Lovisa Ulrika föddes den 24 juli 1720 i Berlin, hon var dotter till Fredrik Wilhelm I, kung av Preussen och Sophia Dorothea av Hannover. Lovisa gifte sig 1744 i Berlin med den svenske tronföljaren Adolf Fredrik. Lovisa Ulrika var en mycket viljestark person och därför hamnade maken ofta i skymundan. 1744 kom Lovisa Ulrika till Sverige, eskorterad av riksrådet Carl-Gustaf Tessin. Hon anlände till Stockholm i en tid av starka inrikespolitiska motsättningar. Folket var fortfarande skakat efter det misslyckade anfallet mot Ryssland. Hon kom från det upplysta hovet i Berlin där Voltaire, som så många andra verkade vara förtjusta i Lovisa Ulrika, han profeterade att hon skulle bli "den svenska Pallas Athene". Faktum är att hon kom att göra mer och av bestående värde för svensk kultur än drottning Kristina.

Lovisa Ulrika verkade inte särskilt imponerad av vad hon såg i den svenske kungens salar. I ett brev till sin bror, Fredrik den store, skriver hon om kung Fredrik I hov: "Konst och vetenskaper vore ej i hans smak. Han har en döv kapellmästare, en halt dansmästare, en lytt fäktmästare och en blind hovmålare. Ändå vore alla dessa människor avlönade var och en för sin syssla. Man kan tänka sig resultatet av det här. Det krävs lång tid att utveckla ett folks smak, men det går fort att fördärva den". Sen var det ju det kungliga slottet, det stod där som en skamfläck mitt i staden, fortfarande inte färdigbyggt efter branden 1697. Annorlunda blev det i hennes egna salonger. På kort tid lärde hon sig tala svenska (om än med en stark brytning) och redan från början lockade hon till sig de förnämsta svenska litterära, vetenskapliga och konstnärliga begåvningarna.

Från första dagen i Sverige var det den unga Lovisa Ulrika som dominerade hovet. Adolf Fredrik höll sig diskret i bakgrunden. Han var visserligen inte någon karismatisk härskartyp men ändå inte den tönt som eftervärlden villat framställa honom som. Det var hans intresse för naturen som fick Lovis Ulrika att, enligt mönster från alla stora hov i Europa, skaffa sig sin stora naturaliesamling (ett slags kuriosasamling av märkliga uppstoppade djur, stenar torkade växter från hela världen). Carl von Linné inbjöds till Drottningholm för att katalogisera och beskriva samlingen. Det blev ett verk på över sjuhundra sidor.

I samma länga på Drottningholm förvarades också drottningens förnäma mynt- och mineralogiska samlingar, i special gjorda eleganta skåp ritade av Carl Hårleman. Lovisa Ulrika intresserade sig omedelbart för slottets inredning (hon fick det tillsammans med Ulriksdals slott i bröllops gåva av Fredrik I). Hon såg till att det smyckades med mästerverk av det förnämsta holländska, italiensk och franska konstnärerna.

Varken hon eller Adolf Fredrik hade några begrep om ekonomi, därför hade redan första året skulder på över åttiotusen daler silvermynt. Som drottning använde hon en femtedel av sina inkomster på kulturen. Hennes intresse för kultur var genuint och äkta, hon började tillexempel att studera modevetenskapen mattematik i trettioårsåldern och försökte lära sig engelska för att bättre kunna följa den nyutkomna engelska litteraturen. I hennes bokhyllor fanns Lockes arbeten, men framför allt verk av de franska författarna Montesquieu, Diderot och Voltaire. Hon brev växlade med författaren och filosofen Claude Adrien Helvetius, med astronomen Pierre Maupertuis och vetenskapsmannen René Antoine Réaumur. Det var Lovisa Ulrika som 1753 skapade Vitterhetsakademin för "historia, antikviteter, vältalighet och svenska språkets upplysning", efter mönster av liknade akademier i Berlin och Paris.

