Dagen som förändrade mitt liv

- Aj!

  Jag fick en sten i sandalen. Jag böjde mig ner och tog bort den. Mina fötter var redan täckta med vägdamm, trots att jag bara hade gått en liten bit.

  Det hade inte regnat på flera dagar och det var ovanligt torrt för årstiden. Jag var på väg till Jakobs källa, som brunnen utanför Sykar, staden som jag bodde i, hette. Det var vid middagstid då de flesta kvinnor var hemma och förberedde maten till sina familjer. Männen samlades i klungor på gatorna och småpratade lite innan de gick in till sig.

  Vägen var bred och nedtrampad. Den hade använts flitigt i flera hundra år. Jag rättade till sjalen som täckte mitt huvud och tänkte på att trots att det hade varit en kall natt så värmde solen skönt på dagen. Det var tidig på vintern och på de högsta bergen låg snön vit.
Jag visste att på vissa ställen hade det snöat mycket. Men här var det fortfarande bart och det var också ganska varmt dagtid.

  Jag brukade gå till brunnen vid den här tiden på dagen för att slippa de hånfulla, elaka blickarna och kommentarerna från de andra kvinnorna. De flesta klev undan då jag kom, som om jag hade spetälska, men en del gick fram emot mig och spottade på mig samtidigt som de sade något elakt.

  Jag var änka efter fem män och den man jag nu hade var jag inte gift med. Det var detta som var anledningen till kvinnornas avsky - att jag levde i synd. Det var inte så lätt för honom heller alla gånger, även om männen inte var fullt så elaka. De yngre kunde till och med ge honom en klapp på axeln, det var mest de äldre männen som förebrådde honom.

  Nu var jag snart framme vid brunnen. Där satt en man. Det var en judisk man, det såg jag på hans kläder och hans utseende. Han var reslig och vacker, det var något fridfullt över hans sätt att se på mig och jag kunde inte låta bli att se tillbaka fast jag försökte låta bli. Jag visste ju så väl att vi samarier inte sågs med alltför blida ögon av judarna. Jag gick till andra sidan brunnen för att ta upp vatten när han började tala till mig med en mörk vänlig röst som ingav förtroende och som fick mig att lystra. - Tänk att han talade till mig - en samarisk kvinna! - Han som var jude!

  Jag tittade nu rakt på honom och såg att han hade en klar vänlig blick som såg på mig utan något spår av fördomar. Hans hår var kortklippt och välskött och hans anletsdrag var mjuka och jämna men ändå väldigt kraftfulla och manliga. Hans händer var rena, men bar spår av ett fysiskt krävande arbete. Han gav intryck av att vara välbyggd och stark.

- Ge mig att dricka, sade han.
- Hur kommer det sig att du, fast du är jude, ber mig om något att dricka, när jag är en samarisk kvinna? svarade jag.

  Den följande konversationen förändrade mitt liv för alltid. Detta var ingen vanlig man som jag hade träffat.

- Om du hade känt till, svarade han, vem det är som säger till dig: 'Ge mig att dricka', skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.
- Herre, svarade jag, du har inte ens ett ämbar att hämta upp vatten med, och brunnen är djup. Varifrån har du då detta levande vatten? Inte är du väl större än vår förfader Jakob, som gav oss brunnen och som själv tillsammans med sina söner och sin boskap drack ur den?

  Vid det här laget hade jag helt glömt bort mitt ärende och var enbart intresserad av vad den här mannen hade att säga. Utan blygsel såg jag honom rakt i ögonen. Det kändes som om jag alltid känt denne man, trots att jag aldrig sett honom förut och inget visste om honom. Jag kände att det som denne man sade var viktigt och att det hade stor betydelse för mitt liv.

- Var och en som dricker av det här vattnet kommer att bli törstig igen, konstaterade mannen och fortsatte. - Vemhelst som dricker av det vatten, som jag skall ge honom, skall i honom bli en källa med vatten som bubblar upp för att förmedla evigt liv.
- Herre, ge mig det vattnet, så att jag varken behöver törsta eller fortsätta med att gå ända hit för att hämta upp vatten, svarade jag med både nyfikenhet och lite ironi i rösten. Jag förstod inte vad det var han talade om, det fanns väl inget sådant vatten.

