Foto: Omar Brännström Introduktion.
Enligt de arabiska fablerna är dabbagamen djurens smed som använder
svansen som fil och lungorna som bälg. Det sägs även att
på den tiden då djuren kunde tala var dabbagamen shejk över
de övriga ökendjuren (Djurens Liv 1956). Det är inte svårt
att fantisera i dessa banor då man ser denna majestätiskt färggranna
ödla. Till sitt yttre kan den närmast liknas vid fantasibilden
av en färggrann sköldpadda utan skal med en stor taggig knölpåk
till svans. Ansiktet är brett och nyfiket och vittnar om såväl
munter sprallighet som lite drömsk sömnighet. Kroppen har små
fjäll och är smått skrynklig när ödlan inte blåser
upp sig eller nyss har kalasat på sin favoritföda. Svansen är
i förhållande till kroppen kraftig och består av taggliknande
fjäll. Uromastyx, dabbagamernas släktnamn, betyder just snärt
eller pisksvans (Bertoni, 1995) och då ödlan blir anfallen används
svansen som ett effektivt försvarsvapen som troligen sätter de
flesta i samma respekt som en mäktig shejk.
Beteendemässigt är de mycket aktiva och springer ofta
omkring för att leta föda eller jaga varandra. Deras aktivitet
påminner om ökenråttornas, som ömsom är mycket
aktiva och ömsom tar det lungnare och vilar. Deras nyfikna lynne är
likaså ett karaktäristika, de letar och busar omkring i terrariet
och ofta är de relativt orädda. Somliga kan komma fram och hälsa
på någon som närmar sig terrariet, andra är mer skygga
och tar till flykt in i hålorna.
Djurens näpna och vackra utseende tillsammans med deras aktiva
och nyfikna beteende gör dem mycket trevliga att ha som husdjur, både
för dem som mest är intresserade av att studera dem och för
dem som önskar ett "sällskapsdjur". Dock ska det så här
tidigt påpekas att trots att det är ett tåligt djur så
kräver det noggrann omvårdnad och mycket tillsyn för att
hålla sig friskt och må bra.
Trots ödlans älskvärda natur finns det förhållandevis
lite litteratur om den. Råd angående dess skötsel är
mer bestående av tyckande och experimenterande än av tillförlitlig
och systematisk kunskap. I USA och Tyskland har dabbagamer under de senaste
åren rönt ett stort intresse och flera allmänna artiklar
har skrivits under de senaste året (se Bertoni 1995, de Vosjoli 1995b,
Gray 1995a). På svenska finns det endast korta avsnitt i diverse
lexikon och därför är denna artikel viktig som en sammanfattning
på svenska av de olika ståndpunkter som berör dabbagamer.
Arter och könsbestämning. Släktet Uromastyx är outforskat
och man är oense om antalet arter. de Vosjili (1995a) anger 10-12
arter medan Moody (1987) menar att det finns minst 15 arter. Moody (1987)
har studerat dabbagamernas utbredningshistoria och menar att de utvecklats
och vandrat från Indien till Marocko. I det indiska höglandet
finns ursprunglsarten till släktet, U. hardwickii, och i Marocko den
senast utvecklade U. acanthinurus. De vanligast förekommande arterna
i Sverige är U. acanthinurus, den nordafrikanska dabbagamen, U. aegypticus,
den egyptiska dabbagamen samt U. ornatus. I tabell 1 redovisas de kända
15 arterna samt några möjliga underarter.
Tabell 1. De 15 arterna av Uromastyx och deras utbredningsområden
(Fagre & Williams, 1995)
U. acanthinurus (1) Marocko, Tunisien, Algeriet, Tschad, Libyen,
Mali, centrala Egypten
U. aegypticus Egypten, Saudi Arabien, Israel, södra Iran och
Irak
U. asmussi Pakistan, Afganistan U. benti Jemen
U. dispar Saharas högland U. geryii Algeriet, Mali
U. hardwickii Indien, Pakistan
U. loricatus Iran, Irak, Afganistan
U. macfadyeni Somalia
U. microlepis (2) Osäkert (Egypten)
U. ocellatus (3) Sydöstra Egypten och östra Sudan
U. ornatus (4) Nordöstra Egypten genom Sinai mot södra
Israel
U. philbyi Saudi Arabien
U. princeps Somalia, Etiopien
U. thomasi Omen
Kommentarer: (1) Troligtvis två arter; en i Marocko och en
i Tunisien (Joakim Hillman, samtal) (2) Kanske en under art till U. aegypticus
(3) Kanske även organiserad som U. ocellatus ocellatus (de Vosjoli,
1995) (4) Kanske även organiserad som U. ocellatus ornatus (de Vosjoli,
1995)
Karaktäristiskt för samtliga arterna är den taggiga
svansen, den platta robusta kroppen och det breda ansiktet. Käkarna
är mycket kraftiga och det är fascinerande att se med vilken
lätthet dabbagamerna knipsar av torra majskorn så att bitar
flyger runt i hela terrariet.
