 är en blandning mellan stövare och spets. Det är en svart och vit tik med ett blått och ett brunt öga och hennes fullständiga namn är "Huldra Dunken", men kallas bara för Dunken. Såsom namnet avslöjar är hon formad som en dunk - alltså rund i nästan fyrkantig form. Dunken är 11 år och har fått diabetes. Diagnosen ställdes sommaren 1998. Hon får sprutor två gånger om dagen, och visst låter det hemskt - men hon verkar inte bry sig så mycket och hon har aldrig gjort en antydan till att det skulle göra ont (om vi inte råkar sticka fel). Sedan vi började med behandlingen så har hon blivit väldigt livlig och glad. Det har blivit till en vana att det är Sandra som ger Dunken sprutorna och Dunken är så van vid det att hon springer in på Sandras rum när det är dags. Reagerar inte Sandra direkt så ylar Dunken och hoppar på henne för att slicka henne i ansiktet. Så håller hon på tills Sandra följer henne till köket och ger henne mat och spruta.  Dunken älskar katter. När hon var valp så var hennes bästa vän en svart och vit katt som hette "Knasen". Något som man lade märke till när de var tillsammans var att Knasen var vit där Dunken var svart och som ni förstår svart där Dunken var vit. Det var en ovanlig och rolig kombination. Men en dag så sprang Knasen över vägen då det kom en långtradare och han blev överkörd. Dunken saknade honom länge. Fortfarande efter många år så blir Dunken jätteglad när hon ser en katt och vill fram och hälsa. Men tyvärr så springer de flesta kattorna iväg fräsande. De förstår ju inte att Dunken bara vill hälsa och varje gång ser Dunken lika besviken ut. Men vi har nyligen skaffat en ny katt som heter Oliver och är gultigrerad med vit haklapp och vita strumpor. Han var lite reserverad mot Dunken först men nu går det bra. Det vill säga utom när han har varit ute, för då blir Dunken så glad när han kommer in att hon ska undersöka honom och helst även hälsa honom med ett glatt ylande, och det har Oliver lite svårt för än så länge.  Men för att återgå till Dunkens sjukdom, diabetes, så kanske någon undrar hur vi märkte att hon var sjuk. Det är ju ingen sjukdom som bara dyker upp helt plötsligt och vet man inte hur man ska märka att något är på gång kan det bli som för oss - vi märkte det inte förrän hon var mycket dålig. Så här efteråt, med facit i hand, så kan man ju tycka att det var klantigt av oss att inte förstå att det var något galet tidigare. Dunken fick, vad vi trodde, en kraftig magsjuka sommaren 1998. Efter ett par dagar s� fick hon inte ens behålla det som hon druckit och hon orkade nästan inte gå ut. Hon var så dålig, att när vi åkte till veterinären så var vi beredda på att det kanske var "sista resan". Det var så hemskt att se hur hon hade tacklat av på bara ett par dagar. När vi kom fram till veterinären så tog de ju en massa prover och vi väntade oss det värsta. Ni kan tro att det var en lättnad när vi fick veta att det var diabetes, men tyvärr så hade den gått ganska långt. Men hon fick i alla fall en insulinspruta hos veterinären och vi fick instruktioner om hur vi skulle sköta henne med insulin och mat. Det var ganska lustigt att se henne. Bara efter några timmar så hade hon hämtat sig så pass att vi skrattade av lättnad när vi var ute med henne och såg att hon tyckte det var roligt. Det hela hade börjat redan för ett par år sedan i samma veva som vi flyttade till en ny stad. Dunken började bli tjock trots att hon inte åt mer än vanligt. Men vi resonerade som så att vi hade ju flyttat. Där vi bodde förut så kunde vi låta henne springa lös emellanåt och nu fick hon för lite motion. Så jag började cykla med henne, men hon blev fortfarande tjockare. Dessutom började hon dricka mer. Men det fann vi också en orsak till, fetma och cykling orsakar törst. Och att hon hade fått ett sår som visade sig svårläkt var ju naturligtvis för att det var en helt annan bakterieflora där vi nu bodde. Tidigare bodde vi långt in i landet och nu vid havet. Det är skrämmande så många ursäkter man kan finna när man är okunnig.  Men idag är Dunken en glad och positiv hund igen. Hon är väldigt glad och sprallig, nästan som en valp. Hon tycker också om att prata - och det gör hon i tid och otid. Speciellt om vi träffar någon när vi är ute och går. Hon ska alltid "prata i munnen" på oss. Det är nästan omöjligt att föra ett normalt samtal när hon är med. Hon vill ha all uppmärksamhet. Om ni vill läsa lite fakta om hundar och diabetes så kan ni läsa vad veterinär Birgitta Andrén på smådjurskliniken vid SLU svarar på frågan: "Kan en hund bli sockersjuk?" 
Har du en hundsida som du skulle vilja ha ett pris/award för så kan du skriva till mig så kan du få Dunkens eget pris. Ge mig din adress så jag först kan se på din sida så skickar jag ett pris till dig sedan. Dunken har fått ett par awards. De finns på samma sida som andra awards som jag fått. Gå gärna dit och titta. Här kan du se hur Dunkens pris ser ut. 
© Sirme 2000 - 2002 |