Katarina föddes 24 september 1513, hon var dotter till hertig Magnus av Sachen-Lauenburg och Katarina av Braunschweig-Wolffenbüttel. När Gustav Vasa blivit kung så ville han förädla ätten Vasa med en riktig prinsessa, och det var svårt, för vem av de europeiska furstarna ville sända sin dotter till det avlägsna och kalla Sverige, där en man ur adeln svingat sig upp på tronen, man viste ju inte för hur länge. I Danmark skramlade Kristian II med vapnen och han var ju för övrigt uppbackad av sin svåger, den tyskromerska kejsaren, nej att gifta bort en dotter till Sverige krävde noga övervägande. Men vid det lilla hovet i Lauenburg fanns flera vuxna ogifta prinsessor, där fann han Katarina och man bestämde bröllopet till sommaren 1531.

Men vem skulle viga dem? Sverige hade ingen ärkebiskop. Eller rättare sagt, vi hade två. Gustav Trolle var vigd av påven och Johannes Magnus var utsedd av kungen. Men de befann sig bägge i landsflykt och Johannes Magnus vägrade att komma hem. Alla biskopar i Sverige hade öppet eller i hemlighet bedyrat sin lojalitet till påven i Rom. Man löste problemet med att välja Olaus Petris yngre bror Laurentius till Sveriges förste evangeliske ärkebiskop och därmed var de sista banden med Rom kapade.

En dag i September gled den blivande drottningens fartyg in på Stockholms ström. De trolovade fick för första gången se varandra. Bröllopet stod i Stockholms Storkyrka på Katarinas artonde födelsedag, söndagen den 24 september 1531.

Katarina blev inte lycklig i Sverige. Kungen och drottningen kunde förmodligen aldrig tala med varandra ordentligt. Kungens tyska var inte helt flytande och rikets skötsel krävde att han ofta var borta. Därför sa en del att drottningen var svårmodig och melankolisk. Nyckfull och intrigant, sa andra. Frustrerad och otillfredsställd, skulle förmodligen en modern psykolog säga.

Drygt två år efter sin ankomst presterade Katarina det som är varje drottnings huvudskyldighet, en välskapt son. Erik blev hans namn, född den 13 december 1533.

Hur och varför Sveriges drottning dog så plötsligt är kanske det som intresserar de flesta, man vet inte med säkerhet vad som hände.

I september 1535 fick Katarina kärt besök. Det var hennes svåger, Kristian III, numera kung av Danmark och gift med hennes syster Dorotea, som var på artighetsvisit i Stockholm. Under en dans med honom råkade hon snubbla. Katarina var gravid. Hon fick missfall och efter några veckor var hon död. Hon avled dagen innan hon skulle fylla 22 år, den 23 september 1535.

Genast spred sig ryktet i Sverige och bland Gustav Vasas fiender i Tyskland att han i ilskan slagit ihjäl sin drottning med en silverhammare. Ryktet gick också att Katarina skulle ha beklagat sig för Kristian om sitt förhållande till Gustav och att hon hade hemlängtan, hon sa kanske mer än hon borde. Väggarna i den gamla borgen hade öron. En tjänare hade hört, hur drottningen berättat för svågern att Gustav planerade ett "upptåg" mot honom. Vad tjänarnas skvaller ledde till är oklart, men Kristian åkte hem, något hastigt, och en vecka efter var hon död. Gustav var känd som en mycket häftig man som ofta brusade upp i våldsamma vredesutbrott. Hade Gustav inte misshandlat en skrivare med en eldgaffel? Visst var det så. Men modern läkarvetenskap har i alla fall befriat Gustav Vasa från beskyllningen att ha slagit in skallen på sin drottning. Då hennes skelett undersöktes i modern tid upptäcktes inga sådana skador på kraniet eller skelettets ben. Det hindrar inte att en modern rättsläkare känner till många andra raffinerade sätt att slå ihjäl ett offer utan att det syns fyrahundra år efteråt…

En vacker septemberdag, då Mälarens stränder var i vackra höstfärger, ringde Storkyrkans klockor själaringning för den unga drottningen. Berättande att Gustav blivit änkling och att den ettåriga prinsen blivit moderlös, att Sverige förlorat sin drottning och att ett ensamt klappande hjärta fått frid. Drottning Katarina från Sachen-Lauenburg begravdes i Uppsala domkyrka.