Hanarnas färggranna dräkt blomstrar ut när djuret
nått könsmognad vid 2-4 års ålder. Honor är
allmänt mindre färgade än hanarna. Färgen är temperaturberoende
och vid 30 C° eller lägre är färgen brungrå och
mindre intensiv. Vid sådana låga temperaturer är också
djuren inaktiva och gömmer sig i sina hålor. Arterna inom släktet
blir vanligtvis mellan 25- 45 cm långa, med undantag av den Egyptiska
dabbagamen som kan bli upp till 75 cm lång. Alla dabbagamer är
dagaktiva och mycket livliga och kräver ett rymligt terrarium.
Hanar har vanligen större och mer utvecklade porer vid kloaken
och låren än honorna. Honan har ett kraftigt veck framför
kloaken, medan hanen har det bakom kloaken. Vidare har hanarna vanligen
bredare huvuden än honorna. Det är trots dessa kännetecken
mycket svårt att påvisa kön på ungdjur. Probing
(³palpering³) är ingen tillförlitlig eller användbar
metod för släktet (de Vosjoli 1995).
Den fortsatta texten diskuterar framförallt arterna U. ornatus
och U. acanthinurus, då de är de mest förekommande i litteraturen.
Utbud i handeln och val av djur
Sverige är långt ifrån självhushållande
av dabbagamer och än har nog inte intresset för dessa älskvärda
ödlor nått sin kulmen. Jordbruksverket anger att Sverige importerade
29 dabbagamer mellan 1 mars och 31 december 1995. Ytterliggare 16 importerade
exemplar har jag sett papper på och mörkertalet skulle förmodligen
spä på siffrorna ytterligare. En kvalificerad uppskattning av
antalet acanthinurus i Sverige ligger runt 200 stycken enligt Joakim Hillman.
Endast två personer har jag kunnat finna som säger sig ha fött
upp dabbagamer och det rör sig om förhållandevis små
kullar. Det är min förhoppning att denna sammanfattande litteraturgenomgång
ska ge upphov till både intresse och stimulans för att svenska
herpetologer ska kunna fylla framtida behov av svenskfödda dabbagamer.
Tills dess måste man ge ett varnande ord angående hugande djuraffärer
med stora löften om svenskodlade dabbagamer. Kan djuraffären
inte visa papper på sina djur är de förmodligen ärligt
importerade från antingen något EU land (vilket går att
kontrollera via Jordbruksverket) eller insmugglade från sitt hemland
eller annat land.
Alla dabbagamsarter är CITES II listade vilket innebär
att vildfångade djur till export är reglerat med kvoter från
djurens hemland och att övriga länder endast får handla
med uppfödda djur (Bertoni 1995, de Vosjoli 1995a).
Dagspriset på dabbagamer ligger mellan 1000-2000 svenska kronor
beroende på vem som säljer och ålder på djuret.
Om man köper importerade djur bör man välja ett ungdjur,
då de aklimatiserar sig bättre för terrarieförhållande
än vuxna (de Vosjoli 1995a). I vilket fall som helst bör man
välja ett aktivt djur som vaket reagerar på rörelser i
sin omgivning. Då man plockar upp djuret bör det vara alert
och påbörja ett nyfiket, ej stressat, undersökande. Kroppen
ska vara robust och så kraftig att ryggraden ej är direkt synlig.
Svansen bör vara så tjock som möjligt då det visar
att djuret inte är uttorkat och har en bra fettreserv. Det är
positivt om djuret har en märkbar tyngd.
Kloaken och nedre delar av svansen bör ej vara torra eller
ha stora mörka fläckar. Vid sådana sympton är det
stor risk att djuren har interna parasiter (de Vosjoli 1995a).
Kontrollera även djurets yttre så att det inte har kraftiga
bitmärken eller andra hudskador vilket kan tyda på ett mindre
dominant exemplar. Om djuret vankar åt en eller annan sida då
det rör sig kan det vara ett tecken på brutna revben (de Vosjoli
1995a). Ögonen ska vara vakna och alerta. Munnen ska inte uppvisa
några tecken på skavanker, utan vara hel och ren. Gommen och
tungan ska vara märkbart röda.
Det är inte riskfritt att välja ett viltfångat djur.
Gray (1995a) nämner att 80 % av de U. ornatus som importeras till
USA tros dö inom en tvåmånaders period i fångenskap.
Orsaken är oklar.
Naturlig miljö och ekologi.
