Det finns tv� arter av gnu, vitsvansad gnu (Connochaetes gnou), som finns mycket s�llsynt i Sydafrika samt vanlig gnu (Connochaetes taurinus). F�r enkelhetens skull kallas den senare arten oftast f�r enbart gnu. F�r att skilja den fr�n den vitsvansade gnun ben�mns den stundom strimmig gnu. Ett alternativt namn f�r b�da arterna �r wildebeest (sydafrikanskt namn).

Gnun �r en t�mligen stor antilop, mankh�jden �r 120-140 cm och kroppsvikten 120-210 kg f�r honor och 150-270 kg f�r hannar. I kroppen med den yviga manen och svansen likna gnun en h�st medan huvudet mer liknar en oxes, dock med ett l�ngt haksk�gg. Manken �r betydligt h�gre �n korsryggen vilket ger en bak�t sluttande rygglinje. Benen �r l�nga och gracila. F�rgen �r m�rkt gr� med n�gra m�rkare strimmor p� sidorna. B�da k�nen har horn som �r typiskt ut�tb�jda.

F�rekomst
Gnun f�rekommer p� gr�sst�pper och tr�dsavanner i �stafrika och s�dra delen av Centralafrika ned till norra delen av Sydafrikanska republiken och Namibia. Den gnu som finns i den norra delen av utbredningsomr�det kallas ibland vitsk�ggig gnu (Connochaetes taurinus albojubatus), medan man l�ngst i s�der s�rskiljt en annan underart, sydlig strimmig gnu (Connochaetes taurinus taurinus).

Ekologi
Gnun �r en utpr�glad gr�s�tare. Den g�r dock inte fram p� samma s�tt som t.ex. buffeln eller zebran, vilka betar som en t�mligen oselektiv gr�sklippare, utan den f�rs�ker v�lja ut bladen och bladskivorna snarare �n de grova stj�lkarna p� gr�sen. D�rf�r �r det en f�rdel f�r den om det g�tt fram en "grov�tare", t.ex. zebran, �ver betet n�gra dagar tidigare. D� har de grova stj�karna klippts av, och nya sp�da blad skjutit upp. P� s� vis brukar man tala om en betssuccession p� de �stafrikanska st�pperna, i vilken zebran och/eller buffeln kommer f�rst, sedan gnun och koantilopen, och sist de sm� gasellerna som plockar i sig de sm� �rter som finns i botten av gr�ssv�len.
Vissa gnupopulationer f�retar uppseendev�ckande �rstidsvandringar. S�rskilt v�l k�nda �r de vandringar som gnuer, zebror och gaseller f�retar i omr�det runt Serengeti i nordv�stra Tanzania. Dessa vandringar �r en anpassning hos dessa gr�s�tare f�r att kunna utnyttja de enorma resurser som erbjuds p� de s.k. kortgr�ssl�tterna i syd�stra Serengeti under regntiden. Dessa f�rvandlas till torra dammiga halv�knar under torrtiden, under vilken de v�ldiga hjordarna f�r s�ka f�da och vatten i skogssavannerna l�ngre mot nordv�st.

