Pär Lagerkvist
Det är vackrast när det skymmer
Det är
vackrast när det skymmer.
All den
kärlek himlen rymmer
ligger samlad
i ett dunkelt ljus
över
jorden,
över
markens hus.
Allt är
ömhet, allt är smekt av händer.
Herren
själv utplånar fjärran stränder.
Allt är
nära, allt är nångt ifrån.
Allt är
givet
människan
som lån.
Allt är
mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort
skall allting tagas från mig.
Träden,
molnen, marken där jag går.
Jag skall
vandra -
ensam, utan
spår.
Salig väntan
Saliga
väntan
på dig
som skall komma,
när i din
själ
den
kärlek kan blomma
som med sin
eld förtärer mig.
Saliga
väntan
på dig,
på dig.
Himmelen
vidgas,
på
jorden är stilla.
Djupt i min
själ
är det
stilla, stilla.
Bara den eld
som förtärer mig
stiger ur
djupen att söka dig.
Och du skall
komma,
de heta
bränder
bliva till
blommor
i dina
händer,
till en
ovansklig vår hos mig,
då du
skall viska:
- Jag
älskar dig.
Du finns ej själv
Du finns ej
själv, blott livet finns hos dig,
är
på ett kort besök, en gäst för stunden,
som i ditt
väsen uppenbarar sig
- och bryter
upp igen, ej vid dig bunden.
Du träder
ut i högoch solig dag,
ditt
hjärta jublar - är ej detta jag!
Men livet
rört vid dig, det strök din panna.
Ej mer. - Det
går förbi. Det kan ej stanna.
Ja, det du
djupast i ditt hjärta känt,
som
skönkt dig glädje, som med kval dig bränt,
det är ej
ditt - snart sprides det för vinden.
Ditt leende,
din gråt är stoft som kinden.
BLott detta
liv, som flyktigt hejdar sig,
som på
en rastlös färd är gäst hos dig,
förvandlande ditt stoft till lust och
smärta,
ett stycke
kött till ängslat mänskohjärta!
Och dock det
fordrar jag skall vörda det,
dess tomma
skänk av slapp oändlighet.
Jag
vördar intet av det oss blev givet.
Jag
vördar människan, föraktar livet.
I
mitt hjärtas blodiga hamn
In i mitt
hjärtas blodiga hamn
en
främmande seglare glider
hit in.
Fäller ankaret i djupet
Bidar
stilla
i denna
natt
i vaka vid
blödande redden.
Ingen
hälsar dig. Vinden dör
i tomma,
slappnade segel.
Ingen
våg, ingen krusning rör
din bild djupt
i blodets spegel.
Var kommer du
ifrån?
Jag
väntar en seglare ute från havet,
med ljusa
segel -
Icke
dig.
Jag
väntar honom ute från ljuset.
Hans vimplar
är hissade till fest,
hans segel
är fullt med sol,
och han glider
hit in -
Vem är
du?
Varför
vilar du så tungt,
så hårt mot den blödande
redden.
About me
Words from the heart
My beautiful boy
The kindest of souls
Words by my favourite writers
Random pictures