Då dabbagamer är bestående av flera arter som i
sin tur har en geografisk spridning från Indien i öster till
Marocko i väster lever de i delvis olika miljöer. Överlag
lever de i karg, bergig öken där det regnar mindre än 5
cm per år och man blir förvånad att där överhuvudtaget
kan finnas något levande. De bosätter sig i hålor i berget
eller gräver långa gångar i fuktig sand. De grävda
hålorna utgör skydd mot både den stekheta solen och den
kyliga natten som råder i öknen. I de fuktiga hålorna
får de även tillgång till vatten genom att huden fuktas.
Tidigare trodde man att dabbagamens hud absorberade fukten då de
snabbt "sväller" då man duschar dem, medan man idag finner det
belagt att huden har kapillärer som för fukten, eller vattendropparna,
till munnen (Gray 1995b). Själva svällningen räknas idag
snarare som en försvarsställning. De grävda hålorna
är vanligen 1 meter djupa och 2 meter långa. Längre gångar
har dock påträffats.
Ökenklimatet ger som bekant inte upphov till ett överflöd
av föda. Dabbagamerna är acklimatiserade till karga miljöer
och har utvecklat specialiserade karaktäristika för att klara
av sådana förhållanden. Både växter och insekter
finns tillgängliga i oregelbundna perioder och ödlan tvingas
därmed in i tidvis ensidig kost. Den kraftiga svansen bildar en fettreservoar
ur vilken de vid omilda torra perioder kan utvinna vatten. Viktigare än
vattnet de kan utvinna via dess fuktiga hålor är intaget av
vätska via växter och diverse insekter. Vidare har dabbagamer
utvecklats så att de endast minimalt utsöndrar vatten via avföringen.
I nosen har de saltkörtlar som avsöndrar salt och behåller
vatten. Detta visar sig emellanåt som saltkristaller vid nosöppningen
(Bertoni 1995, Moyle & Kingston 1995).
Dabbagamer lever vanligen i flock, och verkar upprätthålla
delvis sociala mönster med någon mer dominerande i gruppen.
Dominerande djur sätter sig i respekt mot underordnade genom att jaga
dem och ibland bita den underordnade i svansen eller höften. De uppvisar
också en enklare form av revirhållning, även om det framförallt
gäller bohålan.
Beduinerna i den arabiska öknen finner köttet välsmakande.
De hugger helt enkelt av svansen och grillar denna över öppen
eld. Den sägs påminna om kyckling (Djurens liv 1956). Troligtvis
är det framförallt fåglar som är den vanligaste predatorn,
utöver människan, då dabbagamen i första hand reagerar
mot rörelser som kommer uppifrån och i mindre utsträckning
mot rörelser som kommer i horisontalt läge.
Hushållning i terrarium.
Dabbagamer kräver ett rymligt terrarium då de är
mycket aktiva dagtid. Jordbruksverket nämner minimimått för
en 40 cm lång dabbagam till 140 dm2. de Vosjoli (1995) rekommenderar
att längden på terrariumet bör var fyra gånger ödlans
längd och bredden två gånger. Som bottenmaterial kan man
använda ett 2-10 cm tjockt lager av alfa-alfa frön, små
blomsterkulor eller sand. Tidningspapper eller reptilmattor är mindre
bra då de inte sliter ödlans naglar. Sand å andra sidan
har diskuterats som antingen något som är direkt farligt för
(unga) dabbagamer att få i sig (de Vosjoli 1995a) eller att vara
något som är viktigt för matsmältningen (Ortner 1989).
Hur det är med den saken står fortfarande i oklarhet, men man
bör kanske lyda rådet att undvika sand till nykläckta och
ungdjur.
Dabbagamen kräver flera gömställen där den kan
gömma sig från ljus, värme, andra dabbagamer samt naturligtvis
den intresserade ägaren. Som gömställen kan man använda
korkbark, träbitar eller sten. Man bör dock se till att alla
föremål är välförankrade eller tunga nog så
att det inte finns risk att ödlan kan flytta dem eller gräva
under dem och därmed förorsakas. Camilla Borbély (samtal)
säger att om man har ett rymligt terrarium kan man med fördel
bygga gångar och hålor i behandlad frigolit. Detta verkar ödlorna
uppskatta och springer ut och in i gångarna. Zwartepoorte (1995)
anger måtten för dylika hålor till 30 cm djupa och 10
cm i diameter . Hålorna ska hålla en måttlig temperatur,
runt 20-24 C°, dagtid. Man kan dekorera terrariet med ätliga växter,
men man bör vara medveten om att dabbagamer i princip äter de
flesta växter i dess närhet, så vill man ha växterna
som dekoration bör de placeras utom räckhåll.
Dabbagamer kräver mycket värme, men ocks&ar ing; en temperaturgradient.