- Gå, och kalla på din man och kom hit, sade han då.
- Jag har inte någon man. svarade jag sanningsenligt.
- Du sade rätt: 'Någon man har jag inte.' För du har haft fem män, och den man du nu har är inte din man.

  Då blev jag mycket förvånad och insåg att detta var verkligen ingen vanlig man. Hur kunde han, en man från en annan trakt, känna till mitt privatliv?!
  Eftersom jag tyckte om att höra när det lästes ut de Heliga Skrifterna så förstod jag att det kunde bara finnas ett svar på hur han kunde känna till detta.

- Herre, jag inser att du är en profet. sade jag och frågade: Våra förfäder tillbad på det här berget (Gerissim); men ni (judarna) säger att Jerusalem är den plats där man bör tillbe.
- Den stund kommer, förklarade han, då de sanna tillbedjarna skall tillbe Fadern med ande och sanning, och Fadern söker ju efter sådana till att tillbe honom. Gud är en Ande och de som tillber honom måste tillbe med ande och sanning. svarade han och framhöll att själva platsen för tillbedjan inte är det viktigaste.
- Jag vet att Messias kommer, han som kallas Kristus, svarade jag djupt imponerad och fortsatte. Närhelst denne kommer, skall han öppet ge allting till känna för oss.
- Jag, som nu talar till dig, är denne, förklarade han.

  Tänk, här kommer jag till brunnen för att hämta upp vatten vid middagstiden, för att undvika kontakt med kvinnorna i staden som föraktar mig på grund av mitt levnadssätt, och blir på ett så underbart sätt bemött av denne man. Denne man som jag hade hört läsas om i Skrifterna och som alla väntade på. Detta var verkligen något förunderligt som hade skett.

  Nu kom det fler judar, och de visade sig vara mannens sällskap. De hade varit till staden och köpt något att äta. De såg mycket förundrade ut då de såg att mannen talade med mig och jag lämnade kvar min vattenkruka och gick mot staden med brådskande steg. Jag var helt fängslad av det jag hade fått uppleva och höra och mitt inre var fullt av glädje. Detta måste jag skynda mig berätta om, så när jag kom till staden sade jag till människorna där:

- Kom hit och se en människa som har sagt mig allt vad jag har gjort!

  Eftersom jag brukade undvika människorna i vanliga fall blev många nyfikna. De såg också min glädje och iver, så hade de aldrig sett mig förut, och de förstod att det hade hänt något alldeles speciellt.

- Är det inte möjligt att han är Kristus? frågade jag.

  Många följde mig tillbaka och lyssnade till vad mannen vid brunnen hade att säga. De bjöd honom att stanna i staden och han blev kvar två dagar. Han undervisade och berättade om Guds vilja och om hur sanningen skulle göra oss fria.

- Vi tror inte längre för ditt tals skull; vi har ju själva hört, och vi vet att den här mannen med visshet är världens räddare. sade de till mig efteråt.

  Många har satt stor tro till den mannen och efter de dagarna blev mitt och många andras liv annorlunda.

  Själv slutade jag upp med att leva i synd och jag försatte aldrig ett tillfälle att få vittna om denne man som jag en dag träffade vid Jakobs källa. En man som kom till jorden av kärlek till oss, för att lära oss om sin Faders vilja, och för att utge sitt liv för oss.


(Dialogen hämtad från Johannes 4:3-42)



Samarier var på den tiden illa sedda av judarna. Det var också vanligt med en nedlåtande syn på kvinnan. Men det faktum att Jesus talade till en samarisk kvinna visade att han inte hyste några som helst fördomar, vare sig till nationalitet eller kön. Detta är något som vi alla bör tänka på så vi inte visar oss vara nedlåtande när det gäller våra medmänniskor. Jesus visade med flera exempel att vi bör vara fördomsfria. T ex med berättelsen om den hjälpsamma samariten.
Detta är dessutom ett krav för att vi ska kunna kalla oss kristna och vara Jesu efterföljare.



Joseph - ett barn i krig

En ryslig händelse i mitt liv

Dagen som förändrade mitt liv


Entré       Rose-Marie       Pojkarna

Sandra       Benny       Rebecka       Dunken

Späckhuggare       Små-notiser       Dikter       Traditioner

Berättelser      Ordspråkstavlor       Tavlor med bibelcitat



© Sirme 2000 - 2002