Sirme´s sida

En ryslig händelse i mitt liv
Mamma kom in till mig mitt i natten. Hon väckte mig försiktigt och sade åt mig att vara alldeles tyst. Snabbt hjälpte hon mig på med kläder som hon redan hade tagit fram och satte på mig en ryggsäck som var packad till bristningsgränsen.
Jag ville att hon skulle förklara vad som var på gång, men hon bara gjorde tecken åt mig att vara tyst och hon hade ett så allvarligt uttryck i sitt ansikte, ett som jag aldrig sett förut, så jag envisades inte.
Jag förstod att det var allvar. Mitt hjärta bultade hårt av spänning. Jag undrade vad som stod på och vad som skulle hända.
De andra i familjen stod i hallen, påklädda och med varsin packning. Alla såg så sammanbitna ut och kanske också rädda ut.
Så smög vi oss ut i mörkret. Mamma höll ett fast tag i min hand och det kändes väldigt tryggt att känna hennes varma hand om min.
Vi hade skog bakom huset och mamma ledde mig på stigen genom den. Jag såg knappt något för det var så mörkt, men mamma verkade säker på foten och hjälpte mig fram utan att snubbla.
När vi hade gått ett långt stycke så stannade vi och nu skulle jag äntligen få veta varför vi smugit oss ut i natten.
Jag fick veta att tidigare på kvällen så hade en bekant till pappa kommit och berättat att det hade beslutats att alla av vår sort skulle arresteras och skickas till koncentrationsläger. Alla hus i vårt område skulle genomsökas i gryningen innan folket vaknat och hunnit ut.
Eftersom det hade hänt liknande saker på andra platser så insåg pappa att det var allvar och hade därför beslutat att vi skulle försöka "fly undan ett öde värre än döden" som pappa uttryckte det. Och nu skulle vi gå så långt vi kunde om natten och sedan försöka hitta ett gömställe under dagen, vi skulle försöka ta oss över gränsen som låg ca 15 mil bort. Det skulle bli tufft och vi måste hela tiden iaktta tystnad.
Mamma, som var en riktig organisationsmänniska, hade direkt på kvällen börjat förbereda flykten. Hon hade snabbt gått igenom vad vi hade i matväg och utifrån det gjort i ordning matportioner som skulle räcka i ungefär en vecka. Det var inga stora portioner och det var inte heller den godaste maten. Men hon hade tagit sådant som inte förstörs så fort och som ändå var någorlunda näringsriktigt.
Ryggsäcken som jag bar på, som var den minsta, innehöll hygien och sjukvårdsartiklar av olika slag. Pappa och mamma bar på vatten och den tyngsta maten. Mina syskon bar lättare mat och extrakläder och filtar.
Nu när jag visste allt kände jag mig beslutsam och mer vuxen. Jag hade ju en viktig uppgift i och med att jag bar ryggsäcken och jag visste att nu kunde jag inte längre vara ett bortskämt barn, för då skulle vi kunna avslöjas. Jag tog min uppgift med största allvar.
Vi fortsatte att gå. Vi hade två timmar på oss innan gryningen kom och vi måste så långt som möjligt innan dess. Vi måste hinna över floden så inte eventuella hundar skulle kunna spåra oss. Pappa visste om en gammal gisten eka som var övergiven. Han trodde den skulle hålla för att ta oss över.
Mycket riktigt, efter en timmes färd kom vi fram till floden och där i vassen, knappt synlig låg den gamla ekan.
Pappa undersökte den och beslutade att han skulle ro över oss i två omgångar för han var inte säker på att båten höll för alla samtidigt.
Han rodde över mig, mamma och packningen först och jag insåg då att pappa hade gjort en rätt bedömning, för båten tog in vatten. Inte så mycket, men hade vi varit fler så vet man inte hur det skulle ha gått. Det tog lång tid innan alla var över, för floden var ström och det var inte så lätt att ro den gamla gistna ekan. Så när alla var över hade vi inte lång tid på oss innan det började ljusna.