Den gamle kung Fredrik bytte älskarinnor som peruker, alltså ofta, han blev uttråkad. Kanske för att damerna nästan uteslutande talade svenska och efter alla hans slaganfall kunde han bara tre svenska ord: mops, general och ambassadör, vilket något begränsade hans konversation med svenskar. Redan 1746 , efter ett slaganfall kort där innan, var kung Fredrik på jakt efter nya damer. Så fick han ett nytt slaganfall, alla trodde att hans sista stund var kommen. Men efter ett tag var han på benen igen och fortsatte som förut med vild fester, jakt och damer. Nytt slaganfall. Nytt hop hos många, inte minst hos kronprinsparet, att kungen skulle lämna scenen. Men han stapplade upp igen, inte så kry men mycket piggare. Lovisa Ulrika skriver till sin bror i Berlin: "Kungen har hotat att göra en tur in i andra världen, men som han aldrig visat fasthet i sina beslut, har han också ändrat sig denna gången och mår för närvarande bra". Lite senare, då kungen kommit igång ingen, skriver hon att döden ännu inte "frotterat sig med vår gubbe, ty han har en väl fastnaglad själ och en sinnlig kropp. Om du såg honom, skulle du inte kunna hålla dig för skratt. Hans ser ut som en figur ett vaxkabinett, med oerhörd peruk och hängande huvud, springande efter alla världen flickor och utan andra nöjen än att tusen gånger om dagen bytta peruk och länstol". I mars 1751 avled han, nära sjuttiofem år gammal, och efter att ha tuffsat till folks kungavänlighet. Det skulle bli mycket svårt för Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika att återställa respekten för kungamakten. 26 november 1751 kröntes Lovisa Ulrika tillsammans med maken i Storkyrkan.

Äntligen var Lovisa Ulrika drottning på riktigt. Hon var då nära trettioett år gammal. Det länge mycket karolinskt dystra hovet blev nu ett riktigt rokokohov. På sin trettiofjärde födelsedag, den 24 juli 1753, fick Lovisa Ulrika en överraskning som aldrig skulle glömma. Hon väcktes med en kanonsalut på hundratjugo skott. Hela dagen var det festligheter, på eftermiddagen åkte kungaparet på promenad i vagn i Drottningholmsparken. Vagnarna stannade och Adolf Fredrik ledde drottningen längs en nylagd väg. I ett brev till sin mamma berättar Lovisa Ulrika: "Han förde mig vid sidan om lustträdgården och jag blev överraskad att där plötsligt stå iför ett verkligt feeri, ty kungen hade låtit uppföra ett kinesiskt slott, som är det vackraste man kan se. Min äldste son (Gustav, 7 år) stod vid ingången till slottet klädd som en kinesisk prins…Han läste upp en hyllningsdikt riktad till mig och överräckte nycklarna till slottet och dess inventarier…Om jag inte blev överraskad av exteriören, blev jag det inte mindre av interiören." Detta hade uppförts i parken utan att Lovisa Ulrika haft en aning om det.

Den 7 december 1754 kunde den kungliga familjen med sina nu fyra barn äntligen flytta in på Stockholms slott, femtiosju år efter slottsbranden. Slottet kallades, på grund av sin form, i folkmun för Fyrkanten. Flyglarna som finns i dag var ännu inte byggda. Eftersom man nu levde i ett nytt slott ville Lovisa Ulrika markera att en ny era hade inletts. Hon lätt införa den strikta franska hovetiketten.

En dag fick drottningen en present av den legendariske sjökaptenen Carl Gustaf Ekeberg, det var en slavpojke från Västindien. Han var ungefär tio år gammal, Lovisa Ulrika tyckte det hela var förtjusande. Hon kunde nu göra ett eget experiment i Rousseaus anda, låta morianen, "vilden", växa upp i fri uppfostran, för att se om han skulle bli en "riktig" människa. Den lille morianen från Västindien lekte med de kungliga barnen och gick fritt omkring i slottet. Han var den ende som kunde säga du till både kungen och drottningen. Till slut blev han så oregerlig att man ändå beslöt att uppfostra honom. Badin, som han kallades, blev kungafamiljen ytterst trogen och fick många uppdrag. Han höll sig till Lovisa Ulrika så länge hon levde, och sedan till Sofia Albertina.