På den varmaste platsen bör temperaturen nå upp till 55-60
C°, och på den kallaste platsen kan temperaturen tillåtas
sjunka ända till rumstemperatur. För att kunna nå denna
höga temperatur behöver man en keramiklampa (exempelvis Pearlco®)
och kanske någon värmematta. Ca. 50 procent av terrariet ska
vara ordentligt uppvärmt och 50 procent gradvis kallare så att
djuren har möjlighet att reglera sin kroppstemperatur. Mina två
dabbagamer visar dock inget intresse för ytor där det är
kallare än 30 C° dagtid. Om man har flera djur bör den varmaste
platsen vara rymlig, alternativt att man har två platser så
att inte revirstrider uppstår och något djur blir utan den
livsviktiga värmen. Ortner (1989) värmer upp sitt terrarium med
hjälp av en varmluftsanordning som även skapar ett behövligt
och kontinuerligt luftombyte.
Då dabbagamer är ökendjur är de utvecklade
för att ta emot starkt solljus. Solljuset måste simuleras i
terrariet med hjälp av UV lampor . Lättast installeras UV-ljus
med hjälp av ett lysrör (typ Reptisun®) samt några
glödlampor av typen Vita-Lite® eller Vita-Lux®. I flera artiklar
rekommenderas att man även låter djuren vara utomhus och presenteras
för naturligt solljus under den varma årstiden. För svenska
förhållande är detta inte att rekommendera då dels
temperaturskiftningarna är stora och att nattemperaturen är lägre
än vad som rekommenderas.
Ljus och värme bör vara på 12-14 timmar per dag.
Nattetid bör temperaturen generellt sjunka till rumstemperatur (20-24
C°) och terrariet ska helt mörkläggas. Dabbagamernas dygnsrytm
regleras inte bara av temperatur och ljusskillnader utan även av lufttrycket.
Även om ljus och temperatur är konstant, så ligger de och
trycker i sina hålor under lågtryck, medan de är mycket
alerta under högtryck (Krabbe-Paulduro & Paulduro 1988). Detta
kan vara en anledning till att dabbagamen är svår att etablera
och fortplanta i nordliga länder, såsom Sverige och USA.
Vatten är ytterligare en tvistefråga bland artikelförfattarna.
Som ovan beskrivits vet man att dabbagamer lever i fuktiga hålor
där de via porer i huden delvis tillgodoser sitt behov av vatten.
I terrarium i mindre skala är detta svårt att efterhärma
utan att förhöja den totala luftfuktigheten. Artikelförfattarna
förespråkar delvis olika metoder från att dagligen ge
djuren och deras hålor en lätt dusch (Ortner 1989), till att
ge dem en rejäl duschfuktning i veckan (de Vosjoli 1995) eller erbjuda
vatten i skål (Gray 1995a). Vad man under alla förutsättningar
bör betänka är att luftfuktigheten inte får stiga
över 65%. Dabbagamer ses sällan dricka vatten från vattenskål,
med undantag för ungdjur, och då parasiter lätt sprider
sig via vatten är det kanske inte att rekommendera att kontinuerligt
ge vatten i skål (de Vosjoli 1995).
Djuren kan antingen hushållas ensamma eller i små grupper
med en hane och flera honor. Thatcher (1992) höll två grupper
av acanthinurus, en med tre hanar och tre honor, och den andra med en hane
och två honor. Bara den senare gruppen producerade ägg, vilket
Thatcher tror beror på könsfördelningen. Hanarna kan vara
mycket aggressiva mot varandra och bita varandra hårt, särskilt
gäller detta efter en dvalningsperiod. Att separera djuren med undantag
för parningperiod kan stimulera fortplantningslusten men även
vara ett sätt för att slippa skador på djuren (se avsnitt
om fortplantning).
En gravid hona av Uromastyx Acanthinurus. Fotografi av Omar Brännström.
Beteenden.
Som nämnts ovan påträffas ofta dabbagamer i kolonier.
De är dock inte flockdjur i bemärkelsen att andra djur innebär
en förutsättning eller direkt trygghet för deras överlevnad,
utan man kan mycket väl hålla dem separata. Djuren uppvisar
en primitiv form av social organisation, med inbördes hierarkier med
dominanta och underordnade. Ofta väljer gruppen, eller den mest dominanta,
ut en ³hackkyckling³ som den i huvudsak ger sig på. Storleken
står inte i direkt samband med dominans utan ett ungdjur kan mycket
väl sätta sig i respekt mot en vuxen och till och med stressa
en vuxen till döds. Även om inte djuren slåss öppet,
så kan dominanta djur påverka underordnade genom sin åsyn
eller lukt och göra att dessa växer långsammare (Gray 1995b).