Eftersom alla fått vila under färden över floden (alla utom pappa) så kunde vi nu gå lite fortare igen. Vi hade nu kommit till ett verkligt vildvuxet område. Det var bitvis svårt att ta sig fram och jag undrade om vi inte skulle gå vilse, men pappa lugnade mig och sade att han visste precis vart vi var.
När han hade varit barn hade han ofta följt med sin farfar just här och han visste också om en gammal övergiven björngrotta där vi skulle kunna gömma oss under dagen.
Mycket riktigt, precis när det började ljusna var vi på väg uppför ett berg och där låg en grotta vars ingång var dold av buskar och där kunde vi känna oss trygga under dagen. Det kändes fuktigt och kallt i grottan, men det var ändå skönt att få slappna av och ta av sig stövlarna.
Mamma tog fram lite frukt och bröd som vi fick äta medan hon och pappa gjorde i ordning bäddar av ris med filtar över.
Gissa om det var skönt att lägga sig! Jag var visserligen spänd över allt som hade hänt så jag kunde inte somna och jag hade massor av frågor, men kroppen njöt av att få ligga.
Pappa berättade att vi hade gått ungefär två mil och att vi borde kunna känna oss ganska trygga här. Just som han sade det började det regna och mamma började skratta av lättnad. Nu skulle eventuella spår sköljas bort.
Så fortsatte vår flykt på nätterna och vi gömde oss på dagarna. Ibland gömde vi oss i ris och snår, inte så långt ifrån bebyggelse och det var nog det svåraste.
Ibland kunde vi känna matlukt och höra människor prata och att då vara alldeles stilla var inte lätt.
En gång kom det en hund fram till en buske där min pappa och storebror låg. Hunden nosade på pappa, lyfte på benet och kissade på hans filt och sprang sedan till sin husse. Det var nog den mest nervpirrande upplevelsen under flykten. Tänk om hunden hade skällt eller om hundens ägare hade kommit fram och sett oss! (Filten grävde mamma ner sedan i ett kärr.)
Efter 6 nätter på flykt kom vi äntligen till gränsen och vi tog oss över. Men vi fortsatte ytterligare 2 nätter in i landet innan vi vågade ge oss tillkänna och då hade vi varit utan mat i 3 dagar. Vi kom fram till en bondgård där pappa tog kontakt med mannen då han var i ladugården på morgonen och hörde sig försiktigt för om hur folket i landet reagerat på det som hänt i vårt land. Bonden visade stor sympati för oss och vi blev verkligen omhuldade där. Frun gjorde en riktig köttsoppa och vi fick varmt bad och låna rena kläder, även om de inte passade.
Det behövs väl inte sägas att det var ljuvligt att få äta varm mat och ligga i en varm mjuk säng.
Nu har det gått många år sedan det här hände och vi fick återigen fly, men den gången i buss. Vi återvände aldrig till vårt land. Idag är mina föräldrar sedan några år döda och jag är gift och har egna barn och även barnbarn.
Jag har berättat den här händelsen många gånger för mina barn och barnbarn för jag tycker att det är viktigt att minnas hur det var. Det är nog det enda sättet för att undvika att liknande saker händer igen.

Idag finns det ungdomar som sympatiserar med den diktatur som dödade miljoner oskyldiga människor, och många av dem förnekar att det överhuvudtaget har hänt.
Det skrämmer mig. Det är verkligen viktigt att dessa händelser lyfts fram i ljuset. - Det är viktigt att vi inser hur farligt det är att "sätta etikett" på andra människor.
Vi gör det ofta utan att tänka på hur dumt det egentligen är, vi har förutfattade meningar om "norrbaggar", "finnar", "svartskallar" och vissa religiösa grupper.
När vi "sätter etikett" på dessa - är vi då bättre än Hitler?

Joseph - ett barn i krig

En ryslig händelse i mitt liv

Dagen som förändrade mitt liv

Entré Rose-Marie Pojkarna

Sandra Benny Rebecka Dunken

Späckhuggare Små-notiser Dikter Traditioner

Berättelser Ordspråkstavlor Tavlor med bibelcitat