpa i purpurlila. Hennes blonda glänsande hår låg rakt och hölls bakåt av ett elfenbensdiadem.

"Du borde byta om". Konstaterade hon snabbt och drog lätt i min tunika.

Jag lossade på mitt midjebälte och drog av tunikan, under osade min hud av svett och var mörk av smuts och småsår. Erany studerade mig långsamt och jag kunde känna hennes blick fixeras.

"Vad är det där?" hon pekade undrande på min bringa där en tatuering av en mäktig sabeltandad tiger satt.

"Zerirks ögon, den blindes märke". Förklarade jag medan Erany hjälpte mig att torka bort smutsen på ryggen med en handduk.

"Förresten vet du vem den där människan var?" hennes ansikte tappade sitt flin och hon blev med ens allvarlig. " jag hörde att de där ute kallade honom Vemor Mordi".

Mitt hjärta höll på att stanna, mina ögon spärrades upp i förvåning och fruktan.

"Vemor Tyrann". Väste jag andlöst.

"Vem då?"

"Vemor Tyrann, präst Rohmans rådgivare och högsta höns i inkvisitionen".

"då har du skaffat dig en mäktig fiende". Konstaterade Ery med sådan kyla som bara alver kunde åkalla.

Jag svarade aldrig utan drog tigande på mig en långarmad tröja jag tagit ur min klädeskista, det kändes lättande att slippa läderharnesken för en stund, det gjorde en avsevärt friare i såväl rörelse som anda.

"Även om han var inkvisitionens ökände anförare så har han ingen rätt att kalla mig förrädare". Sade jag sedan för mig själv och ryckte på axlarna.

"Kom nu, vi har ett jobb att sköta". Sade jag sedan till Erany innan vi lämnade tältet, all trötthet var som bortblåst, jag kände mig ärligt talat pigg.

2

Motsättningar

Jag steg in i fältsjukhuset med alvkvinnan tätt i mina hasor. Därinne möttes jag av en tjock, kväljande stank som gav mig skrämmande minnesbilder av striden i morse. Fältsjukhuset var nog det största av tälten i lägret och solen som sken igenom den vita tältduken gav tillräckligt med ljus så att inga lyktor var nödvändiga. Hela paviljongen var överfull av sårade och chockade, den läkare som var i tjänst då tycktes behöva hjälp, mycket hjälp.

"Radhin". Utropade jag.

Medikusen tittade förvirrat upp, han var äldre än mig, nästan medelålders. De kläder han bar var röda av patienters blod och hans grånande stångpiska hängde ned över hans axel. Radhin tog av sina tjocka glasögon och pustade lättat. "Tack gode Zerirk, äntligen lite hjälp".

Vi satte på oss förkläden och började förtvivlat jobba.

En hektisk dag passerade, sårade strömmade in i vagnslaster och lämnade i samma antal om än många på likvagnen. Hur många liv som ändades den dagen kan jag inte komma ihåg, jag hade blivit så avtrubbad av detta krig att jag knappt brydde mig, men jag tog ändå tid att titta på medan likkärran åkte, liken skulle iväg för att brännas, men jag kände ingen sorg för de olyckliga männen, bara obehag att jag skulle behöva stå ut med stanken ifrån ytterligare en eld matad med människokött.

Den röda solen hade länge sedan lagt sig till vila bakom bergen då jag och Ery äntligen kunde lämna sjukhustälten. Utanför våra tält satt en ärrad grupp lansiärer, som Ery efter viss övertalning lyckades låna elden av. De sargade männen var mer än villiga att dela med sig för en måltid lagad av kvinnohand, om än alvisk. Jag som tog på mig kraftigare kläder vid tidpunkten var mycket förvånad över att för en gångs skull se maträtter av någon värdighet serveras, även Mizcalalverna var ju innefattade av den elaka uppfattningen om alvisk matlagning.

"vadan detta mänsklig mat?!?". Sade jag till henne och fick genast en kall blick till svars.