Lovisa Ulrika som var en kvinna med stark vilja, andlig energi och oförskräckt mod kunde inte acceptera de, som hon tyckte, svåra förödmjukelser kungamakten och hennes familj hade fått utstå under Hattarnas regim: Adolf Fredriks rättigheter till Holstein hade förhandlats bort utan att han bivit tillfrågad; prins Gustaf hade vid fem års ålder, mot föräldrarnas vilja, förlovats med en dansk prinsessa och de vaga löften som getts om att kungamakten skulle kunna utvidgas då Adolf Fredrik tillträdde, uppfylldes aldrig. Tvärt om.

Lovisa Ulrika drev kampen mot rådet och hattarna vidare med alle de medel hon hade till buds, en del var ganska barnsliga. Riksråd som kom till slottet på tjänstens vägar kunde få vänta i timmar på audiens, medan obetydliga personer passerade utan besvär. Rådens vagnar kunde plötsligt få körförbud över slottets borggård. I stället för stolar med ryggstöd, som deras rang gav dem rätt till, kunde de få pallar utan stöd eller till och med miniatyrstolar på vilka inget riksråd kunde behålla sin värdighet. Drottningen ignorerade riksråden under fester och mottagningar men var desto vänligare mot andra.

Efter ett tag kom ständerna med en ny programförklaring för prins Gustafs uppfostran och det blev en skakande läsning för Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika. Gustaf skulle alltså läras att han var precis som alla andra människor, han skulle ut på landsbygden för att se hur överflödigt han själv levde och att kungens enda uppgift var att representera landet. För drottningen var alla mått rågade för länge sedan. Den stolta och häftiga Lovisa Ulrika, uppväxt vid ett enväldigt hov, hatade dessa ständer som enligt hennes uppfattning hade förödmjukat henne, hennes barn, kungen och hela fursteämbetet till vilket hennes förfäder varit födda ända sedan 1400-talet. Självklart gick hon till motattack. Allt vad hon trodde på och levde för var hotat. Hon kallade till sig sina trognaste vänner: Erik Brahe, Johan Ludvig Hård, Gustaf Jacob Horn m.fl. Något måste göras omedelbart. Man sände bud till kejsarinnan Katarina i Ryssland och bad om hjälp, men förgäves. Lovisa Ulrika var nu helt inne på att ständerväldet måste störtas genom en revolution. För att få pengar till sina konspirationer satsade hon en del av sina smycken hon hade fått i Berlin av svenska staten i samband med bröllopet med Adolf Fredrik. Hon lät också bryta loss stenarna från sin krona och sände sedan allt till Berlin. Smyckena togs om hand av drottningens bror August Wilhelm, som försökte pantsätta dom hos en bankir i Hamburg. Det var där olyckorna började, för det var samme bankir som förmedlade de franska pengarna till Hattarna i Stockholm. Han vägrade befatta sig med juvelerna. I stället skickade han en rapport till den franske ambassadören i Stockholm som i sin tur kontaktade rådet. Ryktet kom snabbt ut om att kronjuvelerna skulle vara borta. Mer information fick dom hos en av Lovisa Ulrikas egna hovdamer. Nu krävde man att få inventera kronjuvelerna, statens egendom. Det blev långa diskussioner om vilka juveler som tillhörde henne och vilka som tillhörde staten. Drottningen räddades för en tid av att kungen plötsligt blev sjuk, då blev inventeringen uppskjuten. Nu skickade hon bud till Berlin: smyckena måste tillbaks så fort som möjligt. Kungen tillfrisknade något och inventeringen närmade sig igen. En dag bröt en eldsvåda ut i taket på slottets östra länga. Som alltid vid sådana tillfällen strömmande mycket folk till, och kungen som efter en gammal sed, ledde personligen släckningsarbetet. Lovisa Ulrikas plan var nu att kungen skulle gå ut på borggården och mana folkmassan till uppror mot rådet. Men Adolf Fredrik vägrade.
Veckorna gick och ständernas krav om en inventering blev allt mer högljudda. Nya chiffermeddelande sändes till Berlin. Den 18 juni 1756 kunde man läsa om drottningens försvunna juveler i tidningen. Nu måste man handla fort. Man började tillverka ammunition ute på greve Brahes gods Rydboholm. Men så äntligen kom drottningens kurir med den dyrbara lasten från Berlin. Nästa morgon åkte Brahe till baks till Stockholm från sitt gods, över åttahundra patroner gömdes under vedstaplarna på vedbåten som skulle segla till hans palats på Riddarholmen.

