Tyst död

Sindariel tittade i tyst raseri ut i mörkret från krönet på den mur där han stod. Från tomheten framför honom hördes ingenting. Allt var tyst. För tyst. Sindariel kände mycket väl till anledningen till det.

Det hade börjat en vecka tidigare. Staden hade nåtts av illavarslande rykten om en avancerande armé av odöda som plundrade och brände byar i kustområdena i norr. Till en början hade man trott att det bara var ett av de vanliga plundringstågen, men efterhand som antalet flyktingar ökade och samtliga berättade skräckinjagande historier om en enorm arme av de oheliga krigarna som dessutom hela tiden växte då nyss dödade bröder och fäder plötsligt fick liv igen och slaktade sina egna familjer och slöt upp i de odödas led, började man inse att detta var något nytt. Sindariel hade, i egenskap av härförare för den stora stadens garnison, skickat ut små patruller med uppgift att utvärdera hotet. Inte en patrull hade återkommit. Två dagar tidigare hade hotet bedömts som så pass allvarligt av stadens ledning att soldaterna i staden hade beordrats till dubbla vaktpass och patruller hade skickats ut i de omgivande landskapen. Det var ingen som egentligen oroade sig. Staden hade aldrig tidigare fallit i en fiendes händer och ingen hade för avsikt att släppa den nu. Det var i alla fall vad man trott.

När magnituden hos hotet blev uppenbart hade man kommit överens om att skicka en begäran om förstärkningar till armégruppen i norr. Svaret, som hade kommit för mindre än fem timmar sen nu, låg hårt hopknycklat i Sindariels högra hand och var orsaken till den ilska han kände. Med käkarna hårt sammanbitna tog han fram brevet igen och vecklade ut det. Längst ner syntes Lord Thyrions emblem fortfarande tydligt. Istället för de efterfrågade förstärkningarna hade en order kommit om att evakuera staden. När han först hade läst brevet, han mindes det tydligt, hade han blivit alldeles kall. Det var inte möjligt, i det närmaste ett förräderi. Han hade varit tvungen att läsa det ytterligare några gånger innan han till slut insett att det inte fanns någon återvändo, han var tvungen att beordra sina trupper att påbörja evakueringen av befolkningen. Han hade haft problem med att se sina officerare i ögonen när han gav ordern. De hade protesterat men han hade bara vänt dem ryggen och gått därifrån. Han hade vandrat runt i staden planlöst ett tag, allt medan tankarna rusade runt i huvudet på honom. Han hade ingen aning om hur länge men att döma av mörkret måste det varit minst en timme. Runt omkring honom hade han hört befolkningens misstro när soldaterna vidarebefordrade ordern om evakuering, men han hade stängt dem ute. Han kom inte riktigt ihåg hur han hamnat där han stod nu, han brydde sig inte heller. Han tittade med förakt på brevet en sista gång innan han med kraft slungade iväg det ut över murkrönet. Han följde det med blicken när det föll ner mot marken i den kusligt vindstilla natten. Det försvann ur sikte innan det träffade marken. Nästan utan att han märkt det hade ett beslut fattats.

Han gick återigen genom staden, fast nu var han en helt annan person än en timme tidigare. Hans stålblå ögon var låsta på sitt mål, vakthuset som låg några hundra meter längre bort längs med gatan, och han gick med en målmedvetenhet som fick folk runtomkring honom att bereda honom väg. Han märkte dem knappt. Någon minut senare slog han med kraft upp den massiva trädörren och steg in i det stora rum som fanns innanför. En blandad lukt av rök, metall och läder slog emot honom, en bekant lukt, det luktade hemma. Mitt i rummet stod en storväxt alv, klädd i skinande blank rustning. Han vände sig sakta om, när Sindariel stormade in i rummet. Deras blickar möttes och med en nick sa den storväxte mannen: "Jag är med…”. ”Bra. Samla ihop ett tjugotal män som känner som du. Vi träffas om en timme vid östra porten”.

När Sindariel klev ut på gatan igen kände han sig lättad. Staden skulle inte falla oförsvarad. Han visste att det han gjorde kanske skulle kunna kallas förräderi, men var det inte ett ännu större sådant att överlämna en hel stad till fienden? Han rös plötsligt till. Med en rörelse drog han sin vita mantel omkring sig och styrde stegen mot sitt arbetsrum för att hämta sin rustning och sitt svärd.

Berinnion sneglade på Sindariel som stod med draget svärd på hans högra sida. Berinnion hade känt Sindariel större delen av sitt liv, det kändes för honom som om de var bröder och han visste att Sindariel kände på samma vis. Ibland kunde de nästan kommunicera utan att egentligen tala med varandra. Han tog den tunga stridshammare han hade hängande vid sin sida ur sin slinga och höll upp den framför sig. Det var ett vackert vapen, om än ovanligt för en alv. Det skimrade om det stålblanka huvudet och månskenet reflekterades i de intrikata runorna som var ingraverade på dess sidor och dess skaft. Han önskade att han visste vad de betydde. Nu verkade det som om han aldrig skulle få reda på det. Han visste att han skulle dö den här natten, men kände sig trots det nästan obehagligt lugn.

Sindariel såg dem först. De tycktes nästan materialisera sig ur själva mörkret, till en början oformliga varelser som, efter hand som de närmade sig antog mer och mer mänskliga former. Det obehagligaste var avsaknaden av ljud. Inget hördes förutom det sporadiska klinkandet av metall mot metall då ett rostigt svärd kom i kontakt med en rustning eller en sköld. Berinnion vred sakta blicken åt höger där den mötte Sindariels grå ögon. En tyst nick och de båda började röra sig framåt. Det trettiotal soldater som anslutit sig till de två följde sammanbitet efter i mörkret. När inte mer än tjugo steg skiljde Berinnion från den mörka massan av levande döda höjde han sin stridshammare i luften och rusade mot sin fiende. I vanliga fall hade han givit ifrån sig ett stridsrop i det ögonblicket men det kändes… fel på nåt sätt. Han kände sig inte som vanligt. Han klubba föll tungt på den första av de vandrande liken och krossade dess huvud. Snabbt ändrade han bara klubbans riktning så att den slog av ytterligare två skallar. De tre kropparna föll med dova dunsar som nästan blev till en. Han var svag medveten om Sindariel vid sin högra sida. Ytterligare kroppar föll, både för hans egen hammare och för Sindariels svärd. Som en virvelvind av död svepte de två alverna igenom de odödas led och redan döda kroppar föll överallt. Berinnion började nästan tro på att det skulle vara möjligt att kanske undkomma med livet i behåll när han plötsligt kände hur något skar igenom ryggplåten på hans rustning. Överraskad vände han sig om, beredd att slå till med sin hammare. Synen som mötte honom var ohygglig. Sindariel stod framför honom, hans blå ögon livlösa och svärdet som tagit hans liv genomborrade fortfarande hans bröstkorg. Hans silverblänkande rustning var röd av färskt blod. Fylld av sorg, veknade Berinnions grepp om hans hammare och slaget som skulle kommit uteblev. Han märkte knappt hur Sindariels svärd genomborrade hans kropp…