Plötsligt är det hela min kropp som inbjuder dig. Hjälplös har jag inte heller nu något val. Cellerna har tagit saken i egna händer och gjort uppror. Kanske står det skrivit där…. Inbjuder dig att skriva i min livsbok med glödande penna. Här kom, kom närmre ropar min kropp till din och du är plötsligt så nära, bara några centimeter borta…. Så nära och ändå långt, långt borta men om jag…. Fingertoppar kan snudda så snabbt, de märks knappt…. Åh jo, det gör de! Dina fingertoppar som dröjer sig kvar på mina underarmar och åh gör mig herregud såå galen i dina handflator runt mina armbågar! Och närmre och närmre kommer vi tills vi bara är någon millimeter ifrån och man kan känna all värme hetta strömma mellan min klänningshud och dina kavajslag snuddar vid mig och skjorthud varm. Om du säger något nu kommer jag inte att höra det; mina öron, de är inriktade på att höra om dina hjärtslag slår tangotakt som mina? Jag kan se en rodnad…. Dina öronsnibbar, din nacke, den där veka hudbiten där som färgas rosa som rosorna i trädgården som doftar ljuvligt och åh…. Om jag vill gå ut!
Nattluften strömmar över oss i ett Niagarafall. Jag tar din hand, snabbt bara för att stödja mig, men du håller kvar och min hand darrar i din så varm så…. Jag vet inte om du säger något nu men åh dina läppar som rör sig alldeles mjuka och rödskära och jag vill. Nu var husen plötsligt borta och oj då musiken är bara ett dunkande eller kanske är det bara jag som dunkar… Älskade vad gör du med mig? Jag säger något men mitt blod surrar för fort, som tusen humlor och nattsländor, för att jag ska kunna uppfatta det.
Känner du det också? I natten fladdrar fjärilar som nattflyn och vågskvalp hörs från en dykande fågel…. Eller dyker de om natten? Jag vet inte men vad det än var är det en annan värld för min värld är här och nu. Våt jord och doftande gräs – det regnade i eftermiddags, tunga blanka droppar som lät som hundra trumvirvlar mot fönstret, när jag såg ut på världen men anade aldrig – mina nakna fötter möter gräset och jag lämnar skorna vid en bänk. Där står de övergivna i natten medan jag följer dig…
Någonstans längs vägen har din hand förvandlats till en berusande kittling mot min rygg – som ett gott vitt vin. Men passionen är flammande röd, de djupast färgade druvorna lagrade i århundraden… Så jag frågar dina läppar om de vill kyssa mig. Bakom en björk frågar jag med mina läppar riktigt nära ifall dina inte skulle råka höra. Men de hör! Plötsligt möter de där rödskära läpparna mina som mjuka faller undan, till en grotta av vällust. Aldrig någonsin har jag kysst som då. Din tunga som rör vid min fjäderlätt, men jag kan inte vänta, mer måste jag ha! Din kyss är djupare än dammen i parken där fåglarna dyker i vågskvalpet i skymningen… eller hur det nu var. Mina hjärtklaffar öppnas vidöppna och blodet forsar fram genom alla kamrar, kapillärer och artärer.
Dina händer blir till nya smekningar. Ner längs höfterna rinner de som honung, stannar kvar. Mitt pekfinger smeker innanför din skjorthud – lätt glider knappen ur knapphålet och ytterligare en och oj, där släppte knappen i min klänning också, silket viker undan och blottar. Din hand når in…
Det är otroligt vad en hand kan göra när den drivs av lockropen. Mina fotsulor mot den fuktiga jorden leder in oss, bort längs stigarna som inte syns. Ingen ser och ingen hör, vad vi gör. Visste du att den här kyssen varade ett år? Första gången vi träffades och log i samförstånd började den och nu… Detta är bara en fullbordan av min längtans kyss. Tro inte på dem som säger att vi aldrig kysst varandra förut, men åh… tro på mina händers lovsång till din hud. Låt min åtrå svepa över dig och linda in dig i min värme – det går lätt att hitta byxknappen och oj – är det verkligen mig du vill ha såhär fantastiskt mycket? Någonstans gled klänningen ner från mina axlar, de som darrar under dina kyssar, någonstans försvann min behå – lossnade på något sätt och din hand innanför mina trosor som säger mig; Så tydligt! Det är dags.
De glider så lätt nerför mina lår och ner till fotknölarna och dina linnebyxor existerar bara inte mer; vem tänker på jordfläckarna, de syns väl knappt – inte nu i alla fall. Jag vet inte vart mina tvivel tog vägen men kanske älskar de med gräsrötterna och…. Vi är ett hur mycket man än skulle försöka förneka det, det går inte – du och jag och jag och du och vi – mina händer som är dina, dina armar som är mina, mina lår som öppnat sig för dig och nu är dina, dina, dina! Våra ögon skrattar bakom ögonlocken men nej. Vi ser på varandra, jag och du.
Aldrig ska jag glömma vad jag läser i dina ögon när vi rör oss, närmre och närmre, ingen millimeter kan skilja oss åt. Vi rör oss som vågskvalpet efter de dykande fåglarna som kanske eller kanske inte dyker om natten. Hela jag darrar när för någon sekund också våra själar förenas som omslutande fingrar. Det är crescendot, omöjligt att hålla tillbaka inte ens i tangotakt. Och….
Vi ligger tysta efteråt. Jag och du och vi. Rhododendronbuskens skuggor rör sig melodiskt i vinden. Inga ord kan flyga lika högt som våra själar. Tysta är vi, ödmjuka inför vår egen styrka. Ett rhododendronkronblad landar, smekande ditt bröst. Och jag ler. För nu finns det. Ovedersägligt. Förutom jag och du finns ett vi. Natten är oändlig runtomkring oss när jag viskar oss upp mot stjärnorna:
- Vi.