Tisdagen den 22 juni ägde inventeringen rum. Natten innan utlöstes drottningens revolutionsplaner, trots att hon inte själv hade velat det just då och trots att grevarna och hovpartiet inte ville det heller. En av de men som skulle vigla upp folket på krogerna i Stockholm hade blivit berusad och satt i gång redan den här natten. Man försökte tysta ner honom men förgäves, militären gjorde sig redo för att försvara konungen i fall att det skulle behövas. Men där fanns folk som sympatiserade med hattarna också, en sådan varnade greve von Fersen, Riksdagens talman. Man sände ut trogna adelsmän för att patrullera på gatorna. Något kuppförsök blev det aldrig. Nu var det för sent för drottningen och hennes vänner. Någon revolution skulle den inte kunna göra. Frågan var om de skulle klara sig från ständernas hämnd? Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika åkte ut till Ulriksdals slott. På förmiddagen greps de första av förräderikommissionen, och torterades i Rosenkällaren. På kvällen fick kungaparet reda på arresteringarna. Drottningen hade genast en flyktplan: kör upp hovvagnarna vid lilla ingången, ta barnen och fly den vägen till Uppsala. Efter en kort tvekan beslöt man sig för att vänta. Kungaparets flykt blev aldrig av trots att de uppmanades att fly; men ingen av dem trodde att de var hotade. Man åkte nu tillbaks till Stockholm, när de återvände så märkte de att det inte var som vanligt. Kanoner var uppställda, dubbla vakter på slottet och frivilliga adelsmän patrullerade på gatorna. Sent på kvällen infann sig von Fersen på slottet för att berätta vad riksrådet gjort. Samtidigt försökte han lugna kungen, som trodde att hans liv var i fara.

Fredagen den 23 juli halshöggs Brahe, Horn, Stålsvärd, och Puke framför Riddarholms kyrkan. Då huvudena rullade i Stockholm satt kungafamiljen under hård bevakning ute på Ulriksdal. De kunde inget göra för sina vänner. Inne i Stockholm pågick en häftig debatt i ständerna om kungaparets och i synnerhet drottningens öde. De mest radikala krävde att hon skulle dömas till döden. En annan föreslog den mer direkta metoden, och med viss kunglig tradition, nämligen förgiftad soppa. Många ville att hon skulle skickas hem till Berlin. Dom kom båda undan med en varning, en skarp sådan som lästes upp av Ärkebiskopen. Biskoparna berättar efteråt att de tycke sig ha sett tårar i hennes ögon, Tårar av ånger och skam, trodde de. Själv hade hon en motsatt uppfattning. Hon skriver nämligen till sina släktingar i Berlin att hon i sin hållning och sina ögon försökte uttrycka "all den köld, allt det förakt, som någonsin i en demonstration sättas kan… I de svåraste stunder påminner jag mig, att jag är Fredrik den stores syster". Hon ångrade ingenting, utom förstås att planen misslyckats.

År 1756 utbröt sjuårs kriget. Frankrike lockade Sverige att gå med i kriget. Det var England och Preussen mot nästan hela Europa. Sveriges risker var minimala, och Fredrik den store av Preussen (Lovisa Ulrikas bror) var dömd åt undergång, menade man. Man gick med för att försöka få tillbaks förlorade östersjöbesittningar i Tyskland, och för att hattarna ville ge Lovisa Ulrika ännu en örfil genom att gå i krig mot hennes bror. Kung Fredrik ansågs ha stött systern i hennes revolutionsplaner. Men kriget gick dåligt, mycket dåligt. Ryssland som stått på Sveriges sida fick plötsligt en ny tsar, Peter III, och hans store idol var Kungen av Preussen, fredsförhandlingar inleddes mellan Ryssland och Preussen. Nu var goda råd dyra, Sverige måste nu också ha fred, faktum var att man önskade inget annat. Nu var man tvungen att skapa goda förbindelser med kung Fredrik. Den bekvämaste vägen, men också den mest förödmjukande för regeringen, var att använda sig av Lovisa Ulrika. Hon spelade mycket gärna en medlarroll, och fred blev det, resultat: Gränserna förblev exakt sådana de varit från början, 30000 svenskar hade mist livet, det hade kostat 62 miljoner daler silvermynt, plus att de återvändande hade upptäckt potatisen.