Gray rekommenderar därför att man huserar hanar isolerat eller
i grupper med flera honor. Moyle & Kingston (1995) säger att stridsvilligheten
ökar ju fler individer man huserar. Mina osystematiska observationer
är dock motsatta; om man huserar flera djur på liten yta så
slåss de mindre, å andra sidan så kan de inte under sådana
omständigheter utöva sina naturliga beteenden och kan därmed
vantrivas.
Liksom ett flertal andra ödlor använder dabbagamen huvudnickningar
som signal för att visa sin strids- eller parningsvillighet. För
dabbagamshanar är detta mycket utpräglat och kan i det närmaste
beskrivas som armhävningar (se figurer i Zwarpoorte 1995). Huvudet,
och hela överkroppen, höjs och sänks som en signal till
andra individer inom arten. Riktas signalen mot hanar så betyder
det en utmaning, medan samma beteende mot honor betyder en sorts uppvaktning
(Camilla Borbély, samtal).
Ett fragment av revirbeteende är även en vanligt förekommande
"ringdans", där ödlan springer runt i en ring och förmodas
luktstämpla ett område (Djurens Värld 1962). Särskilt
vanligt är det att hanen gör detta över nyinsatt mat eller
framför en hona som han uppvaktar. Dock verkar det inte som denna
luktstämpling gör att övriga individer undviker eller visar
sig rädda för ett sådant område, utan kommer likväl
fram och äter om inte den dominante ligger och vaktar maten. Jag har
observerat att djuren ofta, efter att ha ätit, ligger likt dåsiga
lejon och vaktar maten, för att sedan dra sig undan till en håla
för att ta en middagslur.
Ett annat sätt att visa sig hotande är att väsa.
Detta förekommer, enligt mina observationer, endast då en inkräktande
artfrände närmar sig en individs bohåla. Väsandet
är ganska ljudligt och dabbagamen går inte till anfall eller
börjar nicka med huvudet förrän inkräktaren är
ca 10 cm ifrån.
Foder.
Dabbagamer är huvudsakligen vegetarianer, men nekar inte till
diverse insekter emellanåt. Öknen erbjuder inget ständigt
närvarande smörgåsbord utan födan uppkommer sporadiskt
och ensidigt. Ena ³veckan³ erbjuder naturen mycket insekter och
nästa kraftig växtlighet. I terrarium har man möjlighet
att erbjuda djuren något mer varierad kost och bör göra
det, även om principen ³man tager vad man haver³, eller
man erbjuder vad som för tillfället är billigast, är
enkel och bra. Mat ska ges dagligen eller varannan dag. Även om djuren
intar det största vattenbehovet via födan hjälper det inte
att fukta födan extra mycket, då djuren oftast väntar att
inmundiga födan till den är torr (Mikael Sörensen, samtal).
Vidare bör man notera att trots att djuren är grävande så
gräver de inte efter föda, utan man bör erbjuda maten i
en väl synlig skål (Moyle & Kingston 1995). Djuren har även
sin favoritföda som de äter med speciellt glupsk aptit. För
att undvika att leguaner, som också har detta beteende, ska få
en alltför ensidig kost brukar man rekommendera att man mixar samman
en välbalanserad diet. Jag har försökt detta men dabbagamerna
visade sig då helt ointresserade av den grötiga och fuktiga
massan. Istället får man presentera ett smörgåsbord
av olika matbitar. Det är med viss förnöjsamhet och noggrannhet
som dabbagamerna plockar ut sina favoritbitar först och sedan plockar
i sig andra bitar för att stilla hungern. Därför har jag
blandat flera olika sorters grönsaker, och försökt hålla
in på de grönsaker som djuren verkar ha speciellt höga
preferenser för och på detta sätt kunnat erbjuda en välbalanserad
kost.
de Vosjoli (1995) rekommenderar en meny (här lätt modifierad
efter samtal med svenska herpetologer) bestående av (1) 60-75 % gröna
bladväxter såsom endivsallad, frisé, maché, grön/vitkål,
spenat (i små mängder pga den dåliga kalcium/fosforhalten),
kinasallad, blast av rädisor/morötter, persilja, hibiscusblad
& -blommor, maskrosblad & - blommor etc.; (2) 25-40% grönsaker
och frukter såsom tinade ärtor, gröna bönor, sockerbönor,
broccoli, morötter, squash, potatis, ris, äpple, samt groddar
av mungbönor, alfa-alfafrön, linser, bockhornsklöver; (3)
fågelfrön och torr majs som antingen kan ges 1 gång i
veckan eller alltid finnas tillgängliga. Samt emellanåt diverse
insekter (se nedan).
Man kan i princip experimentera med alla växter så länge
man kontrollerar kalcium:fosfor-halten som bör vara 2:1, dvs. dubbelt
så mycket kalcium som fosfor. Födan ska kompletteras med vitaminsupplement
och bryggarjäst (B- vitamin) en till tre gånger i veckan. Fågelfröna
kan även kompletteras med malda äggskal för att tillgodose
det stora kalciumbehovet.
