This is my grandfather, Ruben Karlsson. He was born 1918 on his parents farm Kråkvik, just outside a little village called Västerljung. He has always been one of my dearest friends, and stood by me what ever's happened.
I love him dearly and admire him for his knowledge and his wisdom. I spent most of my summers togheter with my sister and my brother, with grandfather and grandmother at there house out on the countryside.
I remember lying awake at night listening to his pickering on the typrwriter, wishing that my futer would be just like his, filled with all kinds of writing, oetry, novells and articles. And I seemed to have reached that goal now. With some help and advice from him.
On the 7th of May 1998, my grandfather reach the age of 80 and by this site, I wish to honour both him and my grandmother who sadly passed away early winter 1993. I love you both...
My grandfather have had his poetry published in three books;
"Dikter från hembygden" 1985
"Drömmar vid Hållsviken" 1988
"Kära morfar!" 1996
Some of his poems, in swedish(the first and third written to me, and the fourth to my twinsister):
Kära Morfar(Dear Grandfather)
"Kära morfar!" Ja så börjar varje brev jag får från dej
"Kära morfar!" med en mjuk och vacker stil,
när jag läser det så känns det som om Du var här hos mej,
men emellan oss det skiljer många mil.
Dina brev de är en blandning utav dröm och fantasi,
kryddat med små episoder med ett stänk av allvar i,
ofta, ofta Du berättar vad som hände dej i går,
Du är lycklig Du som är i livets vår.
"Kära morfar!" Orden låter som en smekning mot min kind,
som en illusion av sommar och av sol,
uti fantasin jag ser dig öppna sommarhagens grind
och det lät precis som västergöken gol.
Du bär sommar uti blicken, Du bär solsken i ditt hår,
Du för mej ännu är liten fastän Du fyllt tjugo år ,
ack, jag ville ju så gärna strö ut rosor på din stig
och som förr på mina armar bära dig.
"Kära morfar!" En gång Du, som jag, blir gammal, trött och grå,
kanske sitter Du med barnbarn i ditt knä.
då, om inte förr Du gjort det, Du på riktigt skall förstå
vilken lycka just de orden kan dig ge.
Nu är vinter, men då vårens blom ur jorden stiger opp
och när fågelsången ljuder ifrån gammelfurans topp,
skall jag sitta här och drömma med de brev Du sänt till mej,
de som alltid slutar med: "Jag älskar dej!"
Kväll i björkbacken(Evening on the hill of Birches)
Nu doftar det av nattviol
i björkbacken där hemma
och blomman står så änglalik
bland markens gröna blad.
Från aftonvindens durfiol
det hörs en smeksam stämma,
en taltrasts toner blir musik
så vemodsfylld men glad.
Det doftar utav slaget hö
bort ifrån klövervallen,
fast vinden nu har gått till ro
känns doften ändå stark.
En solstråle tar ömt adjö
från toppen utav tallen,
snart stjärnor bygga skall en bro
över min barndoms mark.
Morfar och Katrin(Grandfather and Katrin)
Jag gick på en stig i min barndoms skog
med en flickhand uti min hand,
jag tyckte att hela naturen log
här var som ett sagans land.
Ibland gick vi tysta och hörde på
hur fåglarna sjöng för oss,
naturen sin själ till oss förde då
med solstrålars tusen bloss.
Här inne stå träden som på parad
kring stigen som slingrar fram,
det är som naturen en tempelstad
här byggt bortom rök och damm.
De orden vi sa likt en viskning hörs
som kommen långt fjärran från
och till oss med smekande vindar förs
kring gungande löv och strån.
Jag visade henne på blommor små
och sade vad namn de fått,
hon frågade: Stigen där vi nu gå
varför har just här den gått
och vinden som susar i furans topp
var kommer den från nån stans
och haren vi såg göra långa hopp
varför har han ej nån svans.
Så plötsligt hon sade: Vad här är skönt,
och rösten lät barnsligt varm,
en nätvinge satt sig och lyste grönt
uppå hennes bara arm.
Fastän hon var liten och jag var stor
vi kände på samma vis
att här är den platsen där friden bor,
här inne bland blad och ris.
Jag kände hur värmen från hennes hand
fick hjärtat att hastigt slå,
här knöts det för evigt ett kärleksband
emellan oss båda två.
Det var som om gräset och träden tog
emot oss där fram vi gick,
på stigen just här i min barndoms skog
jag någonting återfick.
Helena och fågelungen(Helena and the nestling)
Två ögon såsom stjärnor,
en mun som alltid ler,
ett skratt som bäckar porlar
och glädjens rosor brer.
Små fingrar som jämt söker
en hand att hålla i
och ben som ystert dansar
till lyckans melodi.
Ja detta är Helena
sådan jag henne känt,
en liten stråle solsken
som Herren till oss sänt,
men en dag något hände
som knöt ett kärleksband,
hon kom och bar på något
uti sin lilla hnd.
Det var en fågelunge
som fallit ur sitt bo.
"Vill morfar tita om han
har skadat sig måntro".
Jag smekte fågelungen
den var så mjuk och len
men vingen den var bruten
liksom hans ena ben.
Jag sade: "Det är bäst att
jag honom slår ihjäl,
hans ben blir aldrig läkta
och vingen aldrig hel",
så fick jag fågelungen
som jag av daga tog
men flickans blåa ögon
de inte längre log.
Jag grävde opp en torva
ur markens svarta jord,
med gräs och strån hon bäddar
men säger ej ett ord,
uti den mjuka bädden
hon lade fågeln ner
och sedan över honom
vi torvan åter brer.
I torvans gröna gräs hon
en blomma satte ner
men uppå hennes kinder
en litten tår jag ser,
men uti denna stunden
då lärde jag mig att
i två små blåa ögon
det finns ej bara skratt.