Socialt beteende
Kor och ungdjur hos gnun bildar l�st sammanh�llna "sociala enheter" p� 100-1000 djur. De �ldre och starkare tjurarna uppr�tth�ller sm� revir i de omr�den d�r koflockarna h�ller till. Korna parar sig endast med tjurar som h�ller revir, varf�r konkurrensen om v�lplacerade revir �r mycket stark. I station�ra gnubest�nd, som det t.ex. finns i Ngorongorokratern i Tanzania, kan tjurarna h�lla sina revir under flera m�nader, ibland �r, i str�ck. Dessa revir �r s�llan mer �n n�got hundratal meter breda.
Hos de vandrande populationerna h�ller tjurarna sina revir under perioder d� hjordarna stannat upp p� goda beted, men m�ste givetvis ge upp dem d� hjorden drar vidare. Dock h�vdar de mycket sm� revir �ven under sj�lva vandringarna, och f�rs�ker d� f� de passerande grupperna av kor att stanna upp inom dessa. Station�ra revir markeras med spillning, och i centrum finns "the stamping ground", en barsliten fl�ck d�r tjuren uppeh�ller sig st�rsta delen av tiden.
De unga tjurarna som �nnu inte er�vrat ett revir bildar "ungkarlsflockar" som uppeh�ller sig i utkanterna av de starkare tjurarnas revir. F�rst i tre�rs�ldern f�rs�ker den unga tjuren etablera ett revir. Till en b�rjan g�r han det i periferin av hjordens aktivitetsomr�de, d�r konkurrensen bland tjurarna �r l�g, d�rf�r att det �r relativt s�llan som en brunstig ko uppeh�ller sig d�r. Efter hand som tjuren v�xer till sig i styrka och sj�lvf�rtroende, flyttar han sitt revir n�rmare in mot hjordens centrum d�r konkurrensen om reviren �r h�rdare.
Rangstridigheterna mellan tjurarna �r f�renade med en m�ngd olika rituella beteenden. En revirinnehavare visar sin sociala dominans genom en h�grest h�llning med h�gt huvud och sp�nd kropp. Underkastelse � andra sidan, demonstreras genom att s�nka huvudet och i extrema fall genom att �ven s�nka kroppen med huvudet utstr�ckt n�stan nere p� marken. Hot visas genom att tjuren stampar i marken med framkl�varna, rycker huvudet upp�t och ned�t och, som den allvarligaste formen av hot och utmaning, g�r ned p� framkn�na med h�gt huvud.
N�r en fr�mmande tjur g�r intr�ng p� ett revir annonserar han d�rigenom sin avsikt att sl�ss f�r att er�vra reviret. Han f�rst�rker sin utmaning genom att st�nga i marken och sl�ppa spillning. Om revirinnehavaren antar utmaningen, vilket i regel �r fallet, g�r b�da djuren ned p� framkn�na och fixerar varandra. Om fortfarande ingen av dem blir tveksam och ger upp, anfaller de horn mot horn, antingen fortfarande kn�st�ende, eller uppr�tt. I allm�nhet avg�rs kraftm�tningen efter n�gra sekunder, varefter den besegrade blixtsnabbt kastar runt och flyr. Hinner han inte undan tillr�ckligt snabbt blir han st�ngad i sidan eller i bakdelen.
Om inkr�ktaren inte antar en utmaning fr�n revirinnehavaren, utf�r den senare en rad hopp och piruetter av det mest konsf�rdiga slag. Man tror att dessa spr�ng inte bara �r ett s�tt f�r tjuren att bli av med uppd�md "�verskottsenergi", utan ocks� f�r att dra uppm�rksamheten till sig, s�v�l kornas som rivaliserande tjurars.

Fortplantningen
Gnun har en starkt synkroniserad fortplantning. I t.ex. Serengeti sker parningarna under vandringarna i b�rjan av torrtiden. I den station�ra populationen i Ngorongorokratern infaller brunsten i juni-juli, d� �tminstone 80% av korna parar sig. Genom denna synkronisering av parningarna, sker ocks� de allra flesta f�dslarna inom en mycket kort tidrymd, n�gon g�ng under regntiden. Den viktigaste f�rdelen med detta �r att rovdjuren endast hinner ta en del av alla de hj�lpl�sa kalvar som pl�tsligt finns i �verfl�d. Redan efter ett par veckor �r kalven s� snabb att den �r ett sv�rf�ngat byte. Hos de vandrande hjordarna �r det givetvis ocks� viktigt att kalvarna inte f�ds under de perioder d� hjorden �r p� vandring, eftersom de d� genast skulle komma p� efterk�lken.
Uppvaktning och parning sker, som redan n�mnts, endast inom tjurreviren. Tjurar som saknar revir f�r i allm�nhet aldrig n�gon chans att para sig. De revirh�llande tjurarna kan dock inte g�ra annat �n passivt v�nta p� att det passerar en grupp kor genom reviret varav n�gon kan vara i brunst. D� uppvaktar han emellertid denna ivrigt med karakteristiska grymtningar och sn�rvlande ljud. Uppvaktningen �r i allm�nhet av kort varaktighet, liksom sj�lva parningen.
Dr�ktighetstiden �r omkring �tta m�nader. Endast en kalv f�ds per g�ng. Redan efter n�gon timme �r kalven s� stark att den kan springa vid sin mors sida. Flera kor som ska f�da samtidigt samlas g�rna, helst p� en s� �ppen plats som m�jligt med kort gr�s, s� de har en god chans att uppt�cka eventuella rovdjur. Om en ko under sj�lva f�dseln uppt�cker ett annalkande rovdjur, har hon f�rm�ga att avbryta v�rkarna, f�r att inv�nta ett lugnare tillf�lle. Moderkakan utst�ts f�rst flera timmar efter f�dseln, s� att dess lukt ej ska attrahera rovdjur f�rr�n kalven �r stark nog att kunna f�lja kon.