Även om dabbagamer äter insekter så varnar de Vosjoli
(1995a) för att ge dem för mycket av den varan, då de annars
kan utveckla gikt p.g.a. för mycket protein. Ungdjur kan erbjudas
insekter 2-3 gånger per vecka, medan vuxna endast bör få
insekter 1 gång varannan vecka. Dock bör inte insekter bli mer
än 10 % av det totala utbudet. Det har även förekommit att
en dräktig hona har tagit en liten musunge (Krabbe-Paulduro &
Paulduro 1988).
Moyle et al. (1995) skriver att de ger kommersiell leguanmat tillsammans
med sallad som huvudfoder. de Vosjoli (1995) menar dock att leguanmat bör
användas varsamt då den innehåller mer socker än
dabbagamer är i behov av, vilket kan leda till munsvamp.
En hona av U.acanthinurus. Även honorna blir färggranna.
Foto av Omar Brännström.
Dvala och fortplantning.
En stor del av det som har skrivits om dabbagamer har beskrivit
fortplantning (Krabbe- Paulduro & Paulduro 1988, Ortner 1989, Thatcher
1992, Küppers-Heckhausen & Ackermann 1995, Zwartepoorte 1995).
Denna artikel är inte menad att ge en utförlig sammanfattning
utan endast riktlinjer. Den som verkligen vill fortplanta sina dabbagamer
ombedes läsa de refererade artiklarna för en fördjupning.
Dabbagamer anses vara mycket svåra att fortplanta i fångenskap
och en betydande anledning för svenska förhållanden kan
vara vårt klimat då det är troligast att djuren, som sagt,
i första hand orienterar sig efter lufttryck framför ljus-värme
skillnader (Krabbe-Paulduro & Paulduro 1988).
För att starta fortplantningsdriften hos dabbagamer är
det under alla omständigheter nödvändigt att dvala dem,
men även djur som inte är tänkta för fortplantning
bör läggas i dvala under kortare tid för att djuret ska
må bra och nå en hög ålder (de Vosjoli 1995a).
Innan dvalningen inleds är det viktigt att djuren tillåts
äta upp sig och bli rejält feta. Dvalningen inleds med fördel
i oktober med att man inte matar dem i 4-6 veckor. Efter ca 3-4 veckors
svält sänker man gradvis temperaturen under ytterligare 2-3 veckor
tills temperaturen ligger mellan 14-17 C° nattetid och 17-19 C°
dagtid. Ljuset ska på samma sätt gradvis sänkas från
14-16 timmar per dag till 9-12 timmar per dag.
Om man inte kan hålla temperaturen så pass lågt
som rekommenderas kan man låta dem dvalas i låg rumstemperatur
om man noggrant täcker över terrariet så att det blir ordentligt
mörkt och avskilt (Ortner, 1989). Under dvalan kan man låta
en enkel glödlampa lysa någon timme då och då så
att djuren kan värma sig emellanåt. En skål med torra
frön kan man även låta finnas framme för djuren att
knapra på.
Efter 1-2 månader i dvala ska värme och ljus snabbt (ca
1-2 veckor) återställas till högre temperatur och ljusexponering.
Djuren ska då ha rikligt med föda. Parningstiden inleds med
att honorna bråkar och biter varandra i svansarna och skapar sig
revir där de efterhand kan finna ro (Krabbe-Paulduro & Paulduro
1988). Hanen börjar sedan uppvakta honan med armhävningar och
ringdanser framför henne och vid solplatsen. Denna föreställning
kan pågå upp till två månader innan honan är
parningsvillig. Camilla Borbély (samtal) menar att hanarna även
verkar välja ut sin speciella hona som de huvudsakligen uppvaktar.
För att ytterligare stimulera parningsvilligheten kan man exponera
gruppen för andra grupper (de Vosjoli 1995), eller separera djuren
under längre tider.
Efter ringdansen kryper hanen upp över honans rygg och biter
henne i nacken och drar sedan svansen under honan så att kloakerna
möts och kommer tätt intill varandra. Om honan inte är parningsvillig
vänder hon helt sonika på sig så att hon kommer på
rygg och hanen kommer därmed inte åt hennes kloak (Borbély,
Kallenbäck, samtal).
Själva parningen är överstökad på några
minuter. Bettet som hanen håller fast honan med kan ge upphov till
mindre sår som snabbt läker. I motsats till andra reptiler äter
honan mycket under sin dräktiga period så att hon blir rejält
mullig (Krabbe-Paulduro & Paulduro 1988). Efter ca en månad är
det dags för honan att lägga äggen. Honan blir då
orolig och uppjagad och letar efter fuktiga platser att lägga äggen
på. Krabbe-Paulduro & Paulduro (1988) rekommenderar att man tar
bort hanen vid denna tidpunkt för att honan i lugn och ro ska kunna
lägga sina ägg. Man måste också förbered a en
liten låda med fuktig jord där honan kan lägga äggen.