Efter kriget rådde allmänt missnöje, Hattarna var i blåsväder. Frankrike betalade stora summor i mutor åt svenska riksdagsmedlemmar för att Hattarna skulle få sitta kvar. Drottning Lovisa Ulrika, vars förtjänst det var att Sverige fick en så billig fred med Preussen, såg nu sin chans att återfå något av sitt forna inflytande. Så länge hattar och mössor var i luven på varandra kunde hovet spela en medlande roll. Hattarna var visserligen kvar vid makten, men de var mycket hårt trängda och tvingades därför förödmjukade att själv ta kontakt med hovet. På nyåret 1762 började drottningen och von Fersen hemliga förhandlingar. Fersen lät förstå att hattarna kunde tänka sig vissa ändringar av författningen, allt för att stärka kungens ställning. Snart drogs även mössorna med i förhandlingarna. Från hovets sida deltog Fredrik Carl Sinclair. Överläggningarna fördes i största hemlighet och handlade snart om konkreta förändringar, om en maktfördelning ungefär enligt den franske filosofen Montesquieus idéer, om en delning mellan den verkställande, lagstiftande och dömande makten. Lovisa Ulrika skaffade pengar åt sina anhängare, bland annat genom att pantsätta sin förnäma myntsamling. Denna gång försökte hon nå sitt mål utan våldsamheter. Efter ett tag drog sig mössorna ur förhandlingarna, men istället knöts närmare band med hattarna. Kungafamiljen uppmuntrades på många sätt. Hovet fick skulder på över 400000 daler silvermynt strukna, Adolf Fredrik fick kraftigt höjt apanage och kronprins Gustav som fyllde sexton, blev myndigförklarad. Riksakten, det vill säga ständernas skriftliga utskällning av Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika i samband med revolutionsförsöket 1756, förstördes. Därmed satt Adolf Fredrik säkert i sadeln igen. Då riksdagen avslutades i juni 1762 var det drottningen som framstod som segraren.

Lovisa Ulrika försökte till varje pris hindra bröllopsplanerna mellan kronprins Gustav och den danska princessan Sofia Magdalena, som rådet planerade. Hon vädjade till sin bror i Preussen och till och med till Katarina II av Ryssland. Hon vill att de skulle protestera till bröllopet. Ingen hjälp kommer därifrån. Brodern uppmanade henne att för en gångs skull lyda ständerna, Katarina svarade att hon hade annat att göra än att lägga sig i det svenska hovets bröllopsbekymmer. Den 12 februari gav Adolf Fredrik upp, han var tvungen att godkänna giftermålet. Efter detta levde Lovisa Ulrika ett rätt tillbaka draget liv på Drottningholm tills 1771. Då dog maken, Adolf Fredrik av ett slaganfall. Hon sörjde mycket uppriktigt sin make, och för att ha något att göra bestämde hon sig för att göra en resa hem, hem till Preussen. Det var därifrån hon fick meddelandet om sonen Gustaf III:s lyckade statskupp. Lovisa Ulrika blev genast på bättre humör igen, och gladdes vid tanken om att de innerlig hatade städerna äntligen hade fått på huvudet, det hon alltid hoppats på.

Sveriges grannar var inte särskilt glada över statskuppen., t.ex. kung Fredrik av Preussen, han skrev ett brev till Lovisa Ulrika där han berättade om hur upprörd han var p.g.a. Gustavs "upptåg". Han varnade systern att hon och hennes familj skulle troligtvis jagas ut ur Sverige. Han skulle själv hjälpa till att driva i väg Gustav. När änkedrottningen fick det här brevet befann hon sig i Svenska Pommern. Men hon var inte den som lätt sig skrämmas, utan svarade med ett fränt brev, att hon lätt sig inte skrämmas, och att om Fredrik gjorde allvar av sina hotelser skulle hennes son falla med äran i behåll. Hon hade fått Gustavs instruktioner att vaka över Svenska Pommern, ett område som Fredrik den store gärna ville lägga beslag på. Lovisa Ulrika skrev nu till sin bror: "Ni kommer att intaga det, jag tvivlar inte på det, men det skall ske på bekostnad av mitt blod och jag skall intill sista andetaget visa mig värdig eder". Hon krävde att få stanna i Stralsund för att leda försvaret. Gustav hade mycket besvär för att få henne att resa hem igen. Men väl hemma igen blev lyckan inte långvarig, Gustav ville inte dela med sig av den nyvunna makten till Änkedrottningen. Hon drog sig då tillbaka till sitt älskade Drottningholm, som hon för övrigt inte kunde behålla p.g.a. att hennes ekonomi inte tillät det. Men hon hade fortfarande Svarsjö och Fredrikshovs slott som änkesätten.

