Sommaren -98 åkte jag och min flickvän Anna till Kina där vi tog oss runt på egen hand i nio veckor. Givetvis kan jag inte skriva om allt som hände här, så jag börjar med en kort resruttsbeskrivning, och gör sedan ett nedslag under resan.

Vi åkte från Arlanda till Peking den sjunde juni. I Peking stannade vi bara till en dag innan vi tog flyget till Chengdu, där vi stannade ett par dagar i väntan på vårt flyg till Lhasa. I Tibet stannade vi från den tolfte

Pilgrim vid sjön Nam-Tso

t.o.m. den tjugoandra juni, sedan tog vi flyget tillbaka till Chengdu. Efter en kort tur till nordvästra Sichuan åkte vi tåg ner till Kunming, där vi stannade till 2/7. Vi tog tåget vidare rakt österut till Guizhouprovinsen, där vi bland annat besökte Miao-folket norr om staden Kaili. Efter en hel del resor i Guizhou kom vi 8/7 Yangshou som ligger bland de berömda sockertoppsbergen vid Li-floden. Därefter tog vi oss tillbaka västerut till Yao- och Dongfolkens trakter i södra Guizhou. Efter en 29-timmars tågresa från Guilin kom vi fram till Xi´an 15/7. I Xi'an tittade vi på Terrakottaarmén innan vi den 20/7 tog tåget till Datong, känt för sina grottempel och att så många vanliga kineser bor i grottor. 23/7 kom vi till Hohot, "huvudstad" i Inre Mongoliet och vår utgångspunkt för en liten expedition ut på stäppen. Från Hohot tog vi oss tillbaka till Peking, där vi var från 27/7 till 7/8 då vi flög hem till Arlanda igen!

15/6  Föregående dag hade vi med jeep tagit oss från Lhasa till sjön Nam-Tso en bit norr om Lhasa. Det var en väldigt öde plats med några nomader i närheten och ett par munkar som bodde i en grotta på en halvö i sjön. Sjön ligger på 4600 m.ö.h. och djurlivet består förutom några jakar av rödhalsade gäss och någon sorts stora gnagare. Vi hade sovit på golvet i ett litet stenhus utanför grottklostret, och nu var vi redo för lite höghöjdsträning så vi bestämde oss för att promenera runt halvön. Vägen runt berget var en pilgrimsvandring för nomaderna, så det låg bönestenar utlagda på marken hela vägen, och på vissa ställen hade man satt upp böneflaggor. När vi gått i en timme träffade vi pilgrimen ni kan se på bilden ovan och hennes man. Dom var snälla och trevliga, men liksom de andra tibetanerna vi träffat utanför Lhasa kunde de varken engelska eller kinesiska. Förutom de två pilgrimerna träffade vi ett par timmar senare en munk som arbetade med att bryta sten i ett stenbrott (stenarna skulle munkarna tillverka bönestenar av, så att de kunde sälja dessa till pilgrimerna). Efter många timmars vandrande i den stekheta solen (det känns