Första gången jag träffade Joseph var han 5 år. Han bodde med sin mamma, pappa och lillasyster i en liten by i Angola.
Det var en fattig men lycklig familj.
Joseph och de andra pojkarna brukade sparka boll och leka hela dagarna. Han var en glad och trygg pojke. Alltid full av nya upptåg.
Jag träffade Joseph 10 år senare på ett provisoriskt fältsjukhus där han låg med ena benet bortslitet av en trampmina.
Det var en skrämmande - men tyvärr ingen ovanlig syn.
Först kände jag inte igen honom, inte förrän han sa mitt namn. Han hade ett speciellt uttal som jag inte kunde missta mig på.
Under de veckor han låg där delgav han mig de känslor, tankar och händelser som varit sedan vi sist sågs.

Livet hade lekt. När han hade varit 7 år hade Joseph börjat valla byns djur tillsammans med de andra pojkarna. Det fanns mycket tid till lek och bus. Men så en dag då han var 8 år hade allt förändrats på bara några timmar.
Genom skogen hade det rusat fram soldater och tillfångatagit vallpojkarna. En del av de äldre pojkarna som gjorde hårt motstånd blev brutalt avrättade. Det fick de andra barnen att lyda soldaterna.
Knuffade och sparkade blev de skräckslagna pojkarna fösta till byn. All aktivitet i byn upphörde när de kom. Männen ställde sig som en tyst mur framför kvinnorna och de gråtande småbarnen.
Soldaterna öppnade eld och männen ramlade omkull. Det hade blivit en kuslig tystnad. Det var bara de riktigt små barnen som halvkvävt hade gråtit. Soldaterna gick fram och sparkade på de liggande männen. De som fortfarande levde fick en kula i huvudet.
Nu grät även kvinnorna och pojkarna. En del av kvinnorna och de gamla tvingades gräva en stor grop och lägga liken däri.
Joseph och de andra pojkarna blev tvingade att se på när hans mamma och andra kvinnor blev våldtagna och sedan fick halsarna avskurna. Under hot om att själv bli brutalt dödad fick Joseph en stor kniv i handen och tvingad att skära halsen av sin då 5-åriga lillasyster.

Så hade det gått till då Joseph blev värvad till barnsoldat. Denna händelse hade gjort Josephs sinne och hjärta fullständigt känslolösa. Hans ögon och röst var uttryckslösa under hela tiden han berättade om dessa händelser.

Under de följande åren hade Joseph burit en AK-47:a och varit med om många slag.
När jag frågade om han dödat någon berättade han om hur han en gång skjutit två soldater på nära håll och sedan massakrerat deras kroppar med gevärskolven för att vara säker på att de var döda. När jag frågade vad han tyckte om händelsen lyfte han förvånat på ena ögonbrynet och sade långsamt och eftertänksamt, som till en imbecill: "Jag var glad att jag hade dödat dem."

Jag har nu beslutat mig för att hjälpa Joseph att bearbeta sina upplevelser och hoppas att han en dag ska våga och kunna, ha känslor och tankar som inte enbart består av död och hat.