( "Anaerions decision" )
|
Anaerion satt ensam vid l�gerelden. Han huvud och axlar var nedtyngda av sorg och han stirrade tomt in i elden framf�r sig. Det var ofattbart. Den enorma f�stningen i hamnstaden Thaninandar hade fallit. Hans far, Altarion var saknad, antagligen d�d. Hans far var antagligen d�d. Anaerion tvingade bort tanken ur sitt huvud. Altarion kunde inte d�. Budet hade n�tt dom fem timmar tidigare. En ung man hade kommit galopperande in i l�gret och mer fallit �n klivit av h�sten utanf�r Anaerions t�lt. Mannens kl�der var i trasor och hans �gon hade stirrat vilt. Hans hand kramade krampaktigt om en illa medfaren bit papper. Meddelandet. Anaerion tog fram lappen igen och tittade p� den. Den var n�stan ol�sbar. Texten s�g ut att ha skrivits i all hast och svetten fr�n budb�rarens hand hade l�st upp bl�cket och gjort delar av brevet ol�sligt men inneb�rden var dock �nd� klar och underskriften syntes tydligt; Ceridion, l�jtnant vid garnisonen i Thaninandar. Staden hade fallit. Det fanns vad som tyckes vara en beskrivning av slaget men texten var i det n�rmaste ol�slig. Anaerion visste inte varf�r men n�r hans blick r�rde sig �ver de utsmetade ol�sliga tecknen fylldes han av en oro. Eller egentligen mer en odefinierad r�dsla �n oro. Vad som �n h�nt hade det drivit den unge budb�raren fr�n sina sinnen. Han hade legat och yrat och mumlat om d�da krigare som rest sig ur marken och oheliga stridsvagnar av ben som spridit d�d och f�rintelse omkring sig. Om d�da kamrater som rest sig och v�nt sig mot sina forna v�nner och sl�ktingar. Mannen hade d�tt f�r lite mindre �n en timme sen. Ingen visste varf�r. Kanske var det av utmattning och stress, kanske orkade hans sj�l inte med b�rdan av vad den upplevt. Trots allt detta var det underskriften som oroade honom mest. Hade hans far levt hade han skrivit brevet. Om det var som han fruktade l�g hela ansvaret nu p� honom. Hans var ansvaret att finna ett nytt land f�r folket att leva i. Det var han som skulle se till att folket �verlevde den kommande vintern. Han var tvungen att g�ra n�gonting. Hans f�rsta tanke hade varit att marschera med sin arm� norrut och driva ut inkr�ktarna men nu, n�r hans k�nslor svalnat lite ins�g han att det var l�nl�st. De f� soldater han hade skulle inte ha en chans mot den enorma arm� det m�ste kr�vts f�r att krossa f�stet i Thaninandar och tillr�ckligt med liv hade g�tt till spillo redan. Med tungt hj�rta reste han sig och v�nde huvudet mot himlen. En fallande stj�rna ritade upp ett streck p� den m�rka natthimlen. Ett tecken. Imorgon skulle l�gret rivas. Framtiden l�g i s�der. |