"ingen eld, ingen mat". Svarade hon kryptiskt som om hon ville att jag skulle stanna upp och fundera för ett slag.

Jag gick fram och satte mig tyst brevid henne vid lägerelden. Jag studerade henne från topp till tå, elden dansade i hennes ansikte och tycktes sakta väcka liv i hennes lugna alviska ögon, hon var vacker så otroligt vacker, mina känslor lekte med mig, väckte lustar som inte borde finnas för alver och förstärkte dem tills jag kände mig ohjälpligt dragen till henne. Jag skakade om huvudet och väckte mig själv ur ett nästan drömlikt tillstånd, min blick vandrade till de alltmer onyktra soldaterna, jag kunde sympatisera med dem totalt, det tärde på nerverna att vara i fält emot dessa barbarer, de var som skuggor, spöken bland bergen, vi var den större hären men det var dem som hade övertaget, vi kunde inte kämpa emot en fiende vi inte kunde se. Men det var svårt att titta även på dessa män, försupna själlösa krigare, de var som hundar, lydde trofast order men utan att lägga tanke bakom det. för mig var de inte ens människor, allt jag kunde se dem som nu var offer.

Alltmedan natten blev kallare och månen reste sig på himlen, pendlade mina blickar emellan de nästan pinsamt försupna lansiärerna och Erany. Vi sade inte många ord bara det som nöden krävde, båda var djupt involverade i egna grubblerier, jag kände mig alltmer splittrad, min tro förespråkade inte förhållanden över "gränserna", men jag hade länge känt kärlek till denna kvinna, för länge för att gå med på min gamle Van'tzoramis (prästs) läror om att alver och människor inte var skapade för varandra, kanske var det ändå bara känslorna som spelade mig ett tillfälligt spratt, jag visste ju inte ens om hon kände något för mig.

Plötsligt så svepte nordanvinden igenom lägret och tog snabbt dess innevånare i sitt isande grepp, jag blickade instinktivt åt sidan samtidigt som jag gnuggade mina frusna handleder, Ery skakade av kyla, vinden trängde igenom hennes tunna kåpa lika fort som min nästa tvekande rörelse trängde in i mitt huvud. Jag flyttade försiktigt närmre och svepte min kraftiga yllemantel runt henne, hennes späda muskler var spända. Men Ery sade ingenting, hon bara pustade lättat och lade sin arm runt min midja. Sedan lutade hon sig emot min axel och log . jag rös till då jag kände hennes kalla fingrar famla in under min tunika och började smeka min kropp, hon flyttade sig närmre, så nära att jag kunde känna hennes hjärta dunka emot mitt bröst, det dunkade simulärt med mitt.

Flera timmar passerade, Ery slumrade till med jämna mellanrum, men bara för sekunder i sträck, även jag var trött men ingen vågade göra någonting, vi var båda för rädda om det här ögonblicket för att riskera ända det. tillslut så somnade Ery totalt och jag bestämde mig för att bära in henne i tältet. Då jag lagt ner henne i sängen tvekade jag, osäker på vad jag skulle göra. Efter ytterligare tvekande gick jag ut ur tältet och lade mig i min egen säng, min egen knarrande, hårda säng som var frysande iskall och oinbjudande. Det kändes så tomt, det värkte i mitt hjärta, jag kände mig så ensam utan henne att det inte var klokt. Jag kunde inte sova, sömnen vägrade mig drömmar, jag kunde inte tänka, mina tankar vandrade alltid tillbaka till hennes silkelena ansikte, allting kretsade fanatiskt runt henne, mitt hjärta värkte av ensamhet. Tillslut efter ett antal sömnlösa timmar, kunde jag inte hålla mig längre. Fortfarande i tvivel om jag gjorde rätt lämnade jag min säng emot hennes och ytterligare några minuter senare sov jag lyckligt vid hennes sida. Min själ var varm, både av kärlek och hetta.

fortsättning följer...

Copyright @ K.M Landelius