Fortfarande bibehölls skenet av "det goda relationerna" mellan änkedrottningen och henne son. Deras dispyter var endast kända inom en mycket liten krets. Men så kom den stora kraschen. Kung Gustav III och hans drottning, Sofia Magdalena, hade varit gifta i tio år utan att ha haft ett enda barn, men så plötsligt tillkännagavs det att en tronarvinge väntades. Ryktet gick att det var hovstallmästare Munk och inte kungen som var far till barnet, ryktet kom också till änkedrottningens öron, och som bekant sparade hon aldrig på krutet. Hon beklagade sig för sina andra söner, Carl (XIII), och Fredrik Adolf, att en bastard skulle inta deras faders tron en dag. När Gustaf fick reda på detta blev han ursinnig, nu ville han skicka sin kära mamma dit pepparn växte (landsförvisa henne i alla fall). När sonsonen var född fick hon ett meddelande av sina söner att komma in till Stockholm och se sitt barnbarn, änkedrottningen satte sig i vagnen och begav sig inåt staden, hon hade precis innan besvarat sönernas meddelande, där stod det att en dag ska slöjan framför era ögon bortslitas och då ska ni ge mig rätt. Nu blev Gustav rosenrasande. Hennes andra söner försökte nu hindra att Lovisa Ulrika kom in till Stockholm, hon nåddes halvvägs av meddelandet och vände tillbaka.

Dom ända som nu besökte änkedrottning var hennes dotter Sofia Albertina och hennes svärdotter hertiginnan Charlotta av Södermanland, sonen Carls maka. Gustav hade uttryckligen förbjudit folk att hälsa på mamman, och dessa två damer var de enda som vågade trotsa kungens beslut. I fyra år levde mor och son oförsonade, då fick änkedrottningen ett kraftigt feberanfall, och folk såg åt var det lutade. Lovisa låg nu och förberedde sig för döden, hon passade på att stryka sönerna Gustav och Carl från sitt testamente. När Gustav fick reda på sin mammas tillstånd reste han inkognito till Svartsjö. Hertiginnan av Södermanland och Sofia Albertina ordnade ett mötte mellan mor och son. Änkedrottningen var som bekant inte var snål med orden. När hon tills slut lättat sitt hjärta gick hon med på en försoning, och för första gången på fyra år talade de med varandra på ett civiliserat sätt. Lovisa Ulrika ville nu se kronprinsen, Gustav hade varit beredd på detta och skickat ilbud till Drottningholm efter honom. När den lille kom, ville hon att han skulle komma fram till sängen, man drog undan draperierna och betraktade honom. "Jag ser", sa hon till sist, "han har de brandenburgska ögonen". Kronprinsen klappade farmodern på kinden och frågade hur hon mådde. Då tog änkedrottningen fram en dyrbar diamant och fäste den på hans hatt. Så kysste hon honom och gav honom sin välsignelse. Den 16 juli 1782 avled änkedrottning Lovisa Ulrika på Svartsjö. Gustav III gav sin mor en ståtlig begravning. Sjövägen fördes kistan i en svartklädd slup, följd av ett stort följe, från Svartsjö till Stockholms slott, där lit de parade anordnats. Sedan fördes hon till Riddarholmskyrkan, där hon sattes ner i det skumma gravvalvet bredvid sin bortgångna make. Och där vilar nu hon som glänste genom börd, skönhet och intelligens, hon som älskade att kalla sig "Konungars maka, moder, dotter och syster", drottning Lovisa Ulrika.