Efter att äggen är lagda stängs hålan genom att honan
hårt pressar sand över öppningen. Enligt Zwartepoortes
(1995) statistik lägger U. acanthinurus vanligen mellan 12-24 ägg
som är ca 3.5 cm långa.
Dabbagamer har en primitiv form av yngelvård och honan återkommer
till platsen där hon lade äggen med jämna mellanrum, och
passar äggen samt ser till att öppningen är väl täckt.
Även 14 dagar efter att äggen hade plockats bort vaktade honan
platsen och såg till att hålan var ordentligt försluten
med sand rapporterar Krabbe-Paulduro & Paulduro (1988).
Äggen kan läggas i en liten behållare där man
bör hålla en fuktighet på ca 85%. Äggen bör,
som alltid, övervakas m. avs. på mögel och att de inte
skrumpnar vilket är en svår avvägning mellan för fuktigt
respektive för torrt. Efter ca 120 dagar så snittar ynglena
upp ägget och kryper ut med huvudet före. Sedan tar det ytterligare
några dagar innan de blir aktiva och tar insektlarver.
Sjukdomar och problem.
Under rätt förutsättningar och om djuret håller
sig friskt kan dabbagamen bli upp till 15 år (Vosjoli 1995). Men
man räknar kallt med att upp till 80% av de till USA importerade exemplaren
av U. ornatus dör redan under det första året i fångenskap
(Gray 1995b). Vad orsakerna är vet man inte riktigt, men mycket handlar
troligen om näringsämnesrelaterade bensjukdomar. Dessa sjukdomar
kan ha flera orsaker såsom att djuren får för lite variation
på kosten, att man inte ger dem tillräcklig med UV-ljus så
att de naturligt kan ta tillvara kalcium och att de huserar parasiter.
Om man ger för mycket protein och vitamin D3 kan man orsaka gikt.
Kalciumbrist har symptomen att ödlan får darrningar i tår,
för att i ett senare stadium förlamas i bakdelen (Kallenbäck,
samtal).
Dabbagamer har naturliga interna parasiter, men kan även få
andra parasiter (exempelvis amöbor av typ Entamoeba) och mask som
kan orsaka akut diarré. Amöbor behandlas lämpligen med
Flagyl® 50-100 mg/kg oralt fyra gånger inom 10 dagar samt mask
med Axilur® 25-50 mg/kg 3 ggr med 10 dagars mellanrum (Moyle et al.
1995, veterinär, samtal). Gray (1995) ifrågasätter dock
om man kontinuerligt och utan några tydliga symptom bör behandla
djuren med parasitdödandemedel då dessa även tar död
på naturliga nödvändiga parasiter. Avföringen ska
alltid vara fast och delad i en svart större klump och en vit mindre
klump. Kontakta alltid veterinär, innan behandling, om avföringen
skulle vara rinnig eller mycket fuktig. Alfa-alfa frön kan häva
tillfälliga diarréer. de Vosjoli (1995b) ger ett oförargerligt,
men ännu obekräftat tips, om att vitlökspulver kan hämma
mask.
Dabbagamer kan ibland gräva i hörn av terrariet eller
försöka klättra på den vertikala väggen, vilket
kan medföra att ryggraden böjs kraftigt och blir S-formad. För
att undvika detta, både förebyggande och om man har ett djur
med sådant beteende, så kan man placera ut ett flertal kulliga,
kupade stenar där ödlan klättrar och genom att den då
tvingas klättra över flera olika ytor rätar sig ryggen tillbaka
(de Vosjoli 1995b). Jag har ett djur som ideligen krafsade i ett hörn
eller försökte klättra på glasrutan och jag tyckte
mig kunna märka att ryggraden verkade något böjd. Jag följde
därför de Vosjolis tips och möblerade om terrariet med ett
flertal kulliga stenar, och inte bara har ryggen återgått till
det normala utan grävandet och klättrandet har också upphört.
de Vosjoli (1995a) varnar även för att luftvägsinfektioner
är vanliga hos dabbagamer. Symptomen är vattniga, dåsiga
ögon som verkar halvöppna, liten matlust och reaktionslöshet
mot omgivningen. Vid sådana kännetecken bör man alltid
uppsöka veterinär.
För att hålla djur friska bör man se till att djuren
får tillräckligt med vatten (via dusch), inte ge för mycket
vitamin D3 eller protein och i bästa mån erbjuda tillräckligt
mycket UV-ljus. För ens egen del rekommenderas också att man
tvättar händerna ordentligt efter att ha haft hand om djuren
eller deras föda pga en eventuell salmonellarisk (de Vosjoli 1995b)
eller spridning av parasiter mellan olika djur.
Slutsats.
Som klart bör framgå av denna litteraturgenomgång
och intervjuer med kunniga svenska dabbagamsherpetologer är skötsel
av dabbagamer ännu på en experimentell och trevande nivå.
Det finns mycket kunskap som vi måste systematisera för att
kunna skapa drägliga till ideala förhållanden i terrarium
för denna högst trevliga ödla.
Dabbagamer är inte helt enkla att hålla, de kräver
helst dagligen omvårdnad och en varierad och välkomponerad kost.
Terrariet måste vara rymligt, hålla hög värme och
erbjuda tillräckligt mycket UV-ljus. Men när man väl etablerat
djuren i fångenskap är de mycket vackra och trevliga, från
att ha varit ökendjurens shejk, kan man idag kalla dem terrariets
kronjuvel.
Dabbagamer är helt enkelt underbara djur. Även personer
som rynkat på näsan åt mitt intresse för reptiler
har vid åsynen av denna medelstora ödla uttryckt sin förtjusning
om dess gullighet. Som vuxna blir de också mycket vackert färggranna
och antas utveckla en mycket trevlig personlighet och blir lätt handtama.
För att den inte ska utrotas eller starkt decimeras i sin naturliga
miljö är det mycket viktigt att vi lär oss alla knep för
att kunna hålla och fortplanta dabbagamer i fångenskap. Några
har lyckats och många är vi som hoppas att i framtiden lyckas.
Tack. Utan ett flertal betydligt mer erfarna och kunniga herpetologer hade denna artikel inte kunnat komma till stånd, särskilt vill jag tacka dem som givit mig sin tid för intervjuer och kopiering av litteratur: Camilla Borbély, Rolf Kallenbäck, Joakim Hillman, Mikael Sörensen, Mats Höggren, Per Sterlinger och Mikael Lundberg.
Referenser.
Bertoni, R. 1995. Mastigures: Spinytail Agamids of the genus Uromastyx.
Reptile & Amphibian Magazine (Sept.-Oct. 1995): 22-31.
de Vosjoli, P. 1995a. Basic care of Uromastyx. Advanced Vivarium
Systems, Inc, Santee, CA.
de Vosjoli, P. 1995b. How to establish Ornate Uromastyx. Vivarium
7(3).
Djurens Liv. 1956. Band 5. Kräldjur, groddjur, fiskar. Sohlmansförlag,
Helsingfors.
Djurens Värld 1962. Band 7. Nordens boktryckeri.
Fagre, M. & A. Williams 1995. The 15 species of genus Uromastyx.
Internet: Http://home.earthlink.net/~fagre/uro/ species.htm.
Gray, R.L. 1995a. Captive husbandry of ornate spiny-tailed lizards.
Reptiles (July, 1995). Finns också på internet: Http://www.online2000.com/pub/mk/uro/ornate.htm.
Gray, R.L. 1995b. Care sheet for the genus Uromastyx. Internet: Http://Fovea.Retina.net/~gecko/herps/lizards/uro-
care.html..
Krabbe-Paulduro, U. & E. Paulduro Jr 1988. Pflege und Nachzucht
der Afrikanischen Dornschwanzagame Uromastyx acanthinurus Bell, 1825. Salamandra
24(1): 27-40.
Küppers-Heckhausen, C. & T. Ackermann 1995. Über Haltung
und Nachzucht des Indischen Dornschwanzes (Uromastyx hardwickii) im Terrarium.
Salamandra 31(2): 65-78. Moody, S.M. 1987. A preliminary cladistic study
of the lizard genus Uromastyx, with a checklist and diagnostic key to the
species. I J.J. van Gelder, H.Strijbosch och P.J.M. Bergers. Proceedings
of the FourthOrdinary General Meeting of the Societas Europaea Herpetologica.
Nijmegen, Holland.
Moyle, M. & N. Kingston 1995. Care sheet for Uromastyx ornatus.
Internet. Http://www.online2000.com/pub/mk/uro/
Ortner, A. 1989. Pflegebedingungen und Nachzucht der Afrikanischen
Dornschwanzagame (Uromastyx acanthinurus Bell, 1825). Herpetofauna 11(59).
Thatcher, T. 1992. The reproduction in captivity of the north african
spiny-tailed lizard, Uromastyx acanthinurus. British Herpetological Society
Bulletin No.40.
Zwartepoorte, H.A. 1995. Pflege, Paarungsverhalten und wiederholte
Nachzucht der Afrikanischen Dornschwanz-agame (Uromastyx acanthinurus).
Elaphe 3(3).