Fiender
Det naturliga urval som rovdjuren ut�var p� gnubest�nden �r av speciellt intresse. Hyenor tycks alltid finnas i n�rheten n�r gnukorna f�der. Speciellt stor risk l�per de kalvar som f�ds utanf�r den ordinarie s�songen, eftersom de d� �r t�mligen ensamma om att dra till sig hyenornas uppm�rksamhet. Hyenorna tar ocks� m�nga sjuka djur liksom gamla svaga individer. Inom sm� gnuhjordar tas en st�rre proportion djur av rovdjur �n inom stora hjordar. Detta beror p� att det ju �r sv�rare f�r rovdjuren att skilja ett l�mpligt offer ju st�rre hjorden �r. Dessa effekter av rovdjurens aktivitet f�rklarar varf�r f�dslarna �r synkroniserade till en kort period, och varf�r hjordarna �r s� stora.
Den viktigaste predatorn (rovdjuret) p� vuxna gnuer �r lejonet, medan den afrikanska vildhunden framf�r allt tar fjol�ringar. I Serengetiomr�det d�r det finns omkring en miljon gnuer, utg�r emellertid predationen (=rovdjurens uttag) inte mer �n h�gst 10% av den totala d�dligheten.

F�rh�llande till m�nniskan
Gnuer �r inte sv�ra att h�lla i f�ngenskap, men man m�ste se till att tjurarna har tillr�ckligt med plats f�r att etablera sina revir. I Sydafrika h�ller man frig�ende gnuer p� flera farmer tillsammans med andra vilda hovdjur f�r k�ttproduktionens skull.

Den vitsvansade gnun �r n�got mindre �n den vanliga gnun . Mankh�jden hos tjuren �r omkring 115 cm. Rygglinjen sluttar inte heller bak�t s� krafigt som hos gnun. Andra p�tagliga skillnader �r att manen best�r av kraftiga, styva h�r som g�r den upprest samt att svansen, som �r vit, �r s� l�ng att den n�r ner till marken.
F�r ett par hundra �r sedan var den vitsvansade gnun sannolikt det vanligaste hovdjuret p� st�pperna i s�dra Afrika. Mot slutet av 1700-talet inleddes emellertid en besinningsl�s jakt och de v�ldiga gnuhjordarna tunnades ut alltmer. Mot slutet av 1800-talet var utrotningen i det n�rmaste fullbordad. N�gra viltintresserade farmare i Orangefristaten tog emellertid hand om de sista resterna av den vitsvansade gnun, och "�vervintrade" dem i stora inh�gnader. Efter hand som intresset f�r att bevara de stora, vilda djuren har �kat, har man b�rjat �terinf�ra �ven den vitsvansade gnun till naturliga milj�er, och den finns frilevande p� flera platser i s�dra Afrika. Antalet djur �r i dag n�gra tusen, och arten �r sannolikt r�ddad f�r framtiden.

Senast �ndrad: av Ulf Wickstrand

Tack till Samuel Asteberg som jag